Nu skall miljöminister Karolina Skog (MP) se över svensk sophantering. Meddelades igår - lustigt nog samma dag som regeringen lanserade klimatlagen. Undrar hur dom tänker, de där nissarna som sköter mediestrategin.
Skog ska ta ta i sopfrågan i alla fall. Det gör hon helt rätt i. Hon vill att kommunerna skall få ansvaret för återvinningen, av hushållens sopor, rakt av. Istället för som nu: en del har kommunen hand om, annat har producenterna hand om (t ex containrarna där vi lämnar bland annat tidningar, plåt och plast).
Det som kunde tyckas vara en bra lösning - producentansvaret med alla containrar - har istället blivit ett sammelsurium av regler och förvillande ansvarsfördelning. Vilket för övrigt Avfallsutredningen kom fram till för flera år sedan.
Åtta dagars fängelse på vatten och bröd.
Svensk lagstiftning har funnits länge när det gäller sopor. Men få har brytt sig om lagarna. I början av 1700-talet skulle den som "kastade orenligheter framför grannens hus" straffas genom åtta dagars fängelse på vatten och bröd. De flesta kom dock undan eftersom man kastade utanför varandras hus och alla liksom var inblandade.
Numera släpper man inte ut synliga sopor hur som helst ens i Stockholm, däremot osynliga molekylsopor...
På grisgårdarnas tid.
På den gamla onda tiden löste man en del sopproblem tack vara att de flesta sopor var organiska. De kunde användas i lantbruket, som foder eller gödsel. I flera av Sveriges städer uppfördes "kommunala grisgårdar" där grisarna närdes av matavfall från hushållen - det pågick faktiskt fram till första världskriget. Den lilla mängd glas och metall som fanns i hushållens sopor såldes till mer eller mindre kringfarande lumpsamlare. Gatornas hästgödsel kunde säljas direkt till bönderna - vilket inte funkar så bra med utsläppen från dagens transportmedel.
Hur som helst: någon sorts kretsloppsidé rådde. Men. Det började bli modernt i större städer, som t ex London och Paris, att bygga kloaker för att göra sig av med hushållsavfall och latrin som sedan spolades ut i hav och floder. Det ansågs lönsamt, ungefär som när den svenska försvarsmakten dumpade ammunition i hav och sjöar av lönsamhetsskäl.
Den "moderna modellen" blev dominerande också i Sverige. De kommunala grisgårdarna försvann i takt med att hushållens sopor började innehålla allt mer skumma saker och genom att den mer industriella "grisproduktionen" tog över med sänkta priser som följd.
Så slog då HSB till och det blev modernt...
Året var 1929. I ett bostadskomplex - ägt av HSB - med 429 "moderna lägenheter" installerades sopnedkast. En lucka i väggen. Och allt var borta. Hej och hå. Modernt som fan. Funktionellt. Ingen tänkte på att ingenting försvinner, allting finns kvar i någon form... En och annan konservativ högermänniska surade - det första "miljörörelsen" drevs nämligen av konservativa allt medan vänstern jublade över sopnedkast, rykande skorstenar och spyende avgasrör. Nu skulle folket få leva som överklassen levt. Hej och hå igen.
Hur som helst: idéerna om återvinning var helt ute. Omoderna. Dysfunktionella. Reaktionära. Fy och skam. Nu jävlar skulle sopor blandas, ekonomin blomstra och naturen näpsas.
På femtiotalet - 1956 för att vara noga - infördes i Sverige lagen om kommunala renhållningsavgifter och soporna kunde - i en enda sörja - i mer kommunalt ordnad form köras till soptippar. Gärna en bit bort från människornas vardag, ty det man inte ser mår man inte dåligt av...
Med sextiotalet och den tidens "modernisering" vann engångsförpackningar sina stora framgångar. Nu jävlar skulle vi få det bekvämt och fint och, som sagt, det vi inte ser mår vi inte dåligt av...
Sopbergen växte. Nu kom man på att man kunde mala sönder avfallet så det inte tog så stor plats. Och sen brände man förstås skiten. Om man anade att det inte var så bra för hälsa och miljö? Jodå. Men den ekonomiska utvecklingen har ju sitt pris. Och det man inte ser... kan man visserligen må dåligt av men dåligheten blir liksom mer diffus i alla fall.
Men! Naturvårdslagen stiftades 1964. Miljöskyddslagen 1960. Naturvårdsverket bildades.Sen kom 1970-talet. Den moderna miljörörelsen tog fart. Den byggde inte längre på att skydda överklassen från följderna av att arbetarklassen började skita ner, utan dem byggde mer på begrepp som solidaritet och livsstil och annat som av många kom att kallas flum. Fick vänsterstämpel, inte sossevänster utan något annat mer diffust vänster. Grönt sa en del. För vad hade det här med vänsterns avgasrör att göra?
"Det vi inte ser mår vi inte dåligt av"
Synliga sopor var inte bra. Nån jävel kunde ju se dom och bli illa berörd. Så på 70-talet blev det alltså full fart på förbränningsanläggningar. Molekylsopor som sprids för vinden syns ju liksom inte på samma uppenbara sätt.
Men så kom någon dysfunktionell typ på att mäta vad som kom ut från förbränningen. Hmmm... tungmetaller, dioxin.... Inte bra. Men å andra sidan: lite skit får vi tåla om vi skall bli rika. Kampen om reningskrav började. Och vi som krävde ansågs vara dumma.
Själv var jag väldigt dum när jag tillsammans med andra reagerade surt på utsläppen från SAKAB:s förbränningsanläggning för miljöfarligt avfall. Väldigt sur blev jag när man efter ett haveri bluffade genom att vända på vindrosen för att kunna förneka att utsläpp nått klagade befolkning som känt sig illa berörda. En korvfabrik låg för övrigt i den vindriktning som företagsledningen inte ville låtsas om. Eftersom jag jobbade på SMHI så fattade jag att man helt enkelt vänt vindrosen 180 grader för att det skulle se bättre ut... Ja, jisses.
Vi bildade en aktionsgrupp mot sopförbränning minsann-
"Vi smyger in via järnvägsrälsen, klättrar upp i skorstenen..."
Det nya parti som ville komma in i riksdagen under namnet Miljöpartiet hade förresten - förstås! - riksdagskandidater som - 13 augusti 1985 - utförde civil olydnad genom att tränga in och sätta sig i vägen för arbetet vid sopförbränningsanläggningen i Uppsala. Det var ett liv och ett kiv. Väl värt att minnas.
En av dem som skrivit om händelsen är Eva Goës. Så här skriver Eva:
" Vi smyger via järnvägsrälsen in på området strax före klockan sju på morgonen, helt öppet, och sätter oss på rampen upp till tippen. Aktionen ska bara vara en timme, så att vi inte stör processen och orsakar mer utsläpp. Inger Holmlund, sekreterare för Miljöpartiets riksorganisation, och Jan Wikström, från Uppsala, klättrar upp iden höga skorstenen med en banderoll. Åsa Domeij håller kontakt med media.
Den första långtradaren kommer, och den brakar rätt på oss. Jag sitter i första ledet med en mugg te i handen och jag kan riktigt se hur jag måste ha flugit bakåt, för mitt sittunderlag är kvar mellan lastbilens däck. Chauffören är rasande. Han låter bilens motor vara på, till fem minuter innan vi avbryter det hela. Jag, med flera, försöker lugna ner honom och förklara att aktionen inte är riktad mot honom personligen. Att vi förstår hans vrede eftersom han kör på ackord, men att vi protesterar mot att UKAB fortsätter släppa ut dioxin trots våra propåer den politiska, byråkratiska vägen.
Lastbils-chauffören tycker att vi borde blockera direktörernas skrivbord i stället. En bra idé, säger jag, men den här gången valde videt här sättet i stället..."
Slut citat. Flera fälldes och fick betala dryga dagsböter. Men. Uppsala kommun införde i alla fall sopsortering. Året var alltså 1985. MP missade riksdagen det året. Men tre år senare var just Eva Goës (och jag) språkrör när MP som första nya parti på 70 år kom in i riksdagen.
Kampen har fortsatt... Niclas Malmberg, nu riksdagsledamot men 2002 miljöpartistiskt kommunalråd i Uppsala, överklagade 2002 miljödomstolens beslut att låta Vattenfall bygga en ny anläggning för sopförbränning i kommunen.
Framtidens Sverige: sopornas, kärnavfallets och de enkla jobbens land...
Idag har Sverige så många sopförbränningsanläggningar att landet är importör av sopor. Framtidens Sverige kan bli sopornas, kärnavfallets och de enkla jobbens land. Grattis borgare, ni har lyckats!
Samtalet om att minska mängden sopor har pågått i årtionde efter årtionde. Men för varje år har mängden ökat samtidigt som avfallets sammansättning blivit alltmer komplext - bland annat finns 140 000 olika kemikalier i omlopp i de produkter vi handlar. De flesta blir till avfall förr eller senare. Med eller utan cirkulär ekonomi.
Mänskligheten har inte brutit sambandet mellan ekonomisk tillväxt och mer sopor, vare sig synliga sopor eller osynliga molekylsopor.
Karolina Skog vill att Sverige skall ta ett nytt grepp om sophanteringen. Producentansvaret, som infördes 1994 och dessutom är inskrivet i miljöbalken som MP var med att införa, blev inte så bra som det var tänkt. Det omfattar ansvar för åtta produktgrupper: förpackningar, returpapper, batterier, däck, bilar, läkemedel, elektriska produkter och radioaktiva ämnen. Containrarna ni vet. Kommunerna hämtar de andra soporna där vi bor
Ett av syftena med producentansvaret var att det skulle styra mot mindre förpackningsvolymer - men så blev det inte. I Sverige använder vi oss av ungefär 100 kilo förpackningar varje år per capita. Grattis!
Avfallsutredningen föreslog 2012 att de parallella systemet för insamling - kommunernas resp producenterna . skulle avskaffas. Kommunerna skulle istället få ansvar för allt hushållsavfall. Punkt. Det är detta Karolina Skog utgår från. Vilket hon gör helt rätt i. Trots att borgerligheten nu tycks trilskas.
Det är bara att önska Karolina Skog framgång, avfallsutredningen har legat alltför nära avfallskvarnen alltför länge. Vi behöver ett samlat ansvarstagande system.
Dessutom, men det lär inte sossarna acceptera, behöver vi ta avfallshierarkin på allvar, det vill säga återvinna mer material istället för att förbränna. Sossarna tycks, tillsammans med borgarna, älska sopförbränning så pass att Sverige är en ledande importör av sopor som transporteras långa sträckor. Det är så dumt att man kan kalla det modernt. Allt fler internationella sopnedkast slutar i Sverige.
Ja jisses så det kan bli när sossar och borgare går hand i hand.
