Framtidstro och hopp

Igår meddelade språkrören på DN-debatt att man bad om ursäkt för valrörelsen och att det där med att regera inte är så lätt och att det krävs kompromisser.

"Regeringsansvaret ger Miljöpartiet nya insikter, kompetenser och en större politisk förmåga", skriver man. Och avslutar med "Men vi gör skillnad. I en minoritetsregering är det möjliga aldrig det bästas fiende. Det som är möjligt i dag är ett viktigt steg på vägen framåt för ett mer solidariskt och hållbart samhälle imorgon. Så ser vi gröna på regeringsansvaret. Steg för steg bygger vi hopp och framtidstro."

Jag undrar vad det är för framtidstro och hopp man steg för steg bygger upp. Någon mer visionslös politik än den som regering och opposition bär på idag har väl sällan skådats i Sverige. Hela artikeln, inklusive insikt när det gäller den usla strategi man använde i senaste valet, finns här.

Tidigare har partiföreträdare bett om ursäkt för att man drev frågan om vinster i välfärden. Frågan är emellertid om det är Miljöpartiet, i form av dess medlemmar, som skall be om ursäkt. Eller om det är partiledningen, som ideligen driver något annat än vad partiet beslutat, som skall be om ursäkt inför partiets medlemmar.

Statsvetare menar att man skall tolka artikeln som att språkrören förbereder "omfattande förändringar i sin integrationspolitik".

Jag tror att det handlar om så mycket än så. Artikeln var även, tror jag, adresserad till miljöpartister inför den tid som stundar. En rad beslut, som i praktiken är i det närmaste omöjliga att förändra - till skillnad från skatter, avgifter och enklare beslut som rör lagstiftning - kommer språkrören att försvara: Värdlandavtalet med Nato (det vill säga att Nato skall kunna ges rätten att från Sverige anfalla tredje land samt få tillgång till hamnar, flygplatser och vägar) samt frihandelsavtalet TTIP mellan EU och USA som kan medföra betydande försämringar ur ett grönt perspektiv.


Värdlandavtalet har språkrör meddelat att man är stolt över... jag undrar hur många miljöpartister - och riksdagsledamöter - som är stolta över det.

Snart lär språkrör meddela att man är stolt över TTIP. Är riksdagsledamöterna, som är de som till syvende och sist får ta ansvar, stolta över det?

DN:s ledarsida kör sin variant på temat MP som MaktParti. Det enda man kan lova är att sitta kvar i regeringen, skriver DN. Elakt förstås, men nog ligger det en hel del i det.

Men verklig makt handlar inte om att sitta i regering. Makt kan aldrig vara att genomdriva långtgående beslut, som i stort sett är oåterkalleliga, som går på tvärs mot vad ens parti anser.

Dessutom: man riskerar att göra partiet till ett familjeföretag vars medlemmar är mindre viktiga än den lilla centralt placerade ledningen. Jag anar att partipiskan kommer att vina under våren. På ett sätt som aldrig någonsin var meningen i det gröna parti vi bildade och byggde upp. Delaktig demokrati var mer än ett slagord. Politik var mer än att administrera en politik som går stick i stäv med vad man säger sig vilja. Politik var att skapa opinion för de värderingar och de förslag man vill se genomförda - och med opinion i ryggen få makt att genomdriva det man tror på. Inte det man inte tror på.

Jag tror fortfarande på Miljöpartiet, partiprogrammet är på många sätt alldeles utmärkt, kongresser tar för det allra mesta, nästan alltid, beslut som jag applåderar. Problemet är att partiledningen ofta talat mot det som kongressen antagit som MP:s politik. Det är ett problem. Som visserligen inte bara kännetecknar MP, verkligen inte. Men för MP, vars hela ideologiska uppbyggnad handlar om delaktighet, är det nog ett större problem än för de partier som traditionsmässigt hyllar formell auktoritetstro.