Det närmar sig… Jubileum. Den 20 september för 40 år sedan bildades Miljöpartiet. Det skedde i Örebro. I den klassiska Karolinska skolan. 216 människor från när och fjärran var samlade. Skolgården fungerade som världens bästa parkeringsplats. Ni anar inte vad som hände där...
Avser att skriva några artiklar om Miljöpartiets historia - och därmed också min egen - de närmsta veckorna. Hoppas gå i mål just den 20 september. Eller om det blir den 19:e. Det var nämligen då, på den där parkeringsplatsen, jag träffade Lena - vi har varit livskamrater i snart 40 år.
 |
| Lena Rosén, som var aktiv i Linje tre, men för ung för att rösta. Per Gahrton på det partibildande mötet - Per höll så låg profil som möjligt för att partiet inte skulle beskrivas som Gahrtonpartiet. Möteshandlingarna med fronten handskriven och bladen stencilerade. Heliga papper... |
Det var en vacker dag, höstsol. Jag steg ur min bil. Ur bakdörren på en bil som parkerades bredvid steg en rödhårig tjej ut. Vi tittade på varandra. Och sen var det klart. Det skulle bli vi. Allt annat var otänkbart. Så enkelt kan det vara.
När vi åkte hem dagen därpå hade vi inte bara varandra, vi hade ett parti också. Efter några år fick vi en dotter, sedan en son, sedan gifte vi oss 1986. Lena med maskrosor i håret, på bordet fanns maskrosvin. Då hade jag blivit språkrör. Mot alla odds.
IN OCH UT OCH IN
Ni ska veta att det för 40 år sedan uppfattades som ett omöjligt projekt att i Sverige få in ett nytt parti i riksdagen. Det fanns fem partier, de täckte in allt som behövde täckas in, meddelade SVT:s politiska kommentator. Han hette Olle Söderlund. Ännu fanns inget annat än SVT. Vid ett tillfälle, när jag just blivit vald till språkrör fyra år efter bildandet, ringde han förresten och frågade om jag kunde välta några telefonkiosker eller nåt som gjorde sig bra i teve, då kunde han tänka sig att göra ett inslag. Vi tyckte inte om Olle Söderlund...
Det blev bättre med åren. Men det krävdes tre valrörelser för att MP, som första nya parti på 70 år, skulle komma in i riksdagen. Jag hade förmånen att få vara språkrör då. Tillsammans med eldsjälen Eva Goës.
Vi slet, kan jag berätta. Precis som så många gjorde lokalt. Ideellt. Ibland till stora kostnader. Både ekonomiska och personliga.
Tror inte att så många av dagens aktiva partister kan föreställa sig hur det var. Hur stort motståndet var, vilka små tekniska resurser som fanns (skrivmaskin, tippex, stencilapparat, frimärksbrev och fast telefon).
Dessvärre åkte partiet ur riksdagen efter en enda mandatperiod. Också det som första parti.
Tre år senare - mandatperioderna var tre år - kom vi tillbaka. Återigen som första parti. Jag hade fått uppdraget att vara ett av språkrören då också. Nu tillsammans med Marianne Samuelsson.
VILKA VAR VI - VAD VILLE VI?
Miljöpartiet bildades av ett antal glada amatörer, engagerade strulnissar, besvikna kärnkraftsmotståndare, halvflummiga grönavågare samt en och annan vilsen folkpartist.
Det är ungefär den bilden man kan få om man följde den mediala bevakning av partiets tillblivelse. Det ligger väl nåt i det.
Men en bättre bild är att partiet bildades av en samling människor som ville stoppa hotet mot livsmiljön och bygga upp en alternativ ekonomi med hjälp av en annorlunda typ av politiker.
Vi skulle inte bli som de andra. Vare sig vad gäller politik eller organisation. Inga partiledare, ingen partistyrelse, könskvotering till alla utskott och arbetsgrupper. Regler mot karriärism och politiskt mångsyssleri.
Petra Kelly - en av Die Grünens riktigt stora - menade att gröna partier skulle vara antipartipartier. Die Grünen var det första gröna partiet som bildades. Inte minst som reaktion mot Natos beslut om att placera ut långdistansrobotar i Västtyskland. Och som motståndare till kärnkraft.
Kärnkraft... alltid denna kärnkraft. I Sverige hade vi 1980 avhållit en folkomröstning om sådan. Kärnkraftsmotståndarna i Linje 3 hade förlorat. Dessvärre.
Valkampanjen hade inte bara handlat om teknikaliteter, uranbrytning, upparbetning, avfall och risker. Den hade handlat om samhällsmodell. Och synliggjort en annan politisk skala än den röd-blå: nämligen den där decentralisering, småskalighet, miljö och livskvalitet stod mot centralisering, storskalighet, materiell och ekonomisk tillväxt.
En ny skala blev tydlig. En grå-grön. Det saknades ett parti på skalans gröna sida. Vilket föranledde en avhoppad folkpartist att ta initiativ till ett.
EN FOLKPARTIST SOM BLEV FÖRBANNAD
Folkpartisten var Per Gahrton. I sin bok Det Behövs ett Framtidsparti skrev han följande:
”Ett par veckor före valdagen 1979 (Per var fortfarande folkpartist) ägde de årliga antikärnkraftsdemonstrationen mot Barsebäck rum. Den avslutades hemma i Lund. Jag deltog inte. Jag stängde in mina känslor och följde det konventionella förnuftets, dvs partitaktikens och partipiskans lagar. När jag försökte springa av mig min oro i Stadsparken kunde jag höra talkörerna över hustaken: Barsebäck - Väck! Jag kunde skymta dem, tio tusen, femton tusen eller kanske tjugo tusen, några hundra meter bort från Bantorget när jag rusade förbi den gamla badhusruinen. Jag svettades ymnigt och kände en sorts befrielse som om strömmarna från mitt inre kunde svepa med sig allt ruttet och förljuget ur det becksvarta hål som hos partipolitiker sitter på själens plats.”
I sin dagbok skrev han - på ryska för att försvåra tjuvläsning - i februari 1980: Varför inte ett nytt parti?
Månaden efter började han skriva boken Det behövs ett Framtidsparti. Och i juni skrev han på DN-debatt att det var dags för ett nytt politiskt parti. Som inser att “tillväxtsamhället har sin egen undergång inbyggt i sig”.
Det var den artikeln jag, Lena och många andra gick igång på.
AKTIONSGRUPPEN FÖR ETT FRAMTIDS- OCH MILJÖPARTI
En aktionsgrupp bildas. Med en ledningsgrupp. Arbetet kring d etta finns väldokumenterat i Valentin Sevéus bok Från ord till handling och i Pers bok Det gröna genombrottet. Det var ett liv och ett kiv i ledningsgruppen. För att uttrycka det diplomatiskt. Dock, med facit i handen: ett kreativt liv och kiv!
Aktionsgruppen hade till slut 1500 medlemmar. Sex regionala kontor. Lokalavdelningar eller kontaktpersoner på 57 orter. Två av orterna var Vingåker och Eskilstuna. Där huserade Lena och jag - en nittonårig rödhårig tjej som engagerat sig i folkomröstningen om kärnkraft och en grönavågare som lämnat Stockholm för att leva på landet.
Aktionsgruppen hade till slut 1500 medlemmar. Sex regionala kontor. Lokalavdelningar eller kontaktpersoner på 57 orter. Två av orterna var Vingåker och Eskilstuna. Där huserade Lena och jag - en nittonårig rödhårig tjej som engagerat sig i folkomröstningen om kärnkraft och en grönavågare som lämnat Stockholm för att leva på landet.
Arbetet i Aktionsgruppen ledde fram till det partibildande mötet i Örebro den 19-20 september 1981. När vi anlände lyste höstsolen på världens vackraste parkeringsplats. Det kändes som vår i luften…
Fortsättning följer!
För dig som vill läsa en mindre personlig redogörelse för MP:s historia har jag skrivit här: https://backspegel.blogspot.com/
PS!
En radda intressanta personer finns med i dokumenten från Aktionsgruppens arbete:
Sven Anér, journalist som arbetat på DN. Lena och jag lånade pengar till lunch av honom
Greger Hatt, som under många år var medlem men hade svårt för den new-ageinspirerade
delen av partiet. Greger blev så småningom talskrivare till Ingvar Carlsson.
Hans Granqvist, entusiast och Sveriges Radios röst i Hongkong.
Lasse Lidén, mannen med Staffans Stollar.
Maj Ödman, känd radioröst med stort socialt engagemang.
Hannes Alfvén, fysikern, kärnkraftsmotståndaren och nobelpris-tagaren med det stora hjärtat,
som ringde och stöttade när det var som värst under tiden som språkrör på 80-talet.
Claes Lissenko, till Östra Granhed utflyttad stockholmare som tidigt utsåg sin gård till
kärnvapenfri zon.
