Bilden kan nog sägas framstå som en av de bästa reklaminslag - även om det är en nyhetsbild från en artikel i Expressen - som partiet haft på länge. Dessutom säger det en del om något av det bästa som finns kvar inom MP: flera vågar ställa upp, sju av åtta kommer att "bli förlorare" men vågar ändå eftersom det tycks finns kvar delar av den ursprungliga kulturen. Sunt! Där borde andra partier lära sig nåt. Skillnaden mellan MP och S, som utser sin ledare i slutna rum, är markant.
Själv hade jag däremot aldrig - med undantag för 1992 - ställt upp för att bli språkrör om någon annan som jag ansåg skulle överleva uppdraget verkligen ville bli, inte för att jag skulle riskera att förlora utan för att jag egentligen inte ville vara politiker, jag kände mig aldrig hemma där, var på besök i en ganska konstig värld, åkte hem så fort jag kunde istället för att mingla, var mycket sällan imponerad av de eliter som ingick i uppdraget att träffa. Hoppas lite av den känslan också finns hos den som nu blir vald. Inte minst därför att det är ett sätt att överleva som sig själv.
Tror att det är en bra grund att aldrig definiera sig som politiker i första hand, eller än värre som ledare. Tanken med språkrör - istället för partiledare - var inte bara att det skulle vara två, en kvinna och en man, utan också att de som valts gärna fick vara auktoriteter utåt inför väljare och medier på grund av sin kompetens men inte i egenskap av "ledare" auktoritet inåt i partiet. Jag känner viss olust när en del pratar om att de vill leda partiet.
Vi har tillräckligt med partier där partiledare leder partier och medlemmar följer som skockar. Så var aldrig tanken med gröna partier. Det låg i begreppet "antipartiparti" som Petra Kelly (ideolog i Die Grünen som var det första gröna partiet) myntade.
Ödmjukhet inåt är viktigt, förståelsen för att interna kritiker är nyttigt är viktigt, insikten om att De gröna måste innehålla både det som förr kallades realos och fundis är förutsättning om paritet vill överleva som idéparti och inte bara som en maktparti. Att trycka ut visionärer är ett otyg. Att trycka ut "de besvärliga" som vill mer grönt är ett otyg. De skall tvärtom värnas. Och lyssnas på. Annars tappas riktningen och risken att låta och uppträda som de andra är uppenbar.
Extra trevligt att på bilden se den person som jag personröstade på inför förra valet. Jag tror att hon tillhör dem som förstår kärnan i det där med antipartiparti och meningen med språkrör. Jag tror för övrigt inte att det räcker att vara en visionär realist, en som är visionär inom det som i den politiska debatten anses vara realistiskt. Är övertygad om att det behövs en realistisk visionär, en som inser att det enda realistiska är att vara visionär.
