Tidigare avsnitt i serien finns här: https://psschlaug.blogspot.com/
Jag hade föreläst och applåderna hade tystnat. Människorna framför mig hade sett vänliga och inspirerade ut och det kändes bra. Undrade ändå om jag lyckats, var ganska trött efter en operation och hade druckit mycket vatten för att rösten skulle hålla.Det var dags att dra ner till järnvägsstationen, invänta tåget till Stockholm för byte i Krylbo-Avesta. Det var lördag, ville jag komma hem så måste jag ta mig över Hallsberg.
Seminariet hade handlat om arbetslöshet, för några sekunder önskade jag att jag själv varit arbetslös istället för kringfarande politiker. Kom ner till stationen, där stod ett gäng bandyentusiaster som skulle till Ljusdal.
När det lätt överförfriskade bandyfolket fått syn på mig så körde de en hejaramsa med mitt namn. Inte elakt, tvärtom. Någon ville, i all vänlighet, berätta historien: ”Schlaug ville ha en oskuld när han gifte sig för han ville han en obesprutad buske.” Vrålgarv. Hade hört den hundra gånger förr, kunde hantera den och försökte balansera mellan att vare sig framstå som fullständigt humorfri eller plump. Stannade och surrade om bandy ett tag.
SÅ KOMMER TÅGET
Tåget kommer, stiger på, hittar min plats, tar upp datorn, skriver ner vad jag pratat om, vilket upplägget var, vilken inledning och avslutning jag använt – det gäller att hålla koll så inte samma exempel och samma inledning används nästa gång.
Stiger av i Avesta-Krylbo, väntetid en timme på tåget till Hallsberg. Folk har känt igen mig, tittar när jag knallar perrongen fram, viskar och försöker låtsas att man inte tittar.
Det börjar bli mörkt, går in i stationshuset, folk väntar, tittar och viskar. Går igenom stationshallen, ut på gatan, ser en tidningskiosk en bit bort. Knallar mot kiosken, två ansikten tittar ut genom fönstret, de känner igen mig, jag köper Aftonbladet och jag känner att de registrerar vilken kvällstidning jag köper. De ser vänliga ut, vi skämtar om något, de följer mig med blicken när jag går mot korvkiosken en bit bort.
Det börjar bli kallt. Det är servering inomhus. Går in, låtsas oberörd av att de som står i kön känner igen mig, tittar på menyn, beställer en 90 g cheeseburgare med rå lök. Det registreras. Visst, det är skräp att äta sånt. Men vad gör man? Vegetariskt var fortfarande okänt som snabbmat.
RYGGEN MOT DÖRREN
Mannen som fixar till maten ser trevlig ut, har vänliga ögon, känner igen mig men låtsas inte om det. Jag registrerar att han är invandrare, kanske kurd så han har ingen anledning att vara annat än positivt inställd till mig.
Jag sätter mig långt bort med ryggen mot dörren så att ingen ska känna igen mig och börja prata – väljer den modellen trots att det känns obehagligt att vända ryggen till. Är mordhotad sedan länge och känner ibland hur olustkänslan kommer krypande. Har svårt att åka kollektivt på kvällarna, det gnölas en del i partiet för att jag åker taxi ibland, undrar om dom som gnölar begriper varför.
Läser Aftonbladet. En ung tjej kommer fram och vill ha en autograf. Jag skriver, bläddrar vidare i tidningen och vi småpratar lite. Tittar ner på Aftonbladet och ser att på de sidor som råkar vara uppslagna finns nakna kvinnobröst och rubriken ”Är du också trött på bröstvårtor”. Jag förstår varför damen som nyss gick förbi snöpte med munnen. Kommer hon att prata med sina väninnor om det?
Att registreras, ständigt registreras och bedömas kändes allt mer påträngande för varje år.
KALLA HÄNDER
Går tillbaka till stationen, genom väntsalen och ut på perrongen. Det vanliga tittandet, känner hur ensamheten lägger kalla händer på min kropp. Andra partier accepterar att de mest utsatta får någon med sig – inte minst för att kunna hålla en fredad zon. Att ha någon att prata med när man känner hur registrering och bedömning och blickar och viskande kletar sig fast är en självklarhet i andra partier.
I Miljöpartiet var ännu motsatsen en självklarhet samtidigt som kraven att hela tiden vara bäst, se mest utvilad ut och vinna alla debatter ligger som ett ok över axlarna och ibland gör det svårt att känna lust för det man gör.
Möjligen beror partiets oförmåga att sätta sig in i situationen på en kombination av att det är så få som själva hamnat där och ”du ska inte tro att du är nåt”. Kanske kan man inte begära att människor ska förstå att ångesten kan komma krypande när som helst när man plötsligt upplever att man är betraktad, bedömd, registrerad - på gatan, i postkön, på Åhléns.
 |
| Också en beskrivning... Jaja... |
STOR, STARK BEST
När jag var i Falun, några veckor tidigare, hade den miljöpolitiska utredaren från vårt riksdagskansli följt med, det dröjde bara tre dagar innan det kom ilsket brev från en partist som undrade hur partiets pengar används. Hon frågade om jag blivit så stor och märkvärdig att jag inte längre kunde åka själv utan måste ha med mig sekreterare.
Vad skulle svaret bli på det? Att det hittills skett en gång på hundra? Att det snarare berodde på känslan av att vara liten och ensam, än stor och märkvärdig? Att en fredad zon för att klara av att göra det bästa möjliga faktiskt behövs ibland? Skulle hon förstå det? Jag tror inte det. Stor och stark och säker i teverutan var jag ju. En sådan best skall väl inte känna ångest över att vara igenkänd, kontrollerad, bedömd och påpassad?
DEN ÖVERFÖRFRISKADE
Tåget kommer. Det gör en överförfriskad man också. Han säger att han sett mig någonstans. På teve? Jo, det är möjligt. I något roligt program? Nej, det vete sjutton. Norra Magasinet? Nej. Fan, du är Birger. Ja. Hörrudu, jag tänker bli språkrör i Miljöpartiet. Hur gör man, frågar han.
Han hänger på in i vagnen. Folk tittar, bedömer, hur hanterar den där miljöpartisten den här situationen? Han följer med i förstaklass, sätter sig, pratar, är snäll och vänlig och påstruken och fågelskådare och har grepp på växthuseffektens påverkan på Golfströmmen. Han pratar som om vi vore gamla kompisar.
Folk tittar. Bedömer. Är Schlaug också dragen? Tänker inte vara oförskämd eller snorkig - killen har nog sitt helvete ändå och har, enligt egen utsago, förlagt sin tjej någonstans på vägen. Han vill bli rådgivare när jag blir statsminister. Får hans adress, han berättar om fågelstationen på Ölands södra udde och hur hemskt det är när unga ringmärkare råkar få med sig tungan på starar när fågeln ska lossas från näten.
Till slut går han till sin plats i andra klass. Han hade inget årskort, betalat av någon annan.
OTACKSAMT FAST TACKSAM
Några nyktra medresenärer börjar prata om ett teveprogram om arbete jag varit med; jag hade varit bäst och tvålat till Ann Wibble, berättar en dam och skrattar glatt. Vänligt, positivt och det känns så otacksamt att vilja vara ifred.
Går in på toaletten, öppnar fönstret (i mitten på 90-talet fanns det fönster att öppna), andas djupa andetag. Den totala ensamheten. Skulle vilja gå ut och se ut som jag känner mig: trött, tvär, ointresserad och sorgsen och tvekande över rollen. Men hur gör man det när det står partinamnet i pannan?
Skulle vilja lägga upp fötterna på stolen mitt emot, halsa en starköl och sova. Men så gör man inte.
ÄR BARNEN VAKNA?
Två timmar till Hallsberg, vänta en halvtimme och sedan tåg till Katrineholm. Där står bilen och väntar. Kan vara hemma strax före midnatt. Undrar om ungarna är vakna. Ska sova ut nästa morgon. Förbereda ett möte i Göteborg, läsa på om arbetslösheten. Åka dit på måndag och jag kommer återigen att känna att det inte finns något meningsfullare än att vara företrädare för en grön rörelse som vill förändra den sjuka värld vi lever i.
Vänster: Koftor
fick inte användas i riksdagen. Jag gjorde det ändå, blev uppkallad
till talmännen och uppläxad. Jag hävdade att dom i patriarkal anda
negligerade traditionellt kvinnligt hantverk. Det tog. Så stickade
koftor fick användas om de hade slag. Kallades då "koftor med schlaug".
Mitten: Vid
riksdagsinträdet efter valet 1988 så hade jag en debattartikel i DN där
jag varande för anpassning. Vi måste behålla elden och stå för våra
värderingar även när vi hamnade under kristallkronorna.
Höger: Vi beskrevs som den gröna familjen i veckopress. Jo, det var vi onekligen. Lena och jag, barnen och partiet ingick i familjen...
 |
| Vänster: MP motsatte sig den folk- och bostadsräkning som pågick och där frågor som vi ansåg att staten inte har att göra med ställdes... Mitten: Vi undersökte hur sårbarheten så ut i Sverige. Detta föranledde myndigheter att försöka stoppa den enkätundersökning vi skickat ut till kommuner etc. Att avslöja sårbarheten uppfattades som skymf... Höger: Lena och jag släppte sällan in journalister i huset. Om inte någon ringde från SVT och ville göra ett inslag - vi misstänkte att de ville komma ut på landet, fika en stund och klappa lamm. |
