Hur blev det med Grön Ungdoms debattinlägg?

För en tid sedan skrev Grön Ungdoms språkrör Lorentz Tovatt på DN-Debatt att ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling går att förena.

Direkt svar på Grön Ungdoms artikel kom från Kungliga Tekniska Högskolans domäner. Det som har hänt är nämligen att allt fler - nationellt och än mer internationellt - numera delar den uppfattning som"gamla MP" byggde sin analys på.

Man kan tycka att det är lite dålig tajming - en gång låg MP och andra tillväxtrealister så långt före att alltför få hängde med, nu när allt fler kommit ifatt har tunga företrädare för det "moderna MP" vandrat bakåt och ligger snarare bakvattnet. Och kritik kommer således inte från dem som en del av dessa ekomodernister kallar "flummare" utan från forskarvärlden. Det är ett intressant rollbyte, vilket är det jag vill uppmärksamma.

Så här skrev Grön Ungdoms språkrör Lorentz Tovatt:

Historiskt har tillväxttakt korrelerat med ökningen av utsläpp av växthusgaser. Men detta är inte en naturlag. Vi ser nu exempel på länder och regioner som kan separera de två. Samtidigt vet vi hur mycket ekonomin påverkar våra möjligheter till att skapa hållbara samhällen. Därför krävs det nu en ny typ av grön ekonomisk kritik, som fokuserar mer på konsumtion och mindre på tillväxt.

Den ekonomiska tillväxten har gett oss mycket. Den är en högst bidragande orsak till det välstånd som präglar stora delar av världen och dagligen lyfts människor ur fattigdom på grund av handel och innovationer. Det är också på detta sätt många i dag upplever den ekonomiska tillväxten, som något i grunden positivt.

Men ingen seriös bedömare kan heller påstå att det inte finns eller har funnits problem med tillväxten i en värld med ändliga materiella resurser. Under 1900-talet har nivån på människans utsläpp av växthusgaser tydligt korrelerat med tillväxten av ekonomin. Detta är förstås ingen slump. När mer ska produceras krävs mer energi och då ökar utsläppen. Därför har den gröna systemkritiken också varit viktig. Den har gett oss en förståelse för att resurser är en bristvara i en värld med ett ekonomiskt system som bygger på tillväxt.

Trots detta tycker jag att det nu är dags att ändra riktning på den gröna systemkritiken. Det finns framför allt två orsaker till att det behövs ett nytt fokus. För det första är det möjligt med framtida ekonomiskt tillväxt, utan att förstöra vår planet. När tillväxtkritiken först växte fram uppfattades det som omöjligt att ersätta det djupgrodda beroende av fossil energi som världen då befann sig i (och fortfarande befinner sig i). Men den nya tekniken har visat att vi faktiskt har tillräckligt mycket förnybar energi för att försörja oss alla, det gäller bara att vi bygger ut den tillräckligt snabbt. Vidare vet vi att ekonomin kan baseras till ännu större del på tillväxt av tjänstekonsumtion, något som till stora delar inte tär på planeten. För det andra ser vi nu exempel på länder och regioner som lyckats bryta korrelationen mellan ekonomisk tillväxt och ökade utsläpp. Sverige är ett sådant exempel.

Samtidigt befinner sig världen fortfarande i en situation där de globala utsläppen ökar och där även de länder och regioner som har lyckats minska utsläppen samtidigt som tillväxten ökat fortfarande släpper ut långt över de nivåer som är globalt hållbara. Därför kommer en mer djupgrön systemkritik fortfarande vara relevant och välbehövd. Men hur bör en sådan kritik i så fall vara formulerad? Jag tror att tre huvudteman blir särskilt viktiga i framtiden:

1. Från tillväxtkritik till konsumtionskritik. I slutändan är det inte ekonomins storlek eller konstitution som resulterar i vilka avtryck som görs på klimatet, utan det är ekonomins innehåll. I en ekonomi där vi fortsätter att subventionera och konsumera fossila bränslen och elintensiva varor som inte kan återanvändas kommer en ökad tillväxt skada planeten. Men man kan konsumera annat. En ekonomi som i stället gynnar konsumtion av tjänster, kultur och förnybar energi skapar inte alls samma problem. En mer djupgrön konsumtionskritik kan både skapa opinion för ändrade konsumtionsmönster, men är faktiskt också en mer tydlig signal vi kan skicka till våra beslutsfattare. Medan tillväxtkritik kan missförstås som fluffig och vag är konsumtion något man kan peka på direkt och pedagogiskt förklara vilka för- och nackdelar det finns med olika typer av beteenden.

2. Större fokus på planetära gränser. För att stärka den retoriska delen av den gröna konsumtionskritiken bör fokus ligga på planetens gränser. Argumentet innebär att tillväxt gärna får ske, men inte till det pris att de går utanför de gränser som planeten satt upp för oss. Så länge tillväxt finns innanför dessa gränser kan det knappast skada. Denna insikt klingar också i takt med delar av den ekonomiska utvecklingen de senaste århundradena. Utvecklingen är starkt utilitaristisk, sprungen ur idén att skapa värde. Fokus ska alltså fortsatt ligga på att skapa värde för människor, men den nya insikten är att värde bara kan skapas inom vissa gränser. Dessutom betyder värde kanske inte exakt samma sak som det gjort under 1900-talet. De planetära gränserna innebär också gränser för våra beslutsfattare. I dag är det svårt att motivera politiker med att ta beslut som aktivt minskar eller skadar tillväxten, men det är svårare för en politiker att motivera ett beslut som aktivt går utanför vad som planeten klarar av.

3. En cirkulär ekonomi som tar tillvara på resurser. Den ursprungliga betydelsen av ordet ekonomi är att det är läran om hushållande med resurser i ett tillstånd av knapphet. Vi behöver återigen närma oss denna ursprungliga mening. Därför måste den gröna ekonomiska utopin vara en helt cirkulär ekonomi när det gäller konsumtion av materiella varor. I en värld som på sikt kan komma att bestå av 12 miljarder människor är det ohållbart att vårt materiella välstånd ska bygga på slit-och-släng-principen. Därför kommer framtidens företagande bygga på att resurser som tas från planeten antingen ska återlämnas i det skick de var från början eller återanvändas gång på gång. Detta innebär också att byta ut många delar av köp- och förbrukningsekonomin mot en ekonomi där man inte behöver köpa varje vara, utan kan låna eller hyra dem i stället. Flera företag och branscher har redan anammat konceptet. Exempelvis har det på många håll i Sverige öppnat upp så kallade klädbibliotek, där man kan låna ett klädesplagg under en tid. Med en cirkulär ekonomi kan tillväxten fortsätta, trots att de resurser vi har är ändliga. Ett cirkulärt tänkande kan också motivera våra beslutsfattare att ta de politiska beslut som krävs. Om vi, i enlighet med den cirkulära tanken, inser att det är råvaror som är mest värdefulla i vår värld kommer det vara mer naturligt att beskatta dessa. En höjd råvarubeskattning kommer leda till incitament för företag att sällan ta resurser från planeten, och om det väl sker kommer företag vara måna om att behålla dessa i ett kretslopp så länge som möjligt.

Den gröna systemkritiken har varit avgörande för vår förståelse för de globala utmaningar som världen står inför. Men av flera anledningar krävs det nu en uppdatering av vilket fokus vi gröna ska ha när vi diskuterar hållbarhet och ekonomi. Framtidens diskussioner bör ha större fokus på resurser, konsumtion, cirkulära affärsmodeller och på det viktigaste av allt: de gränser som planeten gett oss. Då gör vi oss lättare förstådda, samtidigt som vi på ett mer naturligt sätt kan skapa politik utifrån vår kritik.

Lorentz Tovatt, språkrör Grön Ungdom

REPLIKEN från sex forskare från Kungliga Tekniska högskolan. Ni som följer min blogg känner igen analysen.

Lorentz Tovatt, språkrör för Grön Ungdom, skriver i söndagens DN Debatt att det behövs en ny grön ekonomisk kritik. Detta eftersom det nu finns ”exempel på länder och regioner som lyckats separera [tillväxt och utsläpp av växthusgaser]”. Denna frikoppling (decoupling) förväntas ske genom en övergång till en mer tjänstebaserad konsumtion – vi ska köpa tjänster i stället för prylar. 

Även om vi i mångt och mycket ser relevansen i de tre teman som Tovatt lägger fram, är själva grunden för debattartikeln ytterst problematisk. Att Tovatt inte redovisar några källor för sina påståenden gör det svårt att exakt bemöta dessa. Vi kan därför bara gissa oss till var han hittar sina goda exempel.

Idén om Sverige som ett gott exempel på hur man kan frikoppla växthusgasutsläpp från tillväxt är dock stark. Den återfinns exempelvis i den senaste rapporten från FN:s klimatpanel IPCC. Problemet med denna idé är att den bygger på en tvivelaktig sensmoral. De siffror som IPCC bygger sina slutsatser på inkluderar nämligen enbart den produktion som sker i ett land eller en region. Detta möjliggör att vi kan ”outsourca” miljöförstörande verksamhet till andra länder, varifrån vi sedan importerar de färdiga varorna. 

Växthusgasutsläpp och annan miljöpåverkan hamnar då på andra länders miljökonton. I artikeln pekar Tovatt på vikten av att se till konsumtionen. Därmed bygger han in en fundamental paradox i sin egen argumentationslinje. Sett till den svenska konsumtionen så har våra utsläpp inte minskat. Tvärtom. De ökar stadigt. Enligt Naturvårdsverket (Rapport 6483, 2012) ökade svenskarnas utsläpp av koldioxidekvavilenter med 9 procent mellan 2000 och 2008, sett till konsumtionen. Medan de inhemska utsläppen minskade med 13 procent, ökade utsläppen utomlands med 30 procent. Det goda exemplet finns inte.

Tovatt fortsätter därefter med att lyfta fram övergången till en tjänstebaserad konsumtion som lösning på hur man kan hålla tillväxten inom de planetära gränserna. De konsumtionskategorier som har störst klimatpåverkan i dag är resor, mat och boende (Naturvårdsverkets Rapport 5903, 2008). Ingen av dessa är dock rimliga att tjänstefiera i någon större utsträckning. Därmed inte sagt att tjänstefieringen av konsumtionen är irrelevant. Den har potential, absolut, men är endast en del av en mycket större omställning. Och för att dess potential ska kunna infrias krävs system som förhindrar negativa rekyleffekter (rebound effects). 

Konsumtionens miljöpåverkan beror på dess sammansättning och dess omfattning. För att ekonomin ska rymmas inom de planetära gränserna räcker det inte med att ändra konsumtionens sammansättning – vi måste också minska dess omfattning. Med ett globalt perspektiv blir det tydligt att det inte räcker att ställa om till förnybar energi, vi måste också minska vår energianvändning.

Josefin Wangel, Miljöstrategisk analys, KTH
Pernilla Hagbert, Urbana och regionala studier, KTH och Chalmers
Anna Hult, Urbana och regionala studier, KTH
Mattias Höjer, Miljöstrategisk analys, KTH
Anna Kramers, Miljöstrategisk analys, KTH
Jonathan Metzger, Urbana och regionala studier, KTH

Även STEG 3, genom Robert Höglund, svarade på artikeln på liknande sätt. Lorentz haräven  skrivit en slutreplik - debatten kan tyvärr därmed inte gå vidare på DN:s debattsida vilket gör att t ex jag inte kan ägna mig åt lustmord på Tovatts argumentation.

PS!
Vad värre för Grön Ungdoms språkrör är att till och med f.d. ordföranden i socialdemokratiska (sic!)  studentförbundet Kajsa Borgnäs häromdagen i DN Kultur sågade idén om grön tillväxt på ett tydligt sätt. Min egen länge text om tillväxt v/s utveckling hittar ni här.