Tidigare avsnitt i serien finns här.
Kongress i Trollhättan 1992. Miljöpartiet hade som första parti någonsin åkt ur riksdagen året innan. Hela valrörelsen hade fallit mellan stolarna. Kongressen skulle bli avstamp för en comeback. Som ingen trodde på. Allra minst journalister och kommentatorer.
Beslut togs om nya organisation: en partistyrelse inrättades och stadgarna skrevs om för att tillåta språkrör att sitta i riksdagen. Och språkrör skulle förstås väljas. Valberedningen hade beslutat att fråga om jag hade lust att ställa upp en gång till.
Frågan kom mycket överraskande; jag hade ju varit språkrör tidigare och tanken om rotation kunde väl inte innebära att man roterade in en gång till som rör...?
Vad skulle Lena säga? Hon jobbade som sjukskötare, hade politiska uppdrag i Vingåker och i Sörmlands landsting. Vi hade två småskolebarn hemma. Det är OK, sa hon. Nej, sa jag. Inte en gång till. Vi hade levt med det där. Politiken var rolig. Men det runt om var alls inte roligt.
I telefonboken hemma hade Lena skrivit numret till SÄPO. Och när barnen var små höll vi koll så att barnen inte försvunnit - lärarna i skolan höll också ett vakande öga. En morgon då vi kom ut från huset hade något tejpat fast en bild på ett av våra barn, ritat en måltavla kring ansiktet och satt en spruta i ögat. En annan gång hade det placerats en brinnande marschall två meter från husväggen på vilken bensin var hälld. SÄPO säkrade våra fönster. På kvällarna kikade Lena mot skogsbrynet för att se att ingen stod där.
DEN SEXIGA TÄRNINGEN
Att få tillbaka allt det där kändes olustigt. Lite på skoj sa jag att om jag får tre sexor efter varandra när jag slår tärning så säger jag ja. Det blev fyra sexor.
Jag blev vald. Det stod mellan mig och sittande språkrör, Jan Axelsson.
Marianne Samuelsson blev kvinnligt språkrör. Med erfarenhet av många år i partiets förvaltningsutskott och tre år i riksdagen. En arbetshäst, inte en cirkushäst. Engagemanget hade börjat när hon vaktade Kynnefjäll där planer fanns att lagra kärnavfall.
 |
| Medierna betedde sig oerhört patriarkalt - Marianne och jag kunde ha gemensam presskonferens, Marianne sa en lysande spontan oneliner men i tidningen nästa dag las den i min mun. Av kvinnlig journalist. |
IGÅNG IGEN...
Återvald. En märklig känsla. Nu dög jag igen. Det blev en rivstart med turnéer. Och vi fann mycket snart en stor trygghet i det kansli som byggts upp i Kristineberg. Här huserade bland annat den evige partisekreteraren Kjell Dahlström, kanslichef Eva Höjer, miljöutredare Karin Jönsson och ekonomiansvariga Lena Lindström. Här fanns det järngäng som skulle kunna göra det omöjliga möjligt: att faktiskt bli Återvinnare, att faktiskt bli det första parti som återkom till riksdagen.
NÄR EN NEDGRADERING BLEV EN FULLTRÄFF
Valrörelsen blev faktiskt förvånansvärt lustfylld. Några få månader före valdagen låg vi tryggt placerade långt under fyraprocentspärren - när Marianne och jag började hade MP bara drygt en procent. Men vi fick, som före detta riksdagsparti, chansen att vara med i ekonomidebatten i teve. Som parti utanför riksdagen skulle vi få vår korta tid att utfrågas sist av alla. Vi fick inte ens vara med på lottningen. Vi skulle vara sist. Som straff. Men det var ju gudarnas gåva till Miljöpartiet...
Fem minuter innan Aktuellt skulle börja fanns det plötsligt massor med folk som tittade. Mångfalt mer än när programmet börjat. Och jag fick frågor om den ekonomiska krisen, om arbetstidsförkortning och annat - och det gick hur bra som helst. Jag flög. Och en av dem som tittade vara Gustav Fridolin, en ung grabb som i det ögonblicket beslöt sig att bli medlem i MP.
Efter Aktuellt var slut fortsatte ekonomidebatten i regelrätt debattform och det gick ännu bättre för mig. Vi tog på många sätt hem debatten. Och fick bra utrymme i kvällstidningarna. Det fortsatte med en partiledarintervju några dagar senare och den gick också förvånansvärt bra. Vilket jag inte minst får tacka utfrågarna KG Bergström och Eva Hamilton för. De var dåligt pålästa, gav sken av att jag körde en avgassprutade rivstartande bil som de visade i ett inslag och påstod var jag som bar mig åt - det var inte jag som körde, inte heller min bil. När jag började kalla KG Bergström för KGB (som i ryska säkerhetstjänsten) så kändes det som att David höll på att slå Goliat.
Hur som helst: vågen efter ekonomidebatten rullade hög och plötsligt fylldes torgen och plötsligt var det som att komma som segrare när man trädde in i en skolaula. På några dygn förvandlades en ganska tradig valrörelse till något fantastiskt lustfyllt. Siffrorna sköt uppåt, vi låg över fyra procent, och med mycket höga siffror bland ungdomar, det var en tåga i partiet som jag aldrig upplevt förr. Vi var på väg att göra det omöjliga. Eller...?
ÅTERVINNARE
Vi kom in i riksdagen. Vi blev det första parti som återkommit. Riksdagsgruppen samlades och så började den resan ännu en gång.
 |
| Försökte förstås hjälpa till lokalt också. |
Redan efter två år - 1996 - ville jag avgå som språkrör. Glädjen från valrörelsen 1994 hade runnit bort. Det var nämligen ett oändligt käbbel i riksdagsgruppen om att jag syntes för mycket - jag hade ofta inbjudningar till tevesoffor och annat. Det gick bra, och det ena gav det andra. Men nästan varje gång fick jag höra att jag syntes för mycket. Så jag började tacka nej och hänvisade till Marianne. Då valde redaktionerna allt som oftast istället att bjuda in Gudrun Schyman som på det sättet fick än mer utrymme. Sägas skall att Marianne aldrig klagade på att jag syntes för mycket, det var andra i riksdagsgruppen. Jag kände igen alltihopa från förra gången. Av etiska skäl ska jag inte citera det jag skrev i en anteckning om situationen. Vad jag än gjorde det några som hackade.
 |
| Inte bara interna skäl, dom höll vi internt. Men också den offentliga debatten, vilka politiker får vi om de reduceras till spottkoppar? Bara hårdhudade. Är det bra det? |
Jag ville, som sagt, avgå men övertalades att stanna kvar över valet 1998. Först gnälldes det över att jag som man syntes för mycket, sen kom några av kritikerna och bad mig fortsätta över valet. Det blev en frustrerande och tråkig valrörelse utan någon som helst lust. Den valledning som utsetts hade inte förmåga att ta beslut, bland annat ville man att det kvinnliga språkröret skulle synas mycket mer, men samtidigt ville man att det var jag som skulle ta debatterna. De ville inte ta beslut för de var väl rädda att få på sig kritik.
Det var så jag upplevde det. Jag skulle på något sätt känna skam för att jag var man, och råkade vara ganska bra på det jag höll på med. All lust rann bort. Men visst, vi kom in. Och nu som vågmästare.
 |
| Efter formell presskonferens, kort samtal i korridoren och sedan möte över en öl och macka dagen därpå. |
YES! VÅGMÄSTARE OCH UTPRESSNING
Vårt mål i valet 1998 var att försöka bli vågmästare mellan det de borgerliga partierna (M+FP+C+KD) och de socialistiska (S+V). Det lyckades, vi började budgetsamarbeta med S och V. Men innan dess hade jag i samtal med Göran Persson ställt några krav: dels att vi måste ha rätten att kritisera regeringen och driva opinion för vad vi egentligen vill, dels att regeringen inte skulle få ta ett antal beslut som inte hade med budget att göra: inte beslut om euro, inte närmande till Nato.
Mer intressant än själva valrörelsen är hur vi hanterade vågmästarställningen. Vi hade bestämt att inte söka ingå i regering om vi inte fick cirka 10 procent i valet. Vi skulle absolut inte bli inlåsta i en regering, men gärna budgetsamarbeta med rätten att driva egen politik offensivt. Om detta skriver jag här: https://backspegel.blogspot.com/2008/11/valet-1998.html
Jag uppfattade efter några år att det i riksdagsgruppen fanns tendenser till mjukhet i förhandlingarna, att gruppen anpassade sig för mycket, att vi kunnat gått längre ibland, att den gröna själen riskerade att suddas ut under kristallkronor och sittningar med statsråd. Marianne var mer samarbetsvillig, såg möjligheter där jag såg anpassning.
Vid några tillfällen hamnade jag i minoritet riksdagsgruppen. Jag ville vrida förhandlingarna några extra varv. När gruppen tog tillbaka ett beslut bara därför att Göran Persson "slagit näven i bordet" gick det, enligt min uppfattning, för långt.
En av de lustigaste förhandlingarna var - det var nära deadline för trycka av statsbudgeten - när jag ringde Persson och sa att det vi fått ut inte räckte. Vad vill ni ha då, frågande han. Elektrifiering av Blekingebanan, svarade jag. Okej, sa ha, Det tog två minuter.
Vi lyckades med ganska mycket, vi stoppade pengar till militären (vilket gladde finansministern), vi fick igenom grön skatteväxling på 30 miljarder, ett jättebelopp för skydd av biologisk mångfald - mer än till och med Naturskyddsföreningen krävt. Vänsterns och Miljöpartiet nyttjade varandra så till vida att vi stöttade deras förslag, som ofta var samma sak som vi ville, och de stöttade våra, bland annat tanken på friår som de nog egentligen ogillade.
 |
| Vi försökte smyga ut från finansdepartement bakvägen ibland, men ibland var det å andra sidan viktigt att profilera någon fråga. |
I min sista partiledardebatt "duggade inläggen tätt", enligt medierna. Och som vanligt ägnade jag minst hälften av talartiden till ideologisk markering. Allt för att hålla rågången klar mellan De gröna och De Gråa med sin röda eller blå retorik. Jag trivdes i de där debatterna, och jag kan än idag i stunder av nostalgi sakna dem.
År 2000 avgick jag som språkrör. Efter sammanlagt elva år. Och näst mest Almedalstal av alla politiker... Året efter avgick jag i förtid från riksdagen - tanken var att min ersättare i riksdagen skulle kunna inta platsen för att sedermera kunna bli språkrör. Ersättaren var Maria Wetterstrand. Mitt sista språkrörstal hölls på kongress i Vadstena. Det glömmer jag aldrig. Ett tjugotal avbrott med applåder. Och en envis vädjan om att hålla rågången mellan De gröna och de andra, att känna trygghet i grön ideologi, att inte bli som de andra.
 |
| Efter en debatt i TV4 i samband med val till EU-parlamentet hamnade jag och Bildt i gräl efter sändningen. |
 |
| Euroomröstningen vann vi - här försöker jag på valvakan komma undan en smackpuss från Gudrun. |
GRÖNT OCH FRITT
När familjen flyttade från Kåsta utanför Vingåker i Sörmland till Byle i Finspångs kommun i Östergötland befriades Lena från alla politiska uppdrag... Vi började leva ett annat liv.
Lena fick mer tid för sitt konstnärskap, hon hade redan haft en del utställningar. Och jag medverkade många år i SVT:s Nyhetspanel på fredagar. Gjorde dessutom 98 program i SVT:s serie En bok, en författare. 28 minuter oredigerat samtal om en fackbok. Började föreläsa om Elin Wägner. Skrev en bok om rockens historia med Elvis som utgångspunkt - boken blev till en föreställning med mig och engelsmannen Fred Lane. Den spelades ett åttital gånger, bland annat på fängelser.
 |
| Min bok Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac ledde fram till turné med en föreställning. |
 |
| Lite extra kul var det att föreläsa om Elin Wägner i Svenska Akademiens lokaler och på kulturnatten i Riksdagsbiblioteket. |
På uppmaning av språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand lämnade jag partiet. Det var som att lämna ett barn på uppmaning av Prussiluskan. De ansåg att jag hade att välja på att vara medlem och inte kritisera dem eller också lämna partiet och bli fri debattör.
Det jag kritiserat var a) att de skrivit en artikel i DN där de tillsammans med Lars Ohly (V) och Göran Persson (S) hävdat att en hållbar miljö bara kan vinnas i en ekonomi som växer samt b) att MP aktivt stött svensk militär medverkan under Natobefäl i Afghanistan. Jag uppfattade att det totalt stred mot grön ideologi och allt det partiet stått för under de år jag varit språkrör.
Den 20 september firar partiet 40 år. Dagen före firar Lena och jag att vi träffades på det partibildande mötet. Vi kommer båda dagarna att dricka frukostkaffe i koppar med maskrosor på.
PS!
Om några veckor ska jag föreläsa om grön ideologi i några av Miljöpartiets lokalavdelningar. Och min senaste bok (Vad ska vi ha samhället till?) går som studiecirkel i flera lokalavdelningar. Det känns bra, rent av lite hoppfullt. För boken är en slutplädering för det jag tror på. Och det roliga är att varenda ord i den boken hade jag kunnat skriva som språkrör för Miljöpartiet utan att någon tyckt det vore konstigt.
Det magnifika är att så många - såväl liberala som socialistiska tidningar och neutrala recensenter - när de nu skriver så positivt om boken faktiskt berättar, utan att de vet om det, att det parti jag var ett av språkrören för var väldigt bra. Skulle inte dagens partiledning ta vara på det genom att ta sig en rejäl ideologisk fundering...
Tack för att du följt den här serien. Och har du inte gjort det så finns tidigare avsnitt här. Imorgon kommer avslutningen.
 |
| Plötsligt dök en journalist upp och ställde frågor om tvättning... Jag klarade frågorna... |
