Böcker. Gärna hårda pärmar. Vore konstigt att leva utan dem. Det började tidigt. Med Fem-böckerna av Enid Blyton. Veckopengen användes till dessa böcker. Och när de var slutlästa så blev det Äventyrsböckerna. Av samma författare. Dålig litteratur? Tja, kanske det. Men inkörsport till perioder då allt av Hemingway och sedan Strindberg lästes med stor lust. Patriarkalt så det förslår, även om Madame Flod var en stark kvinna. Pyntat med rockmusikens lyrik skapades en märkligt patriarkal världsbild, även om Madame Flod var en stark kvinna på många sätt. Serietidningen Fantomen las också i vågskålen. Inte undra på att Elin Wägner blev en skön käftsmäll som öppnade fönster och dörrar så frisk luft kom in.
Fast. Nog var det Georgina som jag gillade mest i Femböckerna. Så det fanns kanske en latent vilande grund när Elin Wägner bröt sig in i hjärna och hjärta. Jag undrar vad som hände med Georgina som vuxen...
Hur som helst: även litteratur med låg status kan öppna upp för läsandet och därmed öppna hela världar att lära av, tankar att förundras över och ord att filosofera över. Kanske är det därför jag - helt ärligt - brukar säga att mina år som programledare i SVT:s En bok, en författare var ännu roligare än tiden som politiker - och politikeråren var ändå fantastiska på många sätt.
Bilden: nog är det Georgina som är den aktiva som gör jobbet...
 |
| Doftlöst |
Min senaste bok är utgiven som E-bok. Blev aldrig tillfrågad, men hade förstås inte sagt nej. Har läst den som sådan. Och det blev på något sätt en annan bok, en lite främmande bok. Föredrar, men det är väl en generationsfråga, pappersvarianten. Om jag förstår det rätt kommer E-boken helt att dominera om några år. Pappersboken är på väg ut. Blir nåt för nördar. Men på samma sätt som LP-konvolut, känslan av att dra ut skivan, känna den, uppfattas som plusvärden av nördar kommer pappersboken att överleva för njutningsfulla tillfällen. Hoppas jag. En pappersbok har en doft som jag njuter av när jag öppnar den... Nördigt.
