Två nya böcker om Elin Wägner har kommit ut i år. Ulrika Knutsons "Den besvärliga Elin Wägner" och Per Wirténs "Europa, ständigt detta Europa". Båda tar, som sig bör, sats från Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders magnifika biografi i två delar. Med dessa som plattform görs kortare eller längre utflykter.
Lustfyllt, som det tycks, har Knutson grävt sig igenom delar av Elins brevkonversationer och arbetsböcker. Referenser till debatt, politik och tidsanda som utgjorde Elin Wägners omvärld berikar. Liksom analyser och tolkningar av till exempel Väckarklocka.
Elin Wägner må varit besvärlig, men jag uppfattar att Knutson inte längre ogillar henne även om hon tycks ha svårt för Elins behov av integritet. Visst kan jag ha invändningar mot en del som skrivs, men de drunknar i den gedigna helheten.
Elin Wägner hade efter första världskriget fått i uppdrag att tillsammans med prästen Gunnar Vall rapportera om situationen i det av Frankrike ockuperade Ruhrområdet. Hur hanterades egentligen befolkningen av ockupationsmaktens (läs: Frankrikes) soldater? På den resan träffade hon, pacifisten och feministen, den konservative militaristiska tysken August Ritter von Eberlein. I denna till synes märkliga relation grottar Per Wirtén ner sig i sin bok. Med en författares rätt tar han sig friheten att spekulera och försöka spinna trådar även där kanske inga finns.
Intressantare än dessa spekulationer är författarens vilja att spegla vad som hände “de bortglömda åren” 1921 - 24 i det Europa som levde med sviterna av kriget. För detta lutar sig Wirtén på den rapport och bok (Från Seine, Rhen och Ruhr) som Elin Wägner skrev. (Jag recenserar den boken här). Wirtén är onekligen imponerad av Elins engagemang för människor och händelser under denna tid - han grubblar över den dysterhet, bitterhet, hemlöshet och flykt som han ser hos henne.
Intressantare än dessa spekulationer är författarens vilja att spegla vad som hände “de bortglömda åren” 1921 - 24 i det Europa som levde med sviterna av kriget. För detta lutar sig Wirtén på den rapport och bok (Från Seine, Rhen och Ruhr) som Elin Wägner skrev. (Jag recenserar den boken här). Wirtén är onekligen imponerad av Elins engagemang för människor och händelser under denna tid - han grubblar över den dysterhet, bitterhet, hemlöshet och flykt som han ser hos henne.
Per Wirtén läser och tolkar Elin Wägner med sina glasögon. De är inte desamma som mina. Hon var en ganska främmande figur för honom när han satt i Lilla Björka (Elins "Smålandsstuga" i Berg) och försökte förstå sig på henne. Han begriper inte hur hon resonerat i Väckarklocka om hur “framstegsfilosofin” alltmer kommit att likna en härskarideologi där människan stegvis kommer att ta kål på jorden. Wirtén ställer sig i det avseendet på samma sida som kritikerna gjorde när Väckarklocka kom ut. Han har också svårt, utifrån sina glasögon, att förstå hur en kosmopolit som Elin kunde
bosätta sig i Berg och ägna sig åt kommunalpolitik - för oss vars värdegrund omfattar “handla lokalt-tänkt globalt” finns ingen motsättning alls.
Ett stort plus för att Wirtén i prologen redovisar vad som var kärnan i frisinnet. Något som är lika bortglömt som det skede i Europa som boken välskrivet handlar om.
Såväl Knutsson som Wirtén har har sökt sig ner i Elin Wägners brevväxlingar, arbetsböcker och de romaner som ger sken av att vara självbiografiska. Elin visste givetvis att efterkommande skulle läsa vad hon skrivit. Efter tjugo års föreläsningar om Elin Wägner är jag övertygad om att hennes efterlämnande material bör läsas med insikten av att hon hade ett stort behov av integritet och därmed var noga med vad hon berättade om sig själv, Idag skulle man sagt att hon var mån om sitt varumärke, även om det begreppet var henne främmande på alla de sätt. Hennes integritet, vilja att inte släppa in något inpå sig, bör man ta hänsyn till när tolkningar görs av hennes texter. Många som skrivit om Elin Wägner bortser från detta.
Elin var besvärlig. Vilket hedrar henne.
