Jag har sparat på den. Theodor Kallifatides roman Med sina läppars svalka. Sparat till tillfälle då det är lugnt, då min egen bok varit färdigredigerad för tryckning, inga föreläsningar varit för dörren och ingen deadline varit i sikte. Corona har skapat sådana tillfällen. Här skulle njutas av en god bok, välskriven på det där sättet som gör att den såväl är lättläst och inbjudande som djup och lärande. Jag blev inte besviken. Har aldrig blivit det när jag läst Kallifatides. Kort sagt: en vacker bok i dess bästa betydelse.Huvudpersonen är Elena, med rötter i en grekisk by med nio kyrkor och ett moget liv vid Vasaparken i Stockholm där jag själv levde mitt liv från tioårsåldern och drygt tio år framåt. Elena och jag har suttit på samma fik och hört samma kyrkklocka slå. Det ger mervärde, men även utan det mervärdet skulle berättelsen - för det är en Berättelse med stor B - bli en del av det som läggs till det som är mitt eget liv. En del berättare är bra på sådant, trots att erfarenheter, stilar och tempo är så olika: Yasar Kemahl, Stig Claesson, Svetlana Aleksijevit, Ngũgĩ wa Thiong'o, Mo Yan, Carsten Jensen, Elin Wägner, Per Gunnar Evander, Ernst Hemingway och Theodor Kallifatides... Att med ord nå fram är en konst, eller rättare sagt flera konster.
Elenas by - den med de nio kyrkorna - var en av alla byar där den grekiska tragedin med tyska ockupanter under andra världskriget efterträddes av inbördeskrig. Bara det en historia de flesta i vår del av världen - trots att vi envisas med att ständigt hänvisa till de gamla grekerna - nog har svag kunskap om. Elenas far är kommunist och förs bort, Elenas mor kallas tyskhora och förs bort. Kanske var det just kring detta som författaren ville berätta. Där finns allvaret tungt. Elena gifter sig som mycket ung med sin lärare, lämnar byn bakom sig och hoppas på en framtid i Australien. Där blir de som det blir. Berättat med snabba välformulerade piruetter och med gott humör. Och ibland på ett vackert ironiskt sätt som bara en författare med grekisk bakgrund kan kosta på sig att beskriva det grekiska. Den grekiska tragedin är mer än världskrig, inbördeskrig och militärdiktatur.
Och Elena? Hon hamnar med sin lärare i Viskafors och de upplever det som så många invandrande upplevt - hur barn inte vill leva i sina föräldrars norm utan i det nya landets - för att tids nog få ett annat liv vid Vasaparken, höra kyrkklockorna från Gustav Vasa, fika på Ritorno och se en av de vackraste almarna i Vasaparken ligga omkullvält på marken spretande i luften. "Den såg våldtagen och hjälplös ut. Den hade varit sjuk länge. Almsjuka. En parasit. Men framförallt hade den blivit gammal. Som hon själv."
Det är vid Vasaparken, med almens rötter i vädret, berättelsen tar sin början för att vandra både bakåt och framåt. Och minsann kan inte författaren låta bli att ta oss till Gotland, där ljuset liksom i Grekland kommer från tre håll. Från himlen, från havet och från den kalkrika jorden. Men byn där Elena föddes, och som fått namnet Gyllene Källan, hade sinat för henne. Så slutar berättelsen. Vad mer kan man begära?
Boken kom ut 2014. Jag hade sparat att läsa den, till och med sparat att köpa den för att inte frestas att läsa den slarvigt liggande i hängmatta. En del hantverk skall hedras mer än så. Gärna tillsammans med ett gott glas vin, om än inte retsina.
