DEL 3 av Minnesbilder inför MP:s 40-årsdag SPRÅKRÖR, FÄNGELSE, KONST, USLA VAL, SKULDER OCH SOSSAR SOM JÄVLAS

När Lena, jag och alla andra lämnade det partibildande mötet 1981 hade vi noll koll på vem som skulle bli partiledare. Så klart. Någon sådan skulle vi ju inte ha – vilket jag kommenterade i någon intervju i lokala medier med att vi minsann vet vad ledare heter på tyska...

Det värsta var att vi inte hade språkrör heller. Uppdraget som talesperson skulle rotera i politiska utskottet. Och med rotera menas verkligen rotera. Var och en skulle få sitta tre månader. Sedan skulle en annan ta över. Ideologiskt klockrent, men praktiskt vanvett. Ingen skulle hinna bli känd, och om de väl blivit det skulle de genast rotera ut.

Politiska utskottet valde Eva Sahlin. Det gjorde de rätt i. Eva symboliserade verkligen det alternativa partiet. Expressen skrev att Eva åt alternativ mat, hade barnen på alternativ skola, hade en alternativ livsföring och nu var alternativ partiledare utan att vara partiledare.

När Eva roterat ut blev det Inger Paulsson. Och när Inger roterat ut blev det Ralph Monö. Sen blev det känsligt… Vem skulle rotera in för vår första valrörelse? Det blev ett liv och ett kiv, med en del tårar och bitterhet.

Det blev helt enkelt ett vägval.

VÄGVALET…

Vägvalet skedde hemma hos Börje Kant i småländska Aneby. Min tidigare hustru var suppleant i politiska utskottet och berättade. Det gjorde Per Gahrton också i sin bok Det gröna genombrottet. Det var ett liv och ett kiv, med både tårar och bitterhet.

Så här var det: Tanken var att Ragnhild Pohanka, sjubarnsmamman från Borlänge, skulle rotera in. Men lokalavdelningen i Stockholm föreslog att den i utskottet nyinvalda Wawa Sjödin från Eskilstuna skulle väljas. Wawa hade erfarenheter från alternativrörelsen, var skarp i debatter, hade haft ansvarat för partiets näringslivspolitiska program. Per skrev: ”Hon var en modern, ung, framfusig kvinna”.

Ragnhild var den alternativa politikern - inte ung, inte framfusig, inte "modern". Ragnhild blev vald med siffrorna 5-3 och en nedlagd. Hon skulle några år senare bli min första språkrörskollega – och bröllopsvittne när Lena och jag gifte oss.

Arbetsutskottet i MP Sörmland. Claes och Gun Lissenko, David Hörnström, Lena Schlaug (min tidigare hustru), jag och en figur som hette Tommy.

VALET 1982 - POSTEN OCH SVT JÄVLAS

Ett halvår före valet utsågs jag till nytt regionombud för Sörmland och tog plats i Förtroenderådet. Uppbackat av Lena, som studerade till sjuksköterska och tillsammans med en mestadels ung skara byggde parti i Eskilstuna.

Valet gick inte bra. Trots att en del opinionsundersökningar – dock inte den viktigaste i SIFO - pekat på rekordsiffror bara ett kvartal innan.

Spärrarna var många: bara att få råd att skicka ut valsedlar till väljare och vallokaler var ett jätteproblem. Vi finansierade det genom att medlemmar tog individuella lån på 5000 kronor (motsvarar drygt 15000 idag) med löftet att få tillbaka pengarna om partiet kom in i riksdagen.

Men så började Posten jävlas. Ove Rainer, sedermera socialdemokratiskt statsråd, var chef. Han stoppade att Posten skulle skicka ut valsedlar till vallokalerna trots att vi skrivit avtal.

Sedan var det dags för SVT att jävlas. I en sorts partiledardebatt/utfrågning samlade SVT, under sossen Herbert Söderströms ledning, ihop småpartier. Ragnhild tvingades figurera med de mest bisarra figurer som t ex pläderade för ”fri sprit”. Det gick dåligt. DN påpekade dagen efter att det varit ”masslakt på småpartier”.

I valet fick vi 1,7 procent. Men vi kom in i åtskilliga kommuner. Bland annat Vingåker, där min tidigare hustru kom in. När hon ringde kommunchefen för att få en del klarlagt innan första mötet i kommunfullmäktige meddelade han: ”Jag har ingen anledning att informera er om någonting”. Jodå, han var sosse. Ett antal år senare, när MP var stort i kommunen, fick vi bort honom.

För Eskilstuna gick valet sämre. Skulderna betalades av genom att medlemmar plockade morötter på Magda Gård.

KONSTNÄRER KOMMER TILL HJÄLP

MP var illa ute ekonomiskt. Förutom andra skulder borde medlemmar som lånat ut pengar erbjudas att få lånen inlösta. I Förtroenderådet förslog jag att vi skulle vädja till Sveriges konstnärer att skänka konst till ett konstlotteri. Det gjordes över förväntan.

Min tidigare svärfar Sten Börjesson skötte om alltihop, ideellt på heltid. Första pris var en tavla av Bengt Lindström. Den föll inte ut som vinst. Det gjorde inte en enorm maskrostavla heller. Så de sitter på något kansli kan jag tro. Utan att de som jobbar där har en aning om vilket slit det var med det där lotterier.

Lena och jag var två av alla som åkte runt och hämtade konst, prislistan fastställdes i vårt kök. Och tryckes i Olle Wilsons tryckeri ganngårds, där nästan allt material trycktes de där åren.

 

OCH SÅ NÄSTA VAL - FÄNGELSE, SPRÅKRÖR OCH NAMNTILLÄGG

Valet 1985 gick inte bättre det. Jag toppade Sörmlands riksdagslista – i lokalpressen presenterad som ”Bomben i det politiska grådasket”… Jaja. Detta var före det att bomber smällde på gatorna i Sverige.

Notabelt är att ett av de möten vi i politiska utskottet hade innan valet fick ske i Skänningefängelset. Per Gahrton satt nämligen inne. Han vägrade göra repövning på grund av regeringens eviga fredspolitiska hyckleri – ”manifesterat genom vapenexport och miljardsatsning på JAS-projektet”.

Vi var många miljöpartister som återfanns i det upprop – som annons i DN - där vi vägrade militärtjänst. Jag blev aldrig mer inkallad till repövning. Synd.

På våren innan valet 1985 hade vi lagt till ”De gröna” till partinamn. Per Gahrton röstade äntligen för det, efter att flera gånger talat emot - med det senare erkännandet att ”De gröna” kunde vara bra att ha som namn för ett nytt parti om det skulle gå helt snett med MP.

Insikterna om problemet med roterade frontfigurer hade dessutom slagit rot. Vi införde språkrör. Att Per skulle väljas var solklart. Som kvinnligt rör stod det mellan Agneta Dreber, med många års erfarenhet som proffsig företrädare för det då framgångsrika Stockholmspartiet, och Ragnhild Pohanka.

Ragnhild och jag i Örebro

Återigen ett vägval. ”Proffset mot amatören”. ”Amatören" vann. Det var tur. Dreber blev så småningom folkpartist.

Per och Ragnhild slet. Något alldeles förfärligt. I lojalitet med partiet, dess medlemmar och dess lokalavdelningar. Och det kom att kosta.

I valrörelsens viktigaste skede hade SVT inbjudit Per och Centerledaren Olof Johansson till debatt. Per skriver i boken Det gröna genombrottet: ”Efter åtta framträdanden i Västerås samma dag var jag på kollapsens rand när jag kom in tv-studion. Inte bra!”. Per beskriver det som hände som ”ett av mina mardrömsminnen som plågat mig i årtionden, det i särklass sämsta tv-framträdandet jag någonsin gjort – och det just när det hade behövts ett genombrott!"

Lena och jag såg det på tv, vi var besvikna där och då, men att skylla det usla resultatet i valet 1985 på Per vore inte bara fel utan rent av oförskämt.

Vi rasslade trots allt in i 148 kommuner med 243 mandat – i Vingåker blev det kanonsuccé med tre mandat. 

Vi backade i riksdagsvalet till 1,5 procent. Per avgick som språkrör omedelbart efter valet. Det antyddes att han föreslagit att jag borde väljas till nytt rör. Jag? Vadå? Är han knäpp?? Tänkte jag.

Fortsättning följer...
De tidigare delarna i den här minnes-serien finns samlade här: http://psschlaug.blogspot.com/.../en-personliga...

PS! Lite nördkunskap...

RALPH MONÖ, den tredje som roterade in som "sammankallande i politiska utskottet" hade gedigen bakgrund i miljörörelsen som ordförande i Jordens Vänner. Han blev senare generalsekreterare i European Greens, kanslichef på MP:s riksdagskansli mm.

AGNETA DREBER, som förlorade valet till språkrör, fick som plåster på såren uppdraget som ny sammankallande i politiska utskottet. Den som söker på Wikipedia kommer dock att märka att allt som rör MP är borttaget från Drebers historik. Politiskt sökte hon sig, efter sejouren i MP, till Folkpartiet och fick uppdrag som bland annat VD för Livsmedelsföretagen. 

Den här fejkidén fick jag 1985...