Att slakta en guldkalv

I antologin Att slakta en guldkalv skriver Roland Paulsen, Stina Oscarson, Svante Axelsson, Stefan de Vylder, Johan Ehrenberg, Kajsa Borgnäs, Josefin Wangel och Dan Melander, Jan Forsmark. Min egen text ser ut så här:

Jag är på väg hem. Stannar till vid en kiosk. Tänker köpa något att dricka. Stiger ur bilen och ställer mig framför disken. De två som jobbar därinne ser mig inte. De står och tittar på teve. Ser på en film, ett flygplan flyger rakt in i en skyskrapa.  Jag hostar till lite. De hör mig inte. Jag säger ganska högt: är det en bra film? Det är ingen film, säger en av dem.

Elfte september 2001. Tvillingtornen rasar. President George W. Bush meddelar att kampen mot terrorism skall intensifieras. Säger: den som inte är med oss är emot oss. Och meddelar att det som inträffat inte skall få påverka den amerikanska livsstilen. För att hålla igång hjulen gäller det att man fortsätter att konsumera.

Några år senare kom finanskrisen till Sverige. Statsminister Fredrik Reinfeldt meddelade i SVT att det gäller att hålla igång konsumtionen för att upprätthålla tillväxten. Vänsterledaren Lars Ohly hävdade att staten inför julen borde betala ut ett extra barnbidrag. Inte bara till de som behöver, utan till alla. Så att konsumtionen skulle kunna hållas igång. Så att hjulen kan snurra.

När riksbankschefen Stefan Ingves gav sin syn på Sveriges ekonomi i samband med en räntesänkning 2014 meddelade han att målet med detta var att vi skall ”köpa mer grejer”. Han sa så. Ordagrant. Riksbankschefen.

Det system vi lever i kräver att vi håller igång hjulen. Att vi konsumerar. Även om det drabbar de planetära processer som gör att vi kan bygga våra samhällen och leva goda liv. Även om det minskar kommande generationers frihetsrum. Även om det står i strid med den klimatpolitik som snarts sagt alla vet att vi borde anpassa oss till.

Någonting brister i hur vi ser på ekonomi. Någonting brister på hur vi ser på jorden. Någonting brister på hur vi ser på oss själva.

”Var inte nöjd, din jävel…”

Slutrapporten 2014 från FN:s klimatpanel presenteras. Slutsats: det är på väg att gå åt helvete om för lite görs. Det görs för lite. Politiker vågar inte, näringslivet räds nästa kvartalsrapport och ekonomin tycks leva ett eget liv.

Medierna rycker till. Öppnar ögonen lite yrvaket. För att ögonblicket efteråt blunda igen. Det kostar för mycket att se…

Vilka medier vill ta klimathotet på allvar när man samtidigt är beroende av annonser för saker, för bilar, för ständigt nya kläder. När man är beroende av inkomster från resebranschens locktoner om shoppingresor till Peking och weekendtur till London. När man är beroende av att vi ständigt skall vara missnöjda med det vi har och det vi gör. Någonting har brustit.

Medier är lika beroende av annonsintäkter som en drogmissbrukare av sina droger. Intäkterna kommer till största del från reklam för en livsstil som är orsaken till att Sverige tillhör världens värsta länder när det gäller klimatpåverkan per capita. Man är beroende av reklam för ökande klimatpåverkande utsläpp. Man är beroende av reklam för en livsstil som leder oss mot kollaps.

Vi som bor i Sverige ligger på tio-i-topp listan när det gäller att per person stampa fram störst ekologiska fotavtryck. De senaste åren har vi intagit allt högre placering. Från trettonde till tionde plats. Redovisar Världsnaturfonden. Skulle alla leva som vi gör i Sverige skulle det krävas 3,7 jordklot. Ändå matas vi med budskapet: var inte nöjd, din jävel! Konsumera! Håll igång hjulen!

Vårt existensberättigande tycks bottna i att vi konsumenter. Vi har fått rollen som ekonomiska varelser vars uppdrag det är att hålla igång de hjul som mal sönder planeten.  Och vad värre: vi uppfattar det nog som något fullständigt normalt… Det är därför allt fler alltfler tillbringar juldagen i shoppinggallerier.

Vi lever mitt i konsumtionsnormen. Som i sin tur har växt fram genom gedigen maktutövning.

Makten över normerna

Man brukar säga att det finns tre sorters maktutövning: den tvingande, den belönande och det betingande.

 

Tvingande maktutövning är ofta rå men tydlig. Det kan handla om att ställas inför ett gevär. I kommunismens Sovjet hotade man med Gulag och i fascismens Chile hotade man med avrättning på Estadio Nacional. I demokratier finns oftast mer uthärdliga straff för den som vägrar följa mer eller mindre ideologiskt betingade laga och förordningar.

Belönande maktutövning är en trevligare variant. Man får betalt – i pengar eller social ranking - för att göra något moraliskt tveksamt, olagligt eller som bara går på tvärs emot ens egen övertygelse. Om inte annat kan man bli landshövding om man håller käft om sådant man ogillar.

Betingande maktutövning är mer sofistikerad. Det handlar om att skapa normer i samhället. Normer som leder till att vi handlar, talar och tänker på ett visst sätt. Ingen stat, inget samhälle är fritt från denna betingande maktutövning. Problemet är att när man lever mitt i normen förstår man kanske inte att man lever i den. Man lever med en livsstil som känns som den självklara och naturliga. Trots att den kanske är påtvingad…

Just nu, i detta tidevarv i vår del av världen, lever vi i konsumtionsnormen. Aldrig har så resurser satts in för att upprätthålla en norm. Bara i Sverige handlar det om insatser på mer än 50 miljarder kronor årligen. Så mycket satsas nämligen på den livsstilspropaganda i form av reklam som gör att vi alltid känner sug efter nya saker, att vi aldrig får vila i förnöjsamhet, att vi upplever konsumtion som en av de mer centrala delarna i våra liv. Och att vi trängs på juldagens morgon för att få ta del av konsumtionstemplens frälsning.

Normen vi lever i upplevs som naturlig. Men den är inte mer naturlig än att den måste påtvingas genom kraftfulla insatser av propaganda. Normen är köpandets och ägandets. Inte levandets och varandets.

Vi är inbakade i en konsumtionsburka som reducerar vårt sätt att se på världen och uppleva våra liv. Inifrån denna burka ser vi det som något fullständigt självklart och naturligt att arbeta mer, för att konsumera mer, för att vi skall kunna producera mer, för att vi skall kunna arbeta så att vi skall kunna konsumera mer i ett evigt snurrande ekonomistiskt hjul där vi reducerar oss själva till att vara kuggar. 

Eftersom konsumtionen är drivande för att upprätthålla ekonomisk tillväxt så kan man säga att vi lever mitt i en konsumtions- och tillväxtnorm. Men så var det aldrig meningen att det skulle bli.

Vad det så här man hade tänkt sig?

Såväl konservativa som liberala och socialistiska ideologer har burit på värderingar och idéer som bryter mot dagens konsumtions- och tillväxtnorm.

John Stuart Mill, liberalismens kanske störste tänkare, menade att den dag vi nått det materiellt och ekonomiskt mogna samhället så skulle vi låta annat än ekonomin få växa – nämligen fritid, kultur och det han kallade andlighet.

Karl Marx är inne på samma tankar. När vi nått en god materiell grund att stå på – och samtidigt rationaliserat den materiella produktionen – så skulle kunna vi få mer fri tid för att bilda oss och leva goda liv utan stress.

Från konservativa har vi hört samma sak. F.d. vice ordförande i Moderaterna tillika rektor på Handelshögskolan i Stockholm är en av dem som varit mest klartänkt under min tid. Staffan Burenstam Linder skrev 1969 om vad som skulle prägla det framtida konsumtions- och tillväxtsamhället: ”En ny form av ekonomiskt slaveri, som inte längre bottnar i kampen för ekonomiskt överlevnad utan i en tillväxtmani som ibland, i de bokförda expansionsökningarnas namn, tvingar oss att fördela våra ekonomiska resurser, inklusive tiden, destruktivt - så att vi raserar sådana naturliga grundvalar för vår existens som luft, vatten, jord, naturskönhet och vår egen arvsmassa.”

Man behöver således inte vara grön för att vara djupt kritisk till det system som driver på konsumtionssamhällets tillväxtjakt. Det går utmärkt att vara liberal, socialist eller konservativ. 

Men det gäller nog att gå till botten med en fråga: Vad är det som skapar det goda samhället?

Det behövs ett utvecklingssamtal

Är det ekonomisk tillväxt som gett oss allt det goda vi strävat efter – skola, sjukvård, bostäder, mat på bordet och materiellt goda förhållanden - eller är det människors strävan efter allt detta goda som också gett oss ekonomisk tillväxt?

Svaret på frågan är förstås att det är människans strävan efter bättre liv som medfört allt detta goda och att vi också fått ekonomisk tillväxt. Mor- och farföräldrar frågade sig knappast hur BNP skulle växa  - det är detta som är ekonomisk tillväxt - utan hur deras egna och deras barns liv skulle bli bättre. Detta bättre liv skapades och gick hand i hand med ekonomisk tillväxt. Precis på samma sätt som det måste gå hand i hand när materiellt fattiga länder utvecklas så att människor får chans att leva goda liv.

Att ekonomisk tillväxt går hand i hand med eftersträvansvärd utveckling tycks således vara något givet under ett visst skede av samhällsevolutionen. Men det innebär inte att det är självklart när samhällsevolutionen fortskrider. I varje tidevarv måste man därför ställa sig frågan: Vad är bättre liv?

Det kanske är så att bättre liv, när vi väl har nått en god materiell standard, inte är att vi skall arbeta mer för att kunna konsumera mer så vi kan producera mer i ett evigt ekorrhjul som snurrar allt fortare. Den delen av samhällsevolutionen har vi redan passerat. Vi blir inte lyckligare av att fortsätta på samma spår. Nu är det snarare mer fri tid, mer kultur och mer social närvaro som kan ge bättre liv. Vilket går hand i hand med en utveckling som också är nödvändig för klimatet och de andra planetära processer vi är beroende av.

Utveckling är inte liktydigt med ekonomisk tillväxt. Än mindre om den är konsumtions- och dessutom lånedriven. I Sverige hade vi inte haft någon vidare ekonomisk tillväxt per capita om inte hushållens lånat alltmer till den. Bara det borde få en och annan att fundera.

Vi behöver helt enkelt ett samtal om vad utveckling är.

Statistik som vill behaga

Lyssnar man noga kan man höra en viss ångest bland konsumtionssamhällets mer offentliga försvarare. Mellan skål och vägg kan man höra oron. Insikten att något har brustit finns. Insikten att vi konsumerar sönder planeten med lånade pengar för att hålla igång ett system som kräver det omöjliga av både planeten och oss själva finns. Även om den har så svårt att komma till uttryck, våga uttalas offentligt, leda till handling.

Hur kan det komma sig att Sverige placerar sig som en av de värsta länderna när det gäller utsläpp per capita trots att vi ständigt matas med budskapet att vi ligger i framkant, att vi tillhör de mest klimatsmarta?

Svaret är nedslående: i den officiella statistiken väljer vi att bortse från hur vi konsumerar för att istället enbart mäta de utsläpp vi gör inom landets gränser. Att vi konsumerar alltfler importerade prylar, med allt kortare livslängd, belastar inte vårt koldioxidkonto… Men väl planetens.

Flygresor till utlandet belastar inte heller statistiken. Vilket medför något så pittoreskt som att när vi ersatte semesterutflykten till faster Agda i grannbyn med en resa till Thailand så minskade våra statistiska utsläpp…

Men inte bara det. Ju snabbare vi lägger ner det svenska jordbruket – för att istället importera allt mer - ju mer klimatsmarta blir vi. Vi kan käka kött till frukost, lunch och middag och ändå flagga för att vi lever i ett klimatsmart land. Det gäller bara att välja underlaget till statistiken…

Det är först när vi mäter verkligheten som vi får svart på vitt och inte kan undkomma sambanden.

Svart på vitt: medan de inhemska utsläppen minskar ökar våra totala utsläpp – baserade på vår konsumtion - så mycket mer. Vi väljer att se den statistik som behagar. Och vad som behagar oss avgörs av den maktutövning vi är utsatta för.  Ja, ni vet, det där med hur normer skapas…

Det makroekonomiska kravet på konsumtion

Det makroekonomiska skälet till att vi uppmuntras och uppmanas att konsumera, trots att lyckoutdelningen av detta är starkt begränsad, är att vi byggt upp system och strukturer när BNP-tillväxt och bättre liv gick hand i hand – vi fortsätter med detta även nu när det egentligen bara är själva tankefiguren som återstår av sambanden. ”Den moderna ekonomin” är, för att uttrycka det mer nationalekonomiskt korrekt, strukturellt beroende av ekonomisk tillväxt för sin stabilitet.

I detta finns dilemmat. Utmaningen. Kravet på nytänkande. Vi kan i längden inte låta social välfärd vara beroende på hur snabbt vi omsätter varor. Det är, inte minst utifrån klimat- och miljöskäl, absurt att pensionssystem och skolans finansiering blir lidande om topparna från HM inte byts ut tillräckligt fort av kvalitets- eller modeskäl. Vi kan rimligen inte tillåta att socialförsäkringar och äldrevård blir lidande om vi konsumerar hållbart och långlevande istället för ständigt nytt och kortlevande.

Är den förresten ens teoretiskt möjlig att upprätthålla tillväxten i ett längre perspektiv?

För att svara på den sistnämnda frågan bör man ha klart för sig att ekonomisk tillväxt mäts exponentiellt. Det innebär att den önskade tillväxten på fyra procent årligen innebär att ekonomin mätt i BNP fördubblas vart 18 år. Strax efter nästa sekelskifte skulle den således vara 32 gånger större än idag. Arton år senare 64 gånger större. 

Om följderna av exponentiell tillväxt kan man förresten läsa i Nationalencyklopedin: ”Ekonomisk tillväxt enligt ett konstant procenttal leder till exponentiell tillväxt med i längden orimliga följder.” Så var det sagt.

Konsumtionsnaiva invändningar…

Forskare har länge pekat på att varje människa inte får bidra med mer än 2 ton koldioxid per person och år. Idag kan vi i Sverige bara spendera mellan 3000 och 4000 kronor per månad innan vi når det taket.

En del hoppas på att produktonen skall bli så mycket mer energi- och råvarueffektiv i framtiden att vi kan fortsätta att upprätthålla en stigande konsumtionsnivå. För detta krävs en historiskt sett gigantisk effektiviseringsgrad för att klara målet. Detta resonemang bortser dessutom från det som kallas rekyleffekten och som innebär att ju billigare en vara blir ju mer pengar får vi över att konsumera annat som också bidrar till utsläppen. Vad gör vi med de pengar vi sparar genom att sätta upp solceller? Tar oss en extra flygtur till Thailand…?

Vi kan konsumera tjänster i ökande grad, brukar vän av ordning hävda när jag kommit så här långt i en föreläsning. Och så kanske hen tänker på mysiga kaféer, trevliga cykelreparatörer och finurliga skomakare. Men tittar man på statistiken över det växande ”tjänstesamhället” är den sortens tjänster försvinnande små i det som kallas BNP. Bland de växande stora tjänstenäringarna finns åkerinäringen, resebranschen och den ivriga reklambranschen. De förstnämnda djupt klimatpåverkande och i hög grad orsak till våra ekologiska fotavtryck, den sistnämna djupt involverad i att skapa de normer som gör oss till fångar i den materiella konsumtionsburkan.

Men ”grön tillväxt” då? Vi vill ju ha mer av klimatsmart konsumtion. Leder inte det till ekonomisk tillväxt. Nej, tillväxt inom gröna sektorer skall ju först ersätta andra delar av redan befintlig BNP.

Att ställa om blir en magnifik uppgift. Det räcker inte att försöka finta bort problemet med att föreslå att vi behöver andra sätt att mäta välfärd.

·       Vi behöver ta oss ur beroendet av ekonomisk tillväxt. Vi måste börja tala om ekonomisk utveckling istället.

·       Vi behöver andra sätt än dagens krav på tillväxt och hög skatt på arbetstid för att finansiera och bygga sociala trygghetssystem och det goda samhället.

·       V behöver förstå att en större andel av ekonomin måste utgöras av kultur, skola, vård och omsorg – då bör vi inte heller beskatta detta hårdare än materiell konsumtion.

·       Vi behöver inse att den gröna ekonomin steg för steg måste ersätta de delar av ekonomin som idag utgörs av den bruna – det vill säga den fossilburna ekonomi som skadar klimatet och gröper ur människans möjligheter att i framtiden leva goda liv.

·       Vi i den materiellt rika världen behöver skapa ekologiskt utrymme för materiellt fattiga länder att få utvecklas.

·       Vi behöver förstå att en omställning i realiteten bara blir demokratiskt möjlig om fördelningen mellan rik och fattig – såväl globalt som nationellt – blir mer rättfärdig.

·       Vi behöver se på oss själva med andra glasögon än de ekonomistiska.

Med nya glasögon…

Vi möts ständigt av det. I tidningarna, i radion, i teven, i näringslivets propaganda och politikers retorik. Hjulen måste snurra nu, kvartalsrapporten visa plus nu, omsättningen öka nu. Aktieägarna kräver vinst nu. Bankerna vill att vi lånar nu. Reklamen vill få oss att konsumera nu. Behovstillfredsställelse nu.

Kortsiktighetens förbannelse.  Hade vi inte konsumerat så mycket nu med lånade pengar hade vi inte haft den tillväxt som vi av rent slentriantänkande gjort oss beroende av.

När vi nu sitter inne med kunskaper som aldrig förr om klimatfrågan och dess konsekvenser – och till detta kan lägga att ny forskning har visat att vi blir tolv miljarder människor snarare än de nio vi planerat för – måste vi ta oss tid för det där utvecklingssamtalet.

Bertrand Russel menade att de ekonomiska framgångarna är att se som ett medel att frikoppla oss från den ekonomiska processen. Men istället för att frikoppla oss har vi fäst oss. Vi har låtit oss bli infångade i ett tänkande som förlamar vår förmåga att bryta oss loss från det ekonomiska hjul som, enligt rådande norm, måste snurra allt fortare.

Russel är långt ifrån ensam. Många av de tänkare som filosoferat kring idéer om samhällets utveckling utgick således från att den ekonomiska och materiella tillväxten skulle vara ett gott verktyg, ett medel, för att skapa den goda plattform varifrån vi skulle kunna växa som människor genom mer av bildning, kultur och det som John Stuart Mill skrev: ”förfina konsten att leva”.

Det finns hopp… När allt fler fakta börjar bli besvärande för att upprätthålla trovärdigheten i en dominerande tankemodell och en härskande samhällsnorm så växer stegvis en ny fram. Eller, för att tala med Thomas Kuhn, ett nytt paradigm, en ny verklighetsbild, växer fram.

Att byta verklighetsbild kan ta lång tid. Det tog nästan 200 år för den kopernikanska modellen att ersätta den ptolemaiska. Långt in på 1700-talet arbetade åtskilliga vetenskapsmän utifrån en världsbild som om Newtons naturlagar inte existerade. För att inte tala om hur länge läkare vägrade att acceptera glasögon som medel att förbättra synförmågan – man lät till och med meddela att glasögon var något mystiskt, något nästan ogudaktigt. Men i botten låg självbevarelsedrift och egenintresse. Man ville helt enkelt inte bli av med möjligheten att tillverka och sälja olika former av ögondroppar.

Med detta i bakhuvudet väljer jag att tro på att även dagens ekonomisk-politiska paradigm kommer att förpassas till historiens arkiv. Och därmed att man kommer att skaka på huvudet åt den tid när vi gjorde oss beroende av ökande konsumtionsvolymer och fick för oss att värden skapas genom omsättning. Som om människans uppdrag var att fungera som kugge i ett ekonomistiskt hjul som snurrade allt fortare. Som om människan i första hand var en ekonomisk varelse – inte en biologisk, social och kulturell varelse. Som om finansiellt kapital kunde ersätta naturkapital. Som om vi inte förstod att jordens klimat drabbades av vårt sätt att leva.

Som om människan blev lyckligare av att vara fången i en konsumtionsburka istället för att utnyttja den plattform som tidigare generationer byggt för att vi skulle kunna skapa oss goda liv med mer av fri tid, mer kultur och mer social närvaro.

En sådan besynnerlig tid, kommer man att säga i framtiden. Någonting hade tydligen brustit…

Jag är på väg hem. Stannar till vid en kiosk. Tänker köpa något att dricka. Stiger ur bilen och ställer mig framför disken. De två som jobbar därinne ser mig inte. De står och tittar på teve. Ser på en reklamsnutt.  Jag hostar till lite. De hör mig inte. Jag säger ganska högt: är det en bra film? Det är ingen film, säger en av dem. Det är reklam. För grejer? frågar jag. Ja, för grejer, säger en av dem. Och suckar.

(Bokens källhänvisningar och fotnötter finns inte med i den här texten)