Oj, oj, oj! Hur ska det gå?
Plastiga trädgårdsmöbler - avsedda för oss i detta land - är fast i Suezkanalen. Vad får vi då för sommar? I detta land är det ju stor och allvarlig brist på sketna, plastiga utemöbler vars livstid är starkt begränsad av olika skäl: det finns någon lite grej som går sönder, de blir snabbt omoderna vilket med påkostad reklam påvisas i allehanda medier eller vi vill "förnya oss eftersom vi är värda det". Hur ska vi klara bristen på plats att sitta på?
Oj, oj, oj! Hur ska det gå med sommaren, med uteplatsen och med... tillväxten?
Gott för tillväxt är att också trädgårdsmöbler har kort livslängd och att vi genom den livsstilspropaganda som kallas reklam känner oss missnöjda med det vi har. Så allt från ledarskribenter till Sveriges Radios ekonomikommentator hyllar snabb omsättning så vi "kommer igång efter pandemin igen". Kasta skiten och köp nytt, är det reella budskapet. Sen förs en annan debatt om miljö och klimat och hållbarhet på något annat ställe, i någon annan ledarkolumn och av miljökommentatorn i Sveriges Radio.
Debatter förs i olika bunkrar. Att reportage om ekonomi i sådant som SVT eller TV4 skulle innefatta något sorts helhetsperspektiv är uteslutet. Sådant krånglar ju bara till det.
Så hela systemet vi lever med har i själva verket en enda riktning: kollaps. Ekonomireportrar och ekonomikommentatorer - utan ens grundläggande utbildning i naturvetenskap, miljökunskap och i hur de planetära systemen fungerar - tillhör kollapsens vänner, medlöpare och nyttiga idioter. Sorry, så är det. Det är hur korkat som helst. Eller som jag skriver i Vad ska vi ha samhället till? i kapitel 15 som har rubriken: Du ska aldrig vara nöjd, din jävel.
"Det satsas stora ekonomiska och administrativa resurser för att upprätthålla konsumtionsnormen. Bara i Sverige krävs det insatser på långt mer än 60 miljarder kronor årligen. Det sker genom livsstilspropaganda, i form av reklam, vars syfte är att vi alltid – och snart sagt överallt – skall känna sug efter nya saker. Vi ska aldrig ges möjlighet att vila i förnöjsamhet, vi skall lära oss att konsumtion är en av de mest centrala delarna i våra liv.
Livsstilspropagandan sveper in oss i en dimma av föreställningar. Om vad som är gott, vad som är naturligt, om vilka vi är. Att ta sig ur normens käftar är inte det lättaste. Vår frihet är begränsad av rejäla mentala trösklar. Visst kan vi kravla oss över. Men då blir vi lätt uppfattade som ”den andre”, lite konstiga, anomalier. Vi bedöms utifrån våra konsumtionsfärdigheter. Att konsumera är i konsumismens samhälle en investering i socialt medlemskap.
Vi är inbakade i en konsumtionsburka som reducerar vårt sätt att se på världen och uppleva våra liv. Inifrån denna burka ser vi det som något fullständigt självklart och naturligt att arbeta mer, för att konsumera mer, för att vi skall kunna producera mer så att vi kan arbeta för att vi skall kunna konsumera mer i ett evigt snurrande ekonomistiskt hjul där vi reducerats till att vara kuggar. Detta är en förutsättning för att upprätthålla ekonomisk tillväxt. Men det kräver också att våra liv blir förminskade i relation till hur de skulle kunna vara. Vilket är dubbelt tragiskt eftersom vi lagt en god materiell grund som gör att vi hade kunde ha levt helt andra liv med mer fri tid, mer social närvaro och mer kultur i en anda som faktiskt skulle kunna leda till fred med oss själva, fred med jorden och kanske till och med fred på Jorden.
Låter det naivt? I så fall bjuder jag på det. Och kanske, om du tycker att det låter naivt, kan du fundera en vända på om du anser att vi skall vara visionära realister, som är visionärer inom den tankebur där vi idag lever, eller realistiska visionärer som begriper att det enda realistiska idag – när såväl vår civilisation som vår värdighet hotas – är att vara visionär.
En av dem som skrivit en hel del om konsumism och konsumtionsliv är Zygmunt Bauman. Han beskriver konsumtionssamhället som ett tillstånd av evig otillfredsställelse. Med det inte sagt att konsumtion i sig är något ont – sådan har ju i en eller annan form pågått så länge människan funnits. Det är i övergången från konsumtion till konsumism och ”konsumistisk kultur” som det sker något. Med människan, med samhället, med planeten. Och naturligtvis blir det inte bättre av att konsumismen är en av förutsättningarna för det ekonomiska system vi byggt upp och numera gjort oss beroende av. Vi reducerar våra liv till att vara kuggar i ett ekonomistiskt hjul, vi vulgariserar samhället till att alltmer bli ett flöde av varor vars ursprung är naturresurser och slutpunkt synliga eller osynliga molekylsopor som skadar de planetära processer som gjort det möjligt att bygga och upprätthålla goda samhällen.
Det är inte våra behov som styr detta, det är våra frambesvärjda begär efter något som egentligen är ouppnåeligt. Varje reklambudskap må vara hur harmlöst som helst, men det totala budskapet är ändå: var aldrig nöjd, din jävel. Vi jagas in i en nukultur och snabbkultur – begreppen är Stephen Bertmans. Skapande av ständigt nya ”behov” för att kunna sälja nya varor med allt kortare livslängd – beroende på planerat åldrande och ögonblickskorta trender – leder till kortvariga äganden där ingenting får rota sig. Så fort vi har blivit ägare av en produkt gäller det därför att nedvärdera värdet av den. Därmed kan vi hållas kvar i känslan av otillfredsställelse och begära något annat än det vi har. Modeväxlingarna måste komma snabbt, vi ska helst inte skaffa några personliga känslor för de saker vi har, vi skall inte lagra minnen i dem, vi skall jaga vidare, byta ut. Du skall aldrig vara nöjd, din jävel. Det är budskapet. Nöjda människor är ett hot mot systemet. Hållbara produkter är ett hot mot systemet. Det ter sig inte klokt, rent av förfärande, men detta – att ingenting får rota sig – är motor i det ekonomiska system vi byggt upp. Det är förfärande. Resultatet är förfärande: en miljon arter är akut hotade, grundvatten sinar och människan påverkar klimatet. Att så många och så ihärdigt vänder bort ansiktet från detta är så märkligt. Men inte bara det: en vacker dag kommer allt fler att inse att vi blir lurade på våra liv. Den dagen kommer många som idag är uppburna och välbetalda i näringsliv, politik och tankesmedjor att falla. Om inte så sker lär planetens möjligheter att härbärgera civiliserade samhällen för den kolbaserade arten homo sapiens förintas.
Alla samhällen och epoker lever med sin världsbild, sin modell av verkligheten. Genom att acceptera modeller för hur världen fungerar tenderar vi att förneka sådant som kränker den invanda modellen. Jag skulle tro att det är därför det är så svårt att få till ett samtal om tillväxtsamhället och hur vi skall kunna komma ur det med hedern i behåll.
Men hopp finns. När allt fler fakta börjar bli besvärande för att upprätthålla trovärdigheten i den dominerande modellen så växer så småningom en ny modell fram. Eller, för att tala med Thomas Kuhn, ett nytt paradigm växer fram. En vetenskaplig revolution uppstår. Vi ser plötsligt något nytt i det som vi så länge har betraktat. Jag återkommer till de där dolda bilderna som ibland finns i barntidningar. Först en motorväg, ett shoppingcenter och en bilkö. Så uppmanas vi att titta mer noga. Men ser fortfarande bara den där motorvägen och det där shoppingtemplet. Men plötsligt, helt oförhappandes, syns hur tydligt som helst att bilden föreställer en sjö, några lamm och två lekande barn. Och vi begriper inte varför vi inte sett detta tidigare. I detta ligger ett hopp. Det är därför jag återkommer till det.
Att byta verklighetsbild kan emellertid ta lång tid. Det tog nästan 200 år för den kopernikanska modellen att ersätta den ptolemaiska, och långt in på 1700-talet arbetade åtskilliga vetenskapsmän utifrån en världsbild som om Newtons naturlagar inte existerade. För att inte tala om hur länge läkare vägrade att acceptera linser som medel att förbättra synförmågan – de lät till och med meddela att glasögon var något mystiskt, något nästan ogudaktigt. Men i botten låg prestige och egenintresse. De ville helt enkelt inte bli av med möjligheten att tillverka och sälja olika former av ögondroppar. På liknande sätt försvaras den världsbild som omfattas av idén om ständig ekonomisk tillväxt. Det är givetvis svårt att tillskansa sig uppfattningar som förkastats under ett helt liv. Jag vet själv hur marigt det kändes. Men något är på väg att hända. Det finns onekligen en rörelse som ifrågasätter."
