Jan Myrdal. Sven Wollter. Två äldre kända män som gick bort i år. De blev symboler för vänster om vänster. Jag träffade båda. Myrdal i samband med en inspelning för SVT:s En bok, en författare. Wollter vid en presskonferens om en debattfilm vi båda var med i. Det blev fika och långa samtal i båda fallen. Olika var dom. Myrdal och Wollter. Den förstnämnda envist undervisande. Den sistnämnde samtalande, lyssnande, prövande.
Två äldre män, långt till vänster, men så väldigt olika.
Jag kände respekt för Myrdal, hade läst många av hans böcker, inte minst om Indien och hans barndom. Han var som en evighetsdjup brunn av färdiga analyser och fastslagna åsikter som i flera fall var enögda och uppbyggda med ideologiska skygglappar. Ibland rent bisarra. Märklig hur det kan bli trots enorm intellektuell förmåga. Hamnade i en samtalslista av närmast personlig karaktär - varför jag hamnade på den sändlistan vet jag inte. Jag drog mig ur snabbt. Den kändes unken, oresonlig, obehaglig då personliga relationer och mindre smickrande ordväxlingar mellan Jan och hans dåvarande hustru pågick öppet.
Sven Wollter var en helt annan sort. Genomsympatisk. Efter vårt långa fikasamtal noterade jag att han hade förmåga som inte Myrdal hade: självdistans. "Jag är kommunist och kommer så att förbli", fick en annan innebörd i hans dova röst, en sorts god innebörd på temat ta från de rika och ge till de fattiga snarare än försvar av massmördare för "den goda sakens skull".
Själv har jag alltid haft ett ambivalent förhållningssätt till vänstern - i min ungdom sprang en del vänner omkring och viftade med Maos Lilla Röda. Jag läste den istället för viftade. Och efter läsandet var viftande inte aktuellt. Jag gick på Vietnamdemonstration och förvånades över hur rätt vi hade i sin kritik av USA och hur fel så många hade i sin lyriska beskrivning av den andra sidan. Enögdhet är förfärande, även om jag förstår hur den växer fram: det är så mycket lättare att skaffa sig en identitet om målningen blir svart-vit.
Enögdheten är inte något som bara drabbat en del inom vänstern, den är lika vanligt förekommande inom den liberala sfären. Se bara på hur inte minst liberaler kritiserade det gamla Östeuropas "socialistiska planekonomi" men nu blundar för den "kapitalistiska planekonomi" som växer fram då allt större bolagssfärer slukar allt mer av den marknad där våra vardagsliv utspelas så att allt fler beslut tas i allt färre styrelserum med allt mindre intresse för medborgarnas bästa. Många av mina liberala vänner är lika enögda nu i den sentida globalsierade kapitalismens tid som mina socialistiska vänner en gång var.
Men mest enögd av dem alla var nog Jan Myrdal. Å andra sidan, det skall sägas, var han väldigt skarpögd på ett av ögonen när han var som bäst. Förresten undrar jag än idag vad han tänkte när hans dåvarande hustru Gun Kessle så hjärtligt skänkte ett av sina konstverk till Miljöpartiets stora konstlotteri efter valet 1982. Hon bidrog därmed till att rädda det gröna partiet från ekonomisk kollaps. Jag påminde honom om det när vi sågs. Han noterade det möjligen, men lät det inte stoppa den fortsatta undervisningen.
Hans bok Röd stjärna över Indien - det var den vi samtalade om i programmet - är onekligen värd att läsa. Den handlar om hans vandring i Dandakaranyas djungel tillsammans med den maoistiska gerillan. Bland de fattigaste bland de fattiga, som han skriver. Han berättade också att han hellre hade avslutat sitt liv "i fattigdom men med värdighet" i djungeln än på ett svenskt äldreboende. Där i naxaliternas hyddor var det med värdighet han bemöttes även då han under nätterna "måste få stöd och hjälp för att gå ut och pissa". På frågan om han inte var väldigt enögd svarade han medan han - trots allt vänligt och lågmält - spände blicken i mig: "Jag är partisk. Det är vi alla och det finns inget socialt djur som är en opartisk iakttagare". Vilket förstås är sant.
