Budgetpresentation. Finansministern är tydlig och skarp. Hon får frågan: Vad är den röda tråden? Hon svarar: "Det är jobben. Det är bara genom jobben vi har råd med välfärden."
Svaret är så fel det kan bli. Och det gör mig djupt bekymrad. Hade jag varit grönt statsråd hade jag kommenterat, lagt till rätta och påpekat det absurda i påståendet. Finansministerns påstående, och tydligen också övertygelse, medför att vi bara får råd med välfärd om det är människor som utför arbetet. Och så är det bara under en förutsättning: att det är arbetet som utförs direkt av människor som skall stå för de stora skatteintäkterna. Vilket är en absurd tankefigur.
Självfallet måste - än mer i framtiden - beskattning av utfört arbete ske oavsett om det är en människa, en maskin, en robot, artificiell intelligens eller någon annan smart mjukvara som utför arbetet. Annars kommer ju alltfler företag som robotiserar att bidra allt mindre till vår gemensamma välfärd.
Jag skriver i Vad ska vi ha samhället till? så här:
Om jag har ett företag som tillverkar solpaneler eller geléhallon med hjälp av hundra anställda så är det företaget en del av samhället. Det bidrar till att hundra människors arbetsinkomst kan beskattas. Dels med inkomstskatt som ger kommunerna pengar till skola, vård och omsorg. Dels med arbetsgivaravgifter som finansierar våra gemensamma socialförsäkringar – ålderspension, sjukförsäkring, föräldraförsäkring, arbetslöshetsförsäkring.
Den dag jag ersätter de anställda med robotar – med mjukvara av mer eller mindre intelligent art – så hamnar företaget i utanförskap. Det bidrar inte som tidigare med skatt och avgifter till allt det goda som vi anser tillhör ett anständigt välfärdssamhälle. Där kan vi tala om verkligt utanförskap.
När det som beskattas mest – det vill säga direkt arbete – blir en allt mindre del av den totala ”ekonomin” rämnar det vi lärt känna som ett gott samhälle. Vill vi behålla social anständighet i samhället måste därför företag bidra oavsett om dess tillverkning eller tjänster sker med hjälp av människor, robotar, hybrider, artificiell intelligens eller något annat. Kalla det vad du vill. Vi behöver en skattereform som medför att produktionen, eller omsättningen, i sig beskattas. Oavsett om det är människan eller något annat som står för den.
Detta känns säkert obehagligt för både höger och vänster. För högern därför att företag med få anställda och stor omsättning ger större möjlighet för ägarna att ta för sig i form av kapitalinkomster. Vars skärvor de, retoriskt, men mest retoriskt, hävdar skall droppa ner till de många. Så sker inte i någon vidare skala. Det är därför ojämlikheten ökat snabbt i Sverige. Från 1950 till 1980 minskade klyftorna, därefter har de ökat vilket främst beror på att skatten på avkastning av insatt kapital är så mycket lägre än skatten på arbete. De flesta liberaler ser inte några problem med att den som redan är rik så lätt kan bli allt rikare. De anser det vara något av naturen givet att kapitalskatterna är lägre än skatt på arbetsinkomst. De blundar för, eller är rent av ointresserade av, att ekonomiska klyftor bär på såväl demokratiska som socialt och ekologiskt betingade problem. Mer om det senare.
För vänstern är det också obehagligt, eftersom vänstern av historiska skäl älskar skatt på arbete. Det är ideologiskt förståeligt eftersom skatt och avgifter på arbete höjer arbetets värde. Kan man sedan kalla en del av detta för ”arbetsgivaravgifter” och därmed tro att man pungslår den elake arbetsgivaren så känns det förstås ännu bättre (fast det egentligen är en del av löneutrymmet som avsätts till arbetsgivaravgifterna). För de gröna borde det vara en enklare fråga. Redan på 1980-talet drev Miljöpartiet krav på grön skatteväxling (sänkt skatt på arbete och höjd på energi och utsläpp). Denna skulle i takt med att energieffektiviteten ökar och miljöbelastningen minskar övergå till någon form av skatt på ”produktionen” i sig. Allt för att inte tappa möjligheten att värna ett gott samhälle där begrepp som rättfärdighet och solidaritet existerar också i verkligheten.
För att komma ur knipan vi hamnat i när direkt arbete blir en allt mindre del av den totala ”ekonomin” (mätt som bruttonationalprodukt, BNP) måste vi alltså, oavsett om vi gillar det eller inte, bredda skattebasen, det vill säga det vi beskattar. Ska företagen inte hamna i utanförskap måste ”produktionen” eller omsättningen beskattas.
Svårare än så är det inte. Inte enklare heller. Men, visst, det måste till ett visst politiskt mod för att börja prata om en skatterevolution som fullständigt bryter mot det vi vant oss vid.
