Assar Lindbeck meddelar i DN att arbetslinjen behövs för att klara välfärdsstaten. Journalisten, Johan Schück, nickar bifall. De två - Lindbeck och Schück - lever ju i samma norm. Tyvärr finns en fråga som ställs alltför sällan i den politiska debatten. Den lyder: Varför? Kanske beror avsaknaden av denna fråga på att vi är dåligt fostrade i konsten att föra sokratiska dialoger. Det vill säga, lätt förenklat, ställa oss frågan Varför?
När sådana som Assar Lindbeck, Ulf Kristersson eller Stefan Löfven hävdar att arbetslinjen - det vill säga att skapa fler jobb och lönearbeta mer - är nödvändig så borde varje intellektuellt anständig journalist fråga: Varför? Svaret blir att det är genom jobben som vi kan behålla välfärdsstaten. Den anständige och något sånär tänkande journalisten bör då fråga: Varför? Jo, genom att fler arbetar kommer vi att få mer skatteintäkter så vi kan finansiera skola, vård, omsorg och trygghetssystem. Arbetar vi mindre så får vi inte pengar till allt detta goda. En duglig journalist borde givetvis då ställa frågan: Varför är det skatt på just arbetstid som skall bekosta skola, vård, omsorg och trygghetsförsäkringar? Vad kan svaret bli på det? Kanske: "Det är så det är...".
Ett korkat svar, men ändå ett svar.
Om det är så att det är skatt på just arbete som skall finansiera allt det goda innebär det ju att det till slut blir allt det goda – skola, vård, omsorg, kultur, reparation, underhåll och annat där människans arbete inte kan ersättas så enkelt med intelligent IT-teknik, robotar etc – som skall stå för allt större del av statens och kommunernas inkomster. Är det rimligt? Är det rimligt att just det som mest av allt, i det tidevarv vi nu lever, bidrar till ekologisk och social hållbarhet är det som beskattas mest?
Och nästa fråga: Vad får vi för samhälle när den materiella konsumtionen blir allt mer lågbeskattad medan den icke-materiella konsumtionen blir högbeskattad? Inte så trevligt kan man ana. Vi får råd med nya prylar som i snabb takt kan bytas ut mot trendriktigare. Men vi får allt mindre råd med varandra.
En journalist som förmår tänka utanför – jag höll på att skriva ovanför, men det låter väl alltför pretentiöst - den politiska norm som råder idag skulle förstås i god sokratisk anda ställa frågan: Varför uppfattas det som självklart att ett företag med hundra anställda som tillverkar varor skall bidra med åtskilliga miljoner till välfärden (genom arbetsgivaravgifter och inbetalda inkomstskatter för de anställda) medan det företag som låter produktionen ske genom robotar inte behöver betala just någonting till det välfärden? Varför skall inte produktionen eller omsättningen i sig beskattas mer likvärdig oavsett om den är en följd av mänskligt arbete eller inte?
Jag vet inte vad svaren skulle bli. Kanske nåt om att vi lever i en globaliserad värld och vi kan inte ändra så mycket för att det kan leda till att vi blir utkonkurrerade. Varför lever vi i ett system som inte tillåter oss att besluta oss för att införa skattesystem som på allvar ger oss möjlighet att beskatta produktionen mer likvärdigt oavsett om den sker med direkt arbete eller inte? Och därmed kunna behålla och utveckla välfärdssamhället även när allt mer arbete ersätts av teknik?
Vad händer när det direkta arbetet, som tydligen skall utgöra den stora skattebasen för arbetslinjens förespråkare även i framtiden, utgör en allt mindre del av den totala bruttonationalprodukten? Hur ska vi då bibehålla en god välfärd? Varför har vi inte lagt två strå i kors för att vi tillsammans med andra skall bygga upp regler som tyglar den globaliserade kapitalismen så vi slipper fastna i system som dränerar våra möjligheter att bygga robusta samhällen? Varför har vi gjort oss så beroende av krafter vi inte själva kan kontrollera? Varför försvarar så många politiker av olika färgnyanser system som leder till principen faller en-faller alla?
Hörru, Löfven och Lindbeck, det mullrar inte bara i rättens krater, det är ett hotfullt muller från de system vi byggt in oss i. Varför är så många politiker så tondöva?
Sokratiska frågor är ett begrepp inom kognitiv terapi. En sokratisk fråga syftar till att en patient skall tänka själv och därmed upptäcka att en del av ens tankar kanske inte är de bästa man kan prestera, kanske inte ens stämmer överens med verkligheten.
