KD vill satsa på nya kärnkraftverk, till skillnad mot då man ansåg att kärnkraft var ett hot mot skapelsen. Man kan tänka sig samarbeta med SD "om företrädare lever som de lär". Jisses!
FP - förlåt: L - vill sänka skatten på de högsta inkomsterna, införa euron som alltid - och anser att C och M skjuter sig själva i foten när de vill sänka dieselskatten i jordbruket.
M körde i skjortan efter paus, en vinnande stil vilket jag
upptäckte i ekonomidebatten 1994, och ville snarare sänka skatten på
låga inkomster än höga i ett första skede.
S vill något, aningen fluffigt i sak om man lyssnat på den kanske sämsta debattören.
C, som utsetts till ett av de sämsta i miljöfrågor enligt Naturskyddsföreningen, vill sänka flygskatt med ett soligt leende som vanligt.
SD tycker att minst 8 procent av statens utgifter skall gå till det militära försvaret (2% av BNP).
V var vasst, engagerat i såväl fördelnings- som klimatfrågan på ett sätt man kan vara om man inte sitter i regering med s - som för övrigt fick några riktiga kängor.
MP är för vinstdrivande bolag inom vården, till skillnad från när t ex jag ännu var språkrör. Positiv till de militära satsningarna. Totalt sett har också MP förändrats totalt. En del anser det vara bra, andra dåligt.
Vad Feministiskt Initiativ anser fick vi inte vete.
Problem för de rödgröna är att företrädarna för såväl S som MP känns oerhört obekväma i debatter, båda kommer från annat håll än politiken, vilket kan vara en orsak. Isabella tycks mer bekväm, och kommer med till sin rätt i samtal om klimatfrågan än i debatt. Alliansen har åtminstone tre skickliga debattörer - sins emellan mycket olika.
Tyvärr ägnades alltför mycket kommentatorstid åt vem som var fiffigast, mest retorisk - men det är väl ändå innehållet i politiken som är det viktiga?
Blev jag klokare? Nej, snarare mer förbryllad och till och med frustrerad. Huruvida några var dåliga förlorare vet jag inte, men här finns det sju stycken sådana i alla fall.
