Fel, tack och lov...

Det går ett rådjur på tomten. Hon brukar gå där. Försiktigt, nyfiket och vaksamt. Öronen spejar efter främmande eller hotande ljud. Hon blev befruktad redan i augusti, men nu pågår ingen celldelning. Redan efter det att den befruktade äggcellen delat sig några gånger så stannade utvecklingen upp. Allt var stilla. Bidade sin tid.

I en gen finns en klocka som sköter detta. Den lilla cellmassan fortsätter först sin utveckling i lagom tid för att kiden skall födas när majvärmen lockat igång fotosyntesen så att det finns mat att äta.

Jag tycker det där är ganska intressant. Lika intressant är hur dagsnoteringen ser ut när det gäller att förklara hur det går till. Hur klockan i genen funkar, vad som en gång blev så fel så det blev rätt.

Just det där att saker och ting går fel så att det blir rätt kan nog vara värt en fundering.

I själva verket lever vi i genomsnitt tio år länge än om det inte blivit fel. Det var nämligen ett fel som gjorde att Alexander Fleming upptäckte penicillinet...

Han lämnade sitt labb för att dra på semester  men struntade i att göra rent efter ett experiment. När han kom tillbaka såg han  att en mögelsvamp hade förhindrat bakterier att växa. Och eftersom han varit ledig så tänkte han utanför boxen och upptäckten av penicillinet var ett faktum... Fel och ledighet har vi att tacka för att vi lever så länge som vi gör.

Till höger är en bild på hur det ser ut på tomten, där det försiktiga rådjuret tassade fram. Månljus. Borde väl varit snö så här års, men det lilla som kommit har inte stannat kvar.

Slarvigt med de där röda vattenkannorna som står kvar. Det är ju fel att inte ta in dem när vintern är på gång. Men egentligen hade ju inte bilden varit något vidare utan det där felet.

Det är bra att det blir fel ibland. Tror det vore trist att leva i en felfri värld med felfria människor. Kanske därför jag inte gärna tror på ett evigt liv i det som kallas Paradiset...