Minnen från tider som varit dyker upp. Alltid dessa ubåtar. När det var som värst på 80-talet - allt handlade om misstänkta ryska ubåtar förstås, och Carl Bildt kunde starta sin karriär - hade Marinen oturen att just haft ett nummer av sin tidning Marin Nytt ute, där örlogskapten Nils Bruzelius (Marin Nytt nr 5-6 1982) menade att svenskt vatten var en motorväg för Natos ubåtar.
Dessa låg, enligt örlogskaptenens resonemang, på lur i den svenska skärgården för att kunna skära av sovjetiska sjöförbindelser om det skulle börja krisa.
Han skrev: "Om man försöker sätta sig in i hur ett försvarskrig i Centraleuropa skulle gestalta sig finner man behovet av transporter mellan Sovjetunionen och krigsskådeplatserna snabbt kommer bli stort. Behovet är större än vad järnvägs- landsvägs. och flygtransporterna kan klara. Lösningen på det problemet är sjötransporter från Leningrad-Riga till hamnarna i Polen och Östtyskland. Denna transportväg har mycket stor kapacitet, men den måste skyddas. Det hotas av angrepp från NATO:s flyg, ytattackfartyg och från NATO:s ubåtar."
Han menade att NATO-ubåtar lätt kunde gömma sig i svenska vatten, där sovjetisk militär inte skulle kunna komma åt dem. NATO har alltså avsevärda skäl att befinna sig i svenska vatten. Fast om det skulle man därefter inte tala högt.
Nu är det inte så att jag ifrågasätter att det funnits främmande ubåtar - ryska såväl som Natos - i svenska vatten också under de senaste decennierna. Det vore snarast uppseendeväckande om så inte varit fallet. Precis som det vore uppseendeväckande om inte Natoubåtar varit inne i ryska vatten - och ryska i Natoländers vatten.
