Birger Schlaug: DEL 6: MINNESBILDER INFÖR MP:S 40-ÅRSDAG DEN 20/9. UPP SOM EN SOL, NED SOM EN PANNKAKA

Tidigare avsnitt i serien finns här: https://psschlaug.blogspot.com/

Vi segrade. Kom in i riksdagen 1988, som första nya parti på 70 år.

Eva Goës och jag var valda som språkrör fram till riksdagsvalet. Sen skulle vi rotera ut, enligt principer i stadgarna. Dessutom fick inte språkrör sitta i riksdagen. För makt skall delas. Och makt korrumperar.

Eva kom in i riksdagen, det gjorde inte jag. Vilket gladde en av de nya riksdagsledamöterna från Stockholm så mycket att hen, vid ett informationsmöte med riksdagens talman - då hen skulle dela ut dennes material - med ett flin valde att hoppa över mig vid utdelningen. Kändes lite lustigt.

Dessvärre för hen kom jag in som ersättare då Kjell Dahlström fick i uppdrag att bygga upp kansliet under ett år.

ETT NYTT PARTI TRÄDER FRAM - VILKA VAR VI EGENTLIGEN?

Nya språkrör tillsattes: Fiona Björling, professor i slaviska språk från Lund. Anders Nordin, fjällkobonde från Altersbruk. Jag gillade både två som personer.

Dom hade ett hopplöst uppdrag, bland annat för att medierna ägnade sig åt riksdagen där gruppledarna Claes Roxbergh och Inger Schörling var de naturliga kontakterna. Språkrören var radikalt gröna, gruppledarna var försiktiga.

Massor med oerhört bra motioner skrevs av den lilla riksdagsgruppen. Men det hjälpte inte: den tid som nu följde var bedrövlig. Det parti som syntes där var ett helt annat än det som synts före valet

SOFISTIKERAD SAMBA MED SILVERHATTAR

Det började redan när riksdagsgruppen marscherade till riksdagen bakom en sambaorkester. Den råa orkester vi haft med oss på valtågen dög inte längre. En sofistikerad orkester med silverhattar hyrdes in. Så jäkla fegt!

Och fegheten fortsatte. Åtskilliga ledamöter ville redan första veckorna tona ner vår kritik av militariseringen och rädda regementen som var på väg att avvecklas. Sen blev gruppledare och andra förbannade då jag skrev en enskild motion som avslog extra penningbidrag till riksdagsgrupperna – vi hade ju innan vi kom in i riksdagen kritiserat riksdagsledamöternas arvoden etc. Skulle vi nu byta fot??

Och sedan, i denna trefasinledning, slog jantelagen till. Gruppen ville inte att någon av oss som synts mest i valrörelsen skulle ta den första ”partiledardebatten”.

Jag föreslog att Åsa Domeij skulle ta den, det var ju henne hela mediekåren väntade på. Som dessutom var en bra debattör, rädd för ingen.

Gruppen valde en av den för de flesta okända Anna Horn. Som höll ett jättebra anförande. Lågmält, icke-konfrontativt. På en egen planhalva. Som ingen brydde sig om att bemöta.

Principen som jag i egenskap av språkrör använt mig av – en fot på vår egen planhalva, en på de andras med anklagande offensiv retorik - var tydligen gruppens majoritet ”för fina för att anamma som om de inte begriper sig på vare sig medier eller politik”, som jag ilsket skrev i en notering.

TACKAR FÖR MIG

Innan jag avslutade mitt vikariat i riksdagen fick jag i alla fall gruppens förtroende att ta ”partiledardebatten” våren 1989. Den finns på Youtube: https://www.youtube.com/watch?v=nOFm7Ko5TrA

Det är lite kul att se hur några av sossarnas statsråd liksom hukar i bänkarna. Det här var det här jag ville se av ett aktivt och offensivt Miljöpartiet.

Sen tackade jag för mitt år i riksdagen. Majoriteten i riksdagsgrupp och politiskt utskott ville då anställa mig som partisekreterare. Men det blev tjafs. Fyra riksdagsledamöter motsatte sig aktivt. Så jag tackade nej.

REAGAN OCH THATCHER

Det här var en tid då Reagans och Thatchers era hade fått de nyliberala tankarna att få fäste också i Sverige. Den så kallade ”kanslihushögern” inom socialdemokratin fick allt större inflytande. Eric Åsbrink, Kjell Olof Feldt och den alltid lika ideologiskt lealöse Klas Eklund drev på.

Och jag fattade inte hur mina ännu aktiva partikamrater kunde vara så tysta. Såg de inte det som utspelade sig? Den politiska debatten och besluten befanns sig på ett sluttande plan.

Så jag skrev en debattartikel i DN som tidningen gav rubriken: Bekämpa kapitalismen! Dess avarter började ju tugga i sig både sans och måtta. Under socialdemokratisk regering. Som stödde sig på Vänsterpartiet.

Såväl språkrör som gruppledning i riksdagen blev upprörda, liksom många riksdagsledamöter. Men kände dom sitt parti? Hade dom suttit i hundratals kök och pratat med lokala miljöpartister?

Det jag skrev var ju sådant miljöpartister applåderat under de år jag var språkrör! Det var exakt samma saker jag sagt i valrörelsen! Den globaliserade kapitalismen tuggade i sig allt mer. En kapitalistisk planekonomi växte fram där handel pågick inom konglomeratens sfär, där kapitalet kunde gå på tillväxtjakt vart helst de ville, där folkvaldas politiska utrymme minskade alltmer, miljöpolitik skulle försvåras och demokratin urholkas. Hade alla glömt att det i vårt partiprogram talades om ekonomisk demokrati?

Jo, jag var besviken. Och förbannad på att partiet inte levde upp till det som väljarna sett och hört i valrörelsen. Jag började av ledande partister kallas "bråkrör". Fyndigt!

ÅTERKOM

Partiet hade kongress i Jönköping sommaren 1990. Jag var inte där. Men Åsa Domeij var där. Hon ringde mig och sa att hon ville nominera mig till politiska utskottet, att jag måste komma ner, att politiska utskottet lagt ett flummigt programförslag, att vi måste kräva att det avslås.

Jag sitter hemma och äter frukost när Lena allvarligt säger att jag bör åka ner. Jag gör det. I vart fall vill jag få klarhet i om medlemmarna vill att jag ska återkomma eller om de likt andra anser att jag haft fel när jag blev ”bråkrör”.

Jag blev invald. Med flest röster av alla. Gissa om det kändes skönt! Och den där programtexten som majoriteten i det politiska utskottet försökte få igenom? Vid voteringen stöddes den av en enda röst.

INNAN UTTRÄDET SOM FÖRSTA PARTI NÅGONSIN...

Nya språkrör valdes: Margareta Gisselberg och Jan Axelsson. Dom hade det inte lätt. Ingen hade det lätt, det låste sig, stämningen var på nollpunkten. Om detta kan skrivas en bok.

Det gick åt fanders. Partiet åkte ur riksdagen efter en mandatperiod. Jag tyckte mest synd om Åsa. Hon var värd en valseger, partiet hade fått det om allt tjafs och alla moment i jantelagen inte lagt krokben för framgång.

Det var skrämmande att se hur så många hyggliga och bra människor - för det var det! - kan strula till det så förbannat. Och genom att inte begripa att man måste upplevas på samma sätt efter ett val som före.

PER GAHRTON SKRIVER...

När jag för några år sedan läste Per Gahrtons bok ”Det gröna genombrottet – mina trettio år med miljöpartiet” förstod jag att han också varit orolig. Jag uppfattade inte så mycket av det under de där åren, han levde på många sett ett eget liv med hästjobbet att få EG-frågan in på den politiska dagordningen. Dessutom var han diplomatisk.

Jag läser att han refererar vad han skrivit i sina dagböcker: ”Jag och Birger varnar för mjukhet”. ”Vi är bekymrade över stilen, bilden vi ger utåt… Skulle den inte vara mer aktiv? Ofta är den ursäktande… Gruppledarna är jättebra på gruppledning. Men på att företräda partiet? Det klarar bara jag, Birger och Åsa”.

Hur som helst, vi skulle bli återvinnare. Ett år efter det att partiet åkt ur valdes jag till återvunnet språkrör. Denna gång tillsammans med Marianne Samuelsson. Vi kom tillbaka till riksdagen 1994. Mitt under den ekonomiska krisen. Om det skriver jag i nästa del av den här serien.

Många minnen rinner till när jag bläddrar bland bilderna nedan.