Folk och Försvar - och om att skrämma till tystnad

Idag inleds Folk och Försvar. Pandemin stoppar minglet och dansen i Sälen. I år blir det nätbaserat. Det var i Sälen som försvarsminister Hultqvist 2017 antydde att den som inte gillar värdlandsavtalet med Nato går i fiendens ledband. 

Igår var det SvD:s ledarsida som meddelade att KG Hammar (f.d. ärkebiskop) är verktyg för Kreml eftersom han ifrågasätta den militära upprustningen. Hade Jesus dykt upp och talat om fred så hade han förmodligen utmålats som Putins lakej... Ja, jisses så det kan bli.

Få journalister vågar ställa sig utanför flocken och betrakta vad som sker, till och med garvade sådana sätter följdfrågorna i halsen när försvarsministern Peter Hultqvist – med sin stabila kroppsform, trygga sävliga dialekt och vänligt trumpna uppsyn – målar upp hotbilder.

 

Hur jag än försöker så förstår jag inte logiken i hur hotbilden byggts upp i den svenska debatten. I retoriken försöker inte minst försvarsminister Peter Hultqvist dra någon sorts parallell mellan det folkrättsvidriga ryska agerandet på Krim och hotbilden för Gotland. Det är historielöst på gränsen till absurt.

I februari 1954, överlämnade – möjligen i fyllan och villan – Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov Krim som en gåva från den ryska rådsrepubliken till den ukrainska. Det var då ”en betydelselös gest inom ramen för Sovjetunionen”. Befolkningen på Krim var inte tillfrågad, den brukar inte bli det i diktaturer. Före 1954 hade Krim aldrig varit ukrainskt. 

 

Detta är ett konstaterande, inget försvar av hur Ryssland så vedervärdigt bröt mot folkrätten och starkt bidragit till den på många sätt eländiga utvecklingen i Ukraina. 

 

Historien spelar dock roll om man skall använda Krim som ett exempel på något som skulle kunna hända Gotland. På Gotland finns förresten inte, till skillnad från på Krim, vare sig en rysk flottbas eller en majoritet rysktalande som i folkomröstning meddelat att de inte vill tillhöra det land man tillhör. Vilket utnyttjats som argument av den regim som föraktar folkrätten.

 

Georgien då? Är det rimligt att använda Georgienkriget 2008 som argument för att Sverige är mer hotat nu än tidigare? Nej, det är det inte. Men genom att upprepa en ensidig bild – Ryssland startade krig med Georgien – lyckas man till slut få den att framstå som en sanning som skall förstärka ens egna argument. SvD:s dåvarande reporter Jan Blomgren konstaterade, på plats i krigszonen, att det inte rörde sig om en ensidig rysk aggression. 

 

Den slutsatsen har sedermera EU-kommissionen bekräftat genom Tagliavinirapporten. Rapporten visar att det var Georgien som startade kriget genom nattbombningar i Sydossetien. Där hävdas också att Rysslands inledande svar var legalt – jag finner visserligen det uttrycket i krigssammanhang tvivelaktigt – eftersom ”delar av den ryska fredsstyrkan hade dödats”. Därefter, redovisas i rapporten, att det ryska agerandet gick ”över resonliga gränser”. Ja, sannerligen!

 

Varför kan inte svenska medier hålla sig till de fakta som ändå finns? De räcker väl? Det är definitivt illa som det är! Men EU-kommissionens rapport passar inte in i den bild man vill ge. 

 

Jag finner det helt legitimt att argumentera för såväl militär upprustning som medlemskap i Nato. Men det ska ske på hederligt sätt. Och med respekt för den som inte håller med. 

 

När så många försöker tysta motståndare genom att försöka klibba ihop dem med ryska troll, Putinregimen och med någon sorts landsförrädarroll är det inte bara skamligt utan djupt ovärdigt en demokrati. För det är väl demokratin vi skall försvara? Försvarsministern har ansvar. Överbefälhavaren har ansvar. Medier har ansvar. 

 

Få journalister vågar ställa sig utanför flocken och betrakta vad som sker, stora tidningar drar sig inte för krigshets i rubrikform. Som levde de i en bubbla befriad från varje uns av eftertänksamhet. 

 

Vi har fått beslut om nya konfliktgränser när vi borde debattera konfliktlösning, vi har en debatt om upprustning när vi borde ha en debatt om nedrustning. Vi har en debatt om krig när vi borde ha en debatt om fred. Vi är på väg att fästa oss i en spiral av krigsretorik, istället för att ta oss ur den. Vi är på väg att göra krigsretorik till medial underhållning istället för att låta erfarenheter av just sådant leda till sans och måtta. Folk och Försvar - i Sälen eller på nätet - har alltmer blivit plattform för krigsretorik. 

 

Det som händer i debatten om försvars- och säkerhetspolitiken förskräcker och är på väg att gröpa ur statens budget på än större summor för militarism som inte ens skyddar oss från skogsbränder, vattenbrist, terrorism eller kärnkraftshaverier. Hoten mot oss bygger vi själva upp genom den ökande sårbarheten och minskade självtilliten. Hoten mot en fungerande demokrati – och det är väl det vi skall försvara? – ökar i en tid när skola, vård, omsorg, rättssystem och delar av gles- och landsbygden krackelerar. 

 

Idag tycks finnas majoritet för att åtta procent av statens budget skall gå till militären. Bisarrt! Fredsrörelsen behövs! Det gäller att den inte skräms till tystnad.