Om skorpionen

Vad vill jag med nedanstående textmassa? Jo, påpeka att det kan finns skäl att ägna  tankar åt Theodor Kallifatides artikel i DN idag - Demokratin sticker sig själv likt en hotad skorpion. Så det är lika bra att gå direkt dit och hoppa över nedanstående...

Hur som helst: Jag fick en del skit efter det att jag - direkt efter massakern i Paris - tog mig friheten att inte bara uttrycka avsky för massakern utan skriva något i stil med "bara för att bilarna skall lämna företräde för mig som gående vid ett övergångsställe innebär det inte att jag utnyttjar detta om jag ser att det kan ställa till trassel för många i den där gatukorsningen".

Det vill säga yttrandefrihet skall man ha, men alla friheter man har behöver man inte utnyttja om man inser att det kränker andra. Det är därför mobbing är så illa sett. Inför muslimska vänner skulle jag inte sitta vid fikabordet och rita karikatyrer av Muhammed. Visserligen har jag rätt till detta, men varför jävlas i onödan på ett sätt som bara leder till att vi inte längre kan samtala om religioner och än mindre om dess företrädares rädsla för att bli ifrågasatta. Om inte annat så av taktiska skäl finns väl anledning att öppna upp för samtal istället för att tränga in någon i ett hörn där alla taggar liksom tvingas ut. Vad är det för vits med att gå över övergångsstället just när ett sådant beteende ställer till trassel för en massa människor - enda skälet att gå över trots detta är att man kan rädda någon som håller på att bli överkörd eller så.

Efter massakern i Paris kunde man höra kulturkändisar - och t ex Anna Kinberg Batra - hävda att man "ska kunna driva med precis allt". En del menade till och med att man skall driva med allt så att driften blir så vanlig att ingen längre uppfattar den som så utmanande. Det smakar förskräckligt illa. Jag anser inte att nazister skall driva med de överlevare från utrotningslägren som ännu orkar åka runt i skolor och berätta. Jag tycker inte det. Den som har minsta lilla historiska medvetenhet vet hur svenska komiker, författare, konstnärer och journalister drev och "skämtade" om judar under trettiotalet. Nidbilder målades upp. Såväl i bild som i verbal form.

Själv tror jag inte på någon religion. En "god troende" skall inte ifrågasätta sin religion, helst inte tänka en kritisk tanke. Det skiljer religion från vetenskap: en god vetenskap skall alltid ifrågasätta sig själv, kritiska tankar är välkomna. Det talar till den senares fördel. Och den förras räddhågsenhet. Förmågan att ifrågasätta sig själv och det man tror på innebär att man också kan ifrågasätta om man behöver utnyttja de friheter man har och som man anser vara omistliga.