Den 24 augusti 1988 var det dags för SVT:s partiledarutfrågning. Min första som språkrör. Själv såg jag nog säker
och lugn ut. Skenet kan bedra. Eva Goës, min
språkrörskollega, hade råkat illa ut i partiledarutfrågningen i radio.
Jag var, som jag minns det, lite darrig efteråt, men lätt euforisk. Jag hade gått hårt åt utfrågarna. De var ohyggligt uselt pålästa, levererade fel siffror och var så uppbundna
vid sina frågescheman att de blev
ställda när svaret var ett annat än de tänkt sig. De lyssnade dessutom i sina öronmusslor, där de
fick tips från coachen. De såg förvirrade ut ibland.
 |
| Katja Wagner, Krister Skånberg,Åsa Domeij och jag. Kjell Dahlström utanför bilden. |
OM KONSTEN ATT FIRA
Jag fick väldigt gott betyg i opinionsmätningarna
efteråt. Moderata Svenska Dagbladet efteråt suckade över
att programledarna inte lyckats sätta åt mig. Elisabeth Höglund, som var en av
utfrågarna, låtsades inte se mig på flera år efteråt. Det hade inte varit hennes
bästa dag på jobbet.
Vi firade – det gällde ju att
oavsett hur det skulle gått se till att bilder av firande partister kunde
kablas ut – på Tranan vid Odenplan i Stockholm.
 |
| Grön Ungdoms ordförande Katja Wagner rusar fram efter utfrågningen. Inte bara lättade nerver utan fototillfälle för kvällspress... |
Den idén – att fira efter partiledarutfrågningar och
avgörande debatter – var ett vinnande koncept - kvällspressen gillade
bilderna, satte positiva rubriker och förstärkte intrycket att här satt det vinnare.
Men en
gång, i den tråkiga valrörelsen tio år senare höll det på att gå åt fanders… Av
någon anledning hade vi övergett Tranan och hamnat på Södermalm.
Vi satte oss med varsin öl, medierna skulle dyka upp. Just innan frågade en
kypare om vi verkligen skulle sitta vid just det bordet. Vadå? Och då såg vi att bordet var utformat som en likkista. Vi bytte bord.
ANNORLUNDASKAPET
Delar av min valrörelse drevs tillsammans med Grön
Ungdoms ordförande, Katja Wagner. Vi föreläste i en form som kunde
liknas vid en föreställning. Helt annorlunda än politiker hade för vana. Annorlundaperspektivet skulle värnas, vi var inga vanliga politiker… Mycket skratt blev det, humor var ett gott vapen. Och de lokala partisterna
verkade nöjda.
Som vanligt övernattade vi hos medlemmar, som jag alltid hade gjort.
Ett lysande sätt att lära känna sitt parti, förstå dess själ, hålla den
ideologiska debatten levande. Jag hävdar att det kostat mycket för partiet när
denna närhet mellan språkrör och medlemmar försvunnit, när det som felaktigt kallas
”professionalism” och ”ledarskap” började ta över.
Jag hade enorm nytta av att har ägnat mycket tid åt att skriva rapporter och göra utredningar. Avveckling av kärnkraft (med Lennart Rahm), grön skatteväxling (med mig själv) och rapport om forskningsläget vad gäller klimatfrågan - den sistnämnda blev halva byn varse när de hörde mina svordomar då blixten slog ner och raderade en veckas arbete. Bara att skriva om.
Vår första presskonferens om klimatfrågan hölls 1987 och frågan fanns med i valmanifest. Om dom lyssnat då hade varit fossilfria idag.
 |
| Inkallade sen kväll för fotografering när nya siffror vankades. Jag, Per, Åsa och Jill Lindgren. Eva Goës var på annat håll. |
TJEJEN I GYMPADOJOR
En av de minnesbilder som fortfarande
framkallar leende hos mig är det här: Folkpartiledaren Bengt Westerberg ville ha mer tv-tid eftersom hans partiledarutfrågning inte gått lika bra som i föregående val då det talades om ”Westerbergeffekten”. Så han utmanade mig på debatt. SVT hade lovat Folkpartiet att sända
direkt.
Men
tänk om vi skulle överraska dem? Passande nog hade jag drabbats av hosta. Vilket
var ett seriöst skäl att låta någon annan ta debatten. Jag föreslog Åsa
Domeij, ung kunnig tjej med gympadojor. Hon skulle få Bengt Westerberg att framstå
som företrädare för det gamla trötta gubb-etablissemanget.
Timmen innan debatten ringde jag Janne Scherman på SVT och sa att vi skickar en ung
tjej i stället. Han blev förbannad. Hade vi vetat det hade vi inte sänt. Sa han.
Efteråt var han inte förbannad. Han hade förstått. Skrattade till och med. Han insåg att han
just sett en ung politiskt stjärna tindra. Och vårt annorlundaskap kunde befästas än mer. På mitt
hotellrum firades efteråt, när vännen Åsa med följe, inkluderat journalister
och fotografer, kom upp. Jag hostade förstås, kanske lite mer än jag behövde.
 |
| Firarbilder kunde det aldrig bli för många av... |
Opinionssiffrorna höll sig bra - vi hade fått över 10 procent ett halvår tidigare. Det oroade
etablissemanget. De uppträdde allt mer hysteriskt.
NU VAR DOM HYSTERISKA!
Etablissemanget var stört av att vi –
mot alla odds och spärrar – faktiskt kunde komma in i riksdagen. På Aftonbladets
ledarsida kunde i krigsrubriker meddelas att demokratin hotades om vi skulle komma in. I hyresgästföreningens
tidning Vår Bostad hävdade Konstitutionsutskottets ordförande (sosse) att det
kunde bli sådan oreda som när Hitler tog över makten.
 |
| Sossarna blev allt mer vulgära. Här rycket Aftonbladets ledarsida ut för att stoppa oss... |
Sossarna var sig lika, beskäftiga, maktfullkomliga. Kommunisterna skickade ut Jörn
Svensson på retoriskt mördarstråk och borgerliga ledarsidor våndades.
Och så det kanske mest bisarra, jag citerar Per Gahrton
som var det tilltänkta offret: ”En hysterisk kvinna från Expressen ringde och
frågade om jag fått pengar från Muammar Gadaffi! Det var ett rykte som spridits… ”. Till
slut stoppade chefredaktören artikeln efter att Per skällt ut honom. Det fanns tydligen gränser
också för medier på jakt. Men inte för alla…
På vår tomt stod plötsligt journalister och frågade om de fick filma ner i vår bils motorrum. Det fick dom inte. När de försvunnit
förstod jag varför de ville filma. Avgasreningen – Lemisystemet – var sabbat, sönderslaget och
dess vätska hade sprutat ut. Efteråt visade det sig att en person från ett större
politiskt ungdomsförbund hade brutit sig in i bilen vid Katrineholms
järnvägsstation, slagit sönder delar, ringt till media och tipsat om att jag körde omkring som ett miljösvin.
Sen var det Lenas nyinköpta begagnade Jetta som visade
sig vara oskattad. Löftet att bilfirman skulle skicka in anmälan hade inte uppfyllts. Plötsligt fanns en poliskontroll där vi brukade köra - där vi aldrig vare
sig förr eller senare sett till poliser. Löpsedel på det. Och sedan löpsedlar
på en av våra riksdagskandidater som inte lämnat deklaration i tid och sedan… Dom jagade vilt!
FÖRDEL ATT SLIPPA FIGURERA BLAND TRÖTTA POLITIKER?
Slutdebatt i teve dagen för valet. Vi fick inte
vara med. Men SVT hade lovat
att intervjua oss i debattpausen då Aktuellt skulle sändas. Vi hade
samlats högst upp i Kaknästornet, som en markering, det var ju därifrån tevesignalerna sändes ut. Och
Eva Goës fick någon dryg minut direktsänt när många fler tittade än under partiledardebatten.
Och hon var suveränt bra. Någon dryg minut i rätt ögonblick med rätt engagemang och jävla-anamma-utstrålning kan betyda mer än medverkan
i en lång, stel och formell partiledardebatt.
Och sista dagen före valet drog vi bra med folk...Här i Jakobsberg.
SAMBA I MEJERIET...
Så blev det då söndag, valdagen. Lena och jag var hemma på morgonen. Fotografer i köket när vi vaknade. Sen tåg till Lund. Valvaka på kulturhuset Mejeriet. SVT var sura att vi inte vakade i Stockholm. Men varför
skulle vi dansa efter deras pipa? Vårt huvudkansli låg i Lund.
Resultatet av alltihopa blev att Miljöpartiet som första nya
parti på 70 år kom in i riksdagen. Och vi dansade samba.
Segerns sötma kunde njutas. Ett tag. Sen gick det
åt fanders. Och jag var så förbannad över att mina partikamrater inte begrep varför så att jag
blev bråkrör ett tag. Fortsättning följer…
Tidigare avsnitt finns samlade här. https://psschlaug.blogspot.com/
