Tänk dig närmare 200 entusiastiska människor som
reser sig upp och sjunger en text till Beethovens nionde symfoni. Texten,
skapad av Roland von Malmborg, finns snyggt handskriven på en drygt 2 meter
lång rullgardin. Så här börjar den:
Ifrån morgondagens släktled har vi jorden som ett
lån,
varsamhet ska ge naturfred, skövling ska vi bort
ifrån.
Jordens gåvor ska blott brukas,
ej förbrukas från idag
låt vår stelhet nu uppmjukas
jämlikhet blir hjärtelag…
Kan du tänka dig detta så kan du få en känsla av hur
det var på det möte där Miljöpartiet bildades den 20 september 1981.
Låten var
partisång under de första tjugo åren. Sedan tyckte någon sorts “realist” att
det kändes flummigt att sjunga på kongresser och den försvann. Därmed styckades
en liten bit av partisjälen bort, tycker jag.
När Lena och jag gifte oss vid Hjälmarens strand
1986 så sjöngs den givetvis. Med maskrosvin på borden och med krans av
maskrosor i brudens hår.
Som parentes kan nämnas att det kunde blivit Världen
är vår, inspirerad av Rolling Stones Dandelion, som blivit partilåt. Här sjungs maskrosens lov av Kenta
Gustavsson. Och visst är texten fin:
Jag är ordningens skräck
och mina gyllene färger är styrkans sigill
Min mjölkvita rot är det få
som kan rå på
Mina ulliga frön
kan sända solens
budskap i vind vart jag vill.
Min mjölkvita rot är det få
som kan rå på.
Det fanns ingen kursbok i hur ett parti skall
byggas när närmare 200 individer från när och fjärran samlades för att ta beslutet att bilda
Miljöpartiet. Och inte blev det lättare när initiativtagaren själv låg så lågt som möjligt. För det gjorde
Per Gahrton.
Jag skrev i antologin Maskrosbarn att Per, som satt längst fram till höger i aulan, visade sig vara nästan blyg. Han som kunde dra fram med motorsågar i debatterna! I sin bok Det gröna genombrottet förnekar han detta och hävdar att det där med blyg bara var ett sken för att tvätta bort pratet om Gahrtons parti. Han skriver: “En sådan etikett skulle sänka hela projektet”. Skulle man kunna skandalisera Per så skulle hela partiet skadas.
Jo, Per var kontroversiell. Lustigt nog mest avskydd i sossetidningar, som stundom frossade i elakheter om det nya partiet.
Kritiker som varnat för enfrågepartier vände nu och
beklagade istället att partiet inte skulle bli ett strikt enfrågeparti. Dom var
ju sådana, miljöpartiätarna.
Fortfarande kan man höra “experter” -
och till och med ledande miljöpartister - uttala sig om att MP från början var
ett enfrågeparti. I själva verket hade vi konkreta handlingsprogram i snart
sagt alla politiska frågor inför vårt första val, som inträffade ett år efter
partibildningen.
När Kenta Gustavsson sjunger om den “mjölkvita
roten som få kan nå på” så är det onekligen så vi som var med från början kände
det.
Det fanns något evigt beständigt i våra
grundvärderingar. För det räckte ju inte med att som höger och
vänster reducera miljöfrågan till en sakfråga vilken som helst. Vi byggde ett
parti där ekologisk hållbarhet var en ideologisk grundbult.
Begreppet ”solidaritet”
gav vi en både djupare och bredare innebörd än den som vänstern brukade prata
om. Vi tillförde solidaritet med kommande generationer, med andra arter och med
det ekologiska systemet utan att för den skull tumma på vikten av solidarisk
fördelning, inom naturens ramar, här och nu.
Min personliga världsbild hade växt fram när jag föll pladask för Elin Wägners bok
Väckarklocka. Hon beskriver hur härskarideologierna måste bort: människan som
härskar över naturen, mannen som härskar över kvinnan, den vite mannen som
härskar över den svarte. Allt det där vävdes in i den gröna ideologi vi ville utforma.
För Lena hade det snarast varit debatten om
kärnkraft - och de samhällsmodeller som där ställdes mot varandra - som tände gnistan. Alltid
denna kärnkraft…
Och mycket riktigt hade t ex Roland von Malmborg, trubaduren med rullgardinen och Beethovens nia, redan
långt före folkomröstningen varit aktiv mot det som då kallades atomkraft. Att nobelpristagaren i fysik, Hannes Alfvén, som en
gång fått Torbjörn Fälldins Centerparti att ta ställning mot kärnkraft, var engagerad
i det nya partibygget var inte så konstigt. Han blev dessutom sammankallande i Miljöpartiets Vetenskapliga Råd.
OCH SEN ÅKTE VI
HEM
Innan det partibildande mötet avslutats höll Eva Sahlin ett inspirerande avslutningstal. Men någon partiledare hade vi inte fått. Vi skulle inte ha nån. Men vi fick ett politiskt utskott där rollen som partiföreträdare skulle rotera.
När Eva talat åkte var och en hem till sig tillsammans med en bunt stencilerade
affischer om att Miljöpartiet bildats. De sattes upp på både lovliga och
olovliga ställen som sig bör när etablissemanget skall utmanas.
Lena åkte hem till
Eskilstuna för att bilda lokalavdelning och skriva kommunalt handlingsprogram.
Jag åkte till Vingåker för att göra samma sak.
Av den nybildade
Sörmlandsavdelningen fick vi dessutom snart uppdraget att skriva
landstingsprogram. Perfekt. Vi kunde träffas utan att det skulle börja skvallras
om vår relation. Den enda som kände till den från början var min tidigare
hustru som också var engagerad i det nya partiet. Hon
var den den första som föreslog att just jag och Lena skulle skriva utkast
till landstingsprogram.
Det är onekligen trevligt
när politik och kärlek kan vävas ihop… Och förresten kände vi kärlek till det nya
partiet också. Det blev som en familjemedlem. Och skulle vara så i många år. En
stimulerande familjemedlem. Men också sanslöst krävande sådan.
Fortsättning
följer...
PS! Lite extra för nördar...
Vi hade ju ingen partistyrelse. Så istället stadgades om fyra utskott:
¤Politiska utskottet (invalda blev: Eva Sahlin, Inger Paulsson, Börje Kant, Yvonne Söderström, Ralph Monö, Ulla Dahl, Kaj Nilsson, Ragnhild Pohanka och Per Gahrton).
¤Förvaltningsutskottet
¤Stadgeutskottet
¤Tidningsutskottet (partiets tidning hette förstås Alternativet).
¤Förvaltningsutskottet
¤Stadgeutskottet
¤Tidningsutskottet (partiets tidning hette förstås Alternativet).