I min nya bok Vad ska vi ha samhället till? skriver jag en del såväl om skolan som marknadsplats (där ägarna inte ser elever utan pengapåsar) som dagens mer fundamentalistiska syn på äganderätten (som leder till att allt större andel av ekonomi och reell makt tillförs nya klaner på ett närmaste bisarrt sätt medan begrepp som allmänning, allmännytta och medborgarideal alltmer förpassas till källaren). Har just läst två tunna men innehållsrika böcker som behandlar just skola resp ägandet. En fördel med regn är att det finns tid för sådant.
Lars Jadelius har skrivit en alldeles lysande liten bok om ägandet och äganderätten. Ägandet av himmel, hav, skog och bygd med underrubriken Klimatet och demokratin kräver en ny ägarfilosofi.
För den som vill fundera över ägandets historia, filosofi och dilemman i den senkapitalistiska globala "ekonomins" era ger boken underlag för såväl utropstecken som ett och annat frågetecken.
Författaren problematiserar ägandet på ett sätt som säkert retar såväl marknadsliberaler som tungskodda socialister. Det är utmärkt eftersom alltför många av sådana fastnat i dogmatikens fällor. Jag finner breda och djupa stråk till hur en del gröna tänkare länge sett på ägandefrågan.
Tankegods från bland annat Ugo Mattei och Elinor Ostrom refereras i boken, vilket förstås får mitt ljudliga bifall.
.
Det är bra att klimatet triggat allt fler att skriva om ägandefrågan. Klimatfrågan tydliggör onekligen behovet av en reformerad syn på äganderätt och ägarmakt. Vi behöver utveckla en egendomsrätt "som sätter det gemensamma främst, som inte begränsar utan istället stöttar det samhälleliga". Det är i själva verket en av vår tids mest avgörande frågor som alltför länge bollats mellan marknadsliberaler och sådana socialister som fastnat i sina dogmer. För gröna - och för mer lättfotade socialister som ändå står på stadig grund - ger boken näring i argumentationen. Det borde den göra även för socialliberaler, om det finns sådana kvar.
Lars Jadelius påpekar: "Vi behöver se relationerna mellan det privata, det gemensamma och det offentliga, både konkret och differentierat; relationer som ser mycket olika ut beroende på vad som avses och deras olika sammanhang". Kring detta spinner han en välskriven väv som bottnar i en liten lektion om de ägandefilosofier som under århundraden varit föränderliga.
De lönsamma - en bok om varför skolor slåss om elever. Författare är Marcus Larsson. För den som vill begripa hur det kommit sig att det blivit som det blev med den svenska skolan tillför boken en del. Inte minst när det gäller Engelska skolan och kommunpolitiker som verkar helt förblindade av den hägringslika strålglansen från just den skolkoncernen. Och hur hela systemet med skolmarknad leder till skadliga och rent av bisarra följder för hela den svenska skolan.Ett av de problem - och en av de fördelar som den girige skolägaren har - beskrivs så här:
"Eleverna på IES (Internationella Engelska Skolan) är inte lika resurskrävande som eleverna i den kommunala skolan. När IES öppnar en skola i en kommun får de överrepresentation av elever som kräver mindre resurser än genomsnittseleven. När elever kräver mindre resurser flyttar till IES, kommer den kommunala skolan att lämnas med en större andel elever som kräver mer resurser. När en högre andel av eleverna i kommunala skolor är elever som kräver mer resurser , kommer den genomsnittliga kommunala skolpengen troligen att öka".
Vilket ger ökande vinst till sådana som IES. Så där har det hållit på genom åren. Ett effektivt sätt att förvärra kommunernas ekonomi utan att få valuta för pengarna.
Idén med friskolor var att de idéburna alternativen skulle få chans, att föräldrakooperativ skulle kunna driva skolor på landsbygden etc. Idén var aldrig att aktiebolagslagsägda skolor skulle växa fram i syfte att flytta pengar från skattebetalarna via skolan till ägarna. Författaren beskriver hur det gått till genom beslutsprocessen.
Jag håller i och för sig inte med till exakt hundra procent om Larssons historiebeskrivning men det är en detalj som inte förtar ett positivt omdöme. Jag kan konstatera att inte ens moderaterna för några decennier sedan pläderade för möjligheten att plocka ut pengar ur skattefinansierad skola. Nu tillhör Sverige en liten särart i världen där sådant är möjligt, medan världen i övrigt förundrat tittar på den svenska skolpolitiken och skakar på huvudet. När ägare till skolor börjar se pengapåsar istället för elever ändras det mesta till det sämre, rent av bisarra.
