Funderingar kring det här med nationalstater och öppna gränser - och ett budgettips till regeringen

En del har ännu inte förstått att vi lever på en tämligen liten planet där gränser sedan århundraden steg för steg suddats ut. En del tror att man kan sätta upp gränser, stänga ute människor när man då i själva verket stänger in sig själv.

Det förekommer en märklig debatt om nationalstaten som något naturligt och eftersträvansvärt. I själva verket är nationalstaten något konstgjort och föga eftersträvansvärt. Men under några tidevarv det minst dåliga systemet för att organisera oss så att vi får överblick. Så kommer det att vara länge till.

Vi är många, kanske för tillfället fler än på länge, som känner starkt behov av att varje land måste öppnas upp för människor som flyr, som visserligen ser praktiska problem och strukturella brister men som skulle ha svårt att kalla sig människa om gränser stängdes för medmänniskor som flyr.

Kanske är det lättare att ha den synen om man inte anser att det är ens egen förtjänst att man råkar ha fötts i ett land som levt i fred, med social trygghet - och frihet att säga nästan vad som helst. Att man lika gärna hade kunnat födas i ett annat land där man bara kunnat drömma om allt detta.

På ena sidan står de som vill stänga till, på andra sidan de som vill ha öppna gränser och fri invandring. De flesta finns någonstans mittemellan. Ytterligheterna är problematiska.


Visionen om öppna gränser och snarare planetariskt än nationellt medborgarskap är rimligen en god och eftertraktansvärd vision. Jag delar den med många andra. Nationalstaten är konstlad, inte det visionärt önskvärda. Människor bör få bo och verka var de vill.

Men, och det må erkännas, jag kan inte förklara hur det skall fungera - eller rättare sagt hur och i vilken ordning stegen bör tas för att nå dit. Jag vill ha svar på hur vi bibehåller, eller utvecklar, ett välfärdssamhälle - med social anständighet och demokratiskt ansvar - med öppna gränser där var och en tillåts leva och verka som medborgare. Öppna gränser, utan reglering, innebär i praktiken att "kompensatoriska åtgärder" införs - dessa utgörs av allt mer integritetskränkande storebrorsfasoner inne i samhället. Vi som var kritiska till svenskt medlemskap i EU brukade kritisera de kompensatoriska åtgärder som skulle ersätta gränskontrollen.

Att öppna gränser, inom ramen för "reglerad invandring" i kriser - som de som nu pågår och de som blir kommer att bli följden av klimatförändringarna - är naturligt och lätt att försvara. Vi är människor och bör upprätthålla idén om vad som är mänskligt och humant. (Mer om "godhet" och debatten om detta längre ner.)

Helt öppna gränser, utan ramverk, är däremot svårare att förklara. Eftersom det kräver helt andra strukturer och system. En del talar om världsregering, andra talar om att människor skall känna mer gemenskap med globalt verkande bolagssfärer än med nationalstater, de flesta är luddiga - det gäller även den del av gröna vänner som talar fint om fri invandring utan att gilla vare sig världsregering eller kapitalets makt. Ska fri invandring också gälla åt andra hållet? Att vi som kommer från rika länder skall ha rätten att flytta till fattiga länder och köpa upp så mycket vi kan och allmänt uppträda som gamla tiders ranchägare? Gröna brukar ogilla sådant. Och här, där vi råkar bo, hur skall trygghetssystemen ser ut? Gröna brukar gilla social anständighet.

Jag vill inte att vi som har den visionen - om att människor skall få bo och verka var de än vill -  ägnar oss åt att peka finger på de som inte delar vår vision. Att framställa dem som oförstående, inskränkta eller till och med - mellan raderna - som sämre människor. Vi måste kunna förklara hur det skall gå till, och det är svårt. Förklara hur stegen skall kunna tas utan att något omistligt i den andra änden förloras - eller förklara att något omistligt måste förloras därför att vi skall vinna något annat som vi kommer att uppfatta som omistligt när vi väl fått tillgång till det. Jag menar att vi har en väg att gå från de goda fraserna till det praktiska grävandet för att hitta trovärdiga lösningar. Och att det skall erkännas. Inte bara viftas bort med fraser.


Ett problem i debatten om framtiden är att de som kallar sig nationalister, eller åtminstone befinner sig delvis i den häraden, ofta tycks bygga sin vision om den homogena nationalstaten, med någon sorts enhetlig kultur, på tillrättalagda sagor från en annan tid. Det Sverige man påstår funnits, och som man vill återuppliva, har aldrig funnits. Vilket man ser om man ger sig tid att resa runt i landet, besöka hembygdsmuseer och gräva i gamla tidningar.

För att uttrycka det som Oskar Sjöström, som studerat Ett år i Sverige från tidigt 1800-tal: Den blonde och reslig hälsningen skilde sig markant från den hopsjunkne och svartmuskige kustbon i Bohuslän, de lata och feta bönderna kring Malmö och Lund avvek från de företagsamma och slanka invånarna på Kullahalvön. Den borgerligt sinnade allmogen i Järvsötrakten, som åt med bestick från porslinstallrikar, var inte desamma som älvdalingarnas "separata folkgrupper". Och skåningarna och blekingarna som bestod av tre "folkstammar" med understammar - och idéer om att gifta sig inom sin socken. Ett vi och ett dom. Sverigedemokraterna hade haft ett elände att hålla varje socken fri från invandring och än värre att kunna skilja på vad som var svensk kultur och inte....

Idén om den nutida svensken som arvtagare till en historisk nedärvd gemenskap känns bisarr och historielös.  Lika illa som Åkesson, Söder och de övriga tycker om dagens invandring, lika illa hade de då tyckt om den mångkulturella väv som var det Sverige de nu längtar tillbaka till.


Godhet är att hälsa människor på flykt välkomna, godhet är att försöka vara så schysst man kan som människa. I vissa kretsar har godhet blivit något som förlöjligas. Det har skrivits bra om det. Men visst är det lätt att uttrycka godhet men svårare att leva ut det i praktiken. Skänka pengar av sina överskott är inte så märkvärdigt, att skänka pengar så att man avstår från något man gärna vill köpa eller göra är ganska märkvärdigt. Ni kanske har kläm på den bibliska historien om den fattiga gumman som skänkte en skärv av det lilla hon hade, som hånades av de som skänkte av sitt överskott - men talades till rätta av den som kallas Jesus i den bibliska berättelsen.

Vi behöver godhet, vi behöver dessutom - i större utsträckning än vi som lever gott i allmänhet gör - säga nej till mer av allt vi redan har. Vi kan avstå. vi bör avstå. Vi lever i en tid när problemen inte bara är många, utan att de dessutom har fräckheten att klampa också på våra dörrar. Då är det inte mer än rätt att vi som lever gott väljer att avstå.


Det behövs praktiska lösningar, omtänkande för hur vi bygger system och strukturer. Men det krävs också medel i form av pengar. Hur vore det om alla som tjänar mer än genomsnittet (beräknat såväl på inkomst av arbete som inkomst av kapital) ålades att betala en extra progressiv solidaritetsskatt under 2016. Som skulle användas till att göra livet drägligt för människor som flyr.

Skulle vi ha så svårt att göra det? Vore inte det bättre än att kommuner kan tvingas höja kommunalskatten som slår hårdare mot låginkomsttagare än mot höginkomsttagare? Vore det inte bättre än att lärartätheten blir för låg där det behövs fler lärare för att göra skolan bra även när antalet elever som inte kan svenska ökar? Vore det inte bättre än att de som lever med små inkomster och svåra förhållanden känner att det är de som hotas när vi blir fler? Vore det inte bättre än att låna pengar för att bygga fler bostäder? Vore det inte bättre än att låta Sverigedemokraterna locka in alltfler i grumliga vatten?

Har vi inte en rödgrön regering för just den typen av åtgärder i tider när globala kriser inte bara knackar på dörren utan befinner sig i förstugan?