Gott nytt år!

En havsörn seglade stillsamt förbi över altanen i morse. Det var nästan lika fint som den gång en varg ylade en sen eftermiddag i månljuset. En bra avslutning på året. Som väl inte varit någon höjdare. Lite fyrkantigt, lite hårt, allt mer insvävande som om vi var på väg in i en återvändsgränd. Snart öppnar sig ett nytt år. Med förhoppningar om att det inte skall gå så illa som det kan göra.

Jag önskar nya och gamla bloggläsare - såväl vänligt sinnade som av den lite mer ilskna sorten - ett gott nytt år. Och ett stort tack för att ni följer bloggen, kommenterar, kritiserar och bryr er.

Glögguppgörelsen inte okej

Godmorgon, har ni tänkt på att Stefan Löfven i valrörelsen plockade upp uttrycket "det är inte okej"  från gatan. Och han fortsatte i strid ström. Att dra ner på personalen i äldreomsorgen var inte okej, att sno pengar från skolan var inte okej, osv.

"Det är inte okej" spred sig till statsråden och översvämmade snart såväl samhällsdialogen som samhällsmonologen.

Minns ni att Fredrik Reinfeldt i sin glans dagar började säga att saker och ting var "på plats". Snart pratade alla hans statsråd om att förslag var på plats, skulle komma på plats eller hade varit på plats.

Själv anser jag att glögguppgörelsen -  som "decemberuppgörelsen" kallas internt bland kritiker som tvingats hålla käften - inte är okej och dess konstruktörer inte har alla hästar på plats. Tyvärr lär SD, som inte alls är okej, få nya mandat på plats efter nästa val. Utan vare sig hästar eller getter på plats.

Innan riksdagshuset byggdes på Helgeandsholmen fanns där ett badhus med tillgång till blodiglar, vilket jag skrivit om tidigare. Det jag inte nämnde var att där också fanns ett stall.

Jag är ledsen att dagens inlägg blev som det blev. Men ni som ogillar det behöver inte kommentera med att jag inte hade alla hästar hemma när jag skrev det - det är en alltför billig poäng att ta...:-)

PS!
Det var Gustav Vasa som anlade det första stallet på Helige Andes Holme. Detta flyttades till nuvarande Operan efter några år, men på holmen lät Karl XI bygga ett nytt på 1670-talet. Detta brann ner några år senare. Nicodemus Tessin den yngre fick uppdrag att bygga ännu ett - och nu blev det elegant som en kyrka, med kryssvalv och kolonner, där hovets hästar placerades. Det revs i slutet av 1890-talet för att ersättas av riksdagshus och riksbank. Inte en enda häst fanns kvar. Hovets hästar kan man numera hitta en bra bit från själva hovet, nämligen i hovstallarna på Östermalm.

I brist på annat...

I brist på annat - i en tid när partiledare/språkrör av olika färger inte begriper sig på vare sig demokrati (minoriteter skall inte bestämma) eller parlamentarism (valda skall rösta på det man anser rätt) utan närmar sig den kinesiska modellen (demokrati är ett hinder för effektivitet) - kommer ett längre prat om livet, politiken och bristen på tro på både det ena och det andra. Klicka på bilden om du har lust.

Julfester på Helige Andes domäner

Eftersom jag helst vill glömma decemberuppgörelsen och slippa älta vad demokrati och parlamentarism är - vilket herrarna och damerna vid gårdagens presskonferens inte lär ha en susning om - får mina tankar vandra fritt och återgå till julfesternas ärbara tid.

Mörkret hade lägrat sig kring det stora huset på Helgeandsholmen. Svanarna på Strömmen frös. Men i det stora huset var det varmt och gott. Där firades julens ankomst, och framförallt mellandagsreans kommande tillväxtkick, såsom traditionen påbjuder.

Utskottens julfester hade varit i full gång nästan en hel månad – med betoning på full. De tidiga adventsfesterna, som utskotten traditionsmässigt avhållit, hade fungerat som glammigt förspel till partiernas egna julfester. Dessa pågår alltid i nostalgins tecken. Ty partiledarna har, under inverkan av doft och smak från gammeldags glögg, känt sug efter det som varit, det som en gång fått dem att engagera sig innan schlingmannism och löfvenism lagt en våt trasa över ideologer och värderingar.

Kanske har det varit värst för Centerpartiet. Så inte är det konstigt att de längtar bort ibland. Till tiden då decentralisering stod högt i kurs, kärnkraften skulle avvecklas och Fälldin lämnat fåren därhemma för att ta sig an fåren i riksdagsgruppen. Herregud! 25 procent i valen på den gamla goda tiden!

”Decentralisering!” utropar Annie och det strålar ur hennes ögon då hon rimmar som det anstår en ung partiledare: ”Låt oss knyta ihop våra traditioner, med våra nya ambitioner!”

”Där har vi det!” jublas det från både honnörsbord – där Stureplanscentern dricker skumpa – och ytterflanken dit f.d. jordbruksminister Eskil är förpassad med en grisfot och en Apotekarnes julmust. Men hur ska det gå till?

”Jag vet”, strålar Annie, ”vi decentraliserar kärnavfallet så varenda svensk får sin lilla del.”

Spridda horder ur Sverigedemokraternas riksdagsgrupp passerar just Centerns julfest. Söder kikar in, nickar bifall när han hör de ljuvliga orden om att varenda svensk ska få ta del av något. Så skall det låta. Så går den lilla gruppen vidare, på väg mot närmsta byggarbetsplats där man avser att fira med några järn.
 
Miljöpartisternas julfest är inte lätt att hitta, gruppen har skingrats för vinden. En del har smugit sig in till sossarnas fest där de känner sig mest hemma i jakten på statsrådsposter. Någon letar febrilt efter moderaternas, men ett litet tappert gäng bläddrar i gamla partiprogram och stönar ett kväde:

 Ack, förr var det fint att va’ grön,
med friår och medborgarlön,
nu är det skit med det mesta,
men då tog vi kamp för miljön.

Moderaterna firar numera i LO-borgen. Hand i hand dansar man långdans med Karl-Petter medan nästkommande partiledare ropar att hon älskar kollektivavtal och riktiga, muskulösa arbetare. Fredrik, som ännu är kvar, letar bekymrat efter sin biceps och längtar tillbaka till sin barndoms dagar då partiets budskap var tydligt och rakt: Rösta på Gösta!

På den socialdemokratiska partifesten är stämningen god. Men vid honnörsbordet, detta år befriat från Östros som numera äter julbord hos Bankföreningen, muttrar Carin Jämtin något om att det var bättre förr. Hur hade man kunnat missa att pappret med ordet Affärsplan handlat om Östros plan inför jobbet hos bankföreningen? Carin, som är en ärans politiker, suckar något om att ord som Solidaritet försvunnit numera.

”Solidaritet?”, säger Löfven och tittar upp från sitt glögglas i metall. ”Det ordet ska vi ha med i vår Affärsplan! Kul ord! Vem vill inte ha sol? Sol! Men var fan ligger Daritet?”

Förkastligt att garantera minoritetsstyre

Jaha, så pratade man ihop sig som väntat... Vilket de tre kloka i Nyhetspanelen samtalade om redan efter regeringens utspel om extra val (det heter så, inte nyval eller extraval - utan extra val).

 

– Bra att det extra valet inte blir av, men definitivt av fel orsak. Man borde kommit överens om politiken, inte om att garantera minoritetsstyre vilket är demokratiskt helt förkastligt. Ett första steg mot sossarnas och moderaternas våta dröm om majoritetsval som i England, säger jag enligt Aftonbladet. Citatet är helt korrekt. Bengt Westerberg tycks ha ungefär samma uppfattning. Den kan väl vara bra i alla fall.

Vänsterns julfest anno dazumal

Riksdagens arbete under december domineras vanligen av julfester. Roliga rim och skojiga historier förberedes, förädlas och förpackas. Men i år har det varit allvar, man tryckte på knappar så det stod härliga till ända fram till sista helgen före julfriden.

När jag satt i riksdagen åkte vi ofta hem lite tidigare. Och sista veckan var lite speciell. T ex kunde man se en glad liten värmländsk moderat komma in i plenum med små vindkraftverk på huvudet, andra var lite glada i hatten och inläggen i talarstolen blev kortare och kortare i takt med att långpratare påmindes av talmannen att det snart var jul och att de flesta ville åka hem.

Nätterna blev långa och jag roade mig med att skriva dumheter för att överleva. Bland annat funderade jag en del över partiernas julfester. En del blev över måttan elaka. En del blev lagom elaka, t ex Vänsterpartiets. Det blev så här: 

"Vänsterns riksdagsgrupp hade som vanligt träffats i samlingsrummet på tredje våningen i Ledamotshuset, ni vet det där huset som vetter med sina pelare mot Mynttorget där man vanligen finner Yvonne Ruwaida vänta på en taxi. Vänsterns möten är, som princip, mycket långa, heta och högljudda. Man är, som princip, förbannad på borgarna, regeringen eller miljöpartiet. Kan man inte uppmana tillräcklig adrenalin på dessa, så ger man sig på varandra för att vara för lite kommunister eller för mycket feminister. Det finns alltid något att rikta den revolutionära oppositionslustan mot.

Partiledare Gudrun har för länge sedan tröttnat på dessa möten. Hon ägnar istället sin kraft åt premiärer, medier och att åka runt i landet för att bli beundrad.

I riksdagsgruppen både lider och gläds man över de enastående framgångar Partiledaren haft. Hon har lett partiet till sådana framgångar att varje god demokrat må våndas. Med personlighet och karisma har hon gått från klarhet till klarhet. Och vid några tillfällen från klar till klar.

Förväntningar låg således i luften då när man avslutar sista gruppmötet och dukar upp till julfest med mat, dryck, tomtar och sång.

Men Vice partiordföranden Johan sitter tyst och grubblande i ett hörn. Han tänker djupa, melankoliska tankar rörande sin roll som varande man i det feministiska Vänsterpartiet. Han har länge försökt blidka kvinnorna med att sticka mössor och tala stillsamt, men det har inte räckt. Att vara en tänkande man har blivit en väldigt stor belastning. 

Trots gedigna ideologiska kunskaper och stora djup i de marxistiska analyserna förblir Vice en blek figur i skuggan av Partiledaren. När hon seglar fram på opinionens hav med friska, ljumma vindar och lätta ord som nådde varje människas hjärta, är hans marxistiska analyser så tunga att de sjunker till botten. Han har skrivet mången tjock bok om marxism och socialism som enbart de redan troende öppnade.

Partiledaren hade däremot skrivit en tunn bok om sig själv, om sin ärlighet, sin öppenhet och sin vanlighet. Och lagt till en del om alla andra som varit kloka nog att vara ärliga nog att uppskatta henne. Nu var hon julfestens drottning och i sitt traditionella tacktal inför den stundande julhelgen tackade hon sig själv, och i viss mån några andra, för året som gått.  Utan att andas talade hon i tolv minuter, och sammanfattade själv sitt anförande innan luften faktiskt var på väg att ta slut:

- Jag har varit förälder, jag har varit dotter, jag har varit den människa jag är i ganska många år. Jag har en mamma som är litet över 80 år och som fick ont i benet i påskas. Pengarna är slut, säger man. Det måste vara något grundläggande fel i dessa resonemang.

Så satte hon sig ner, tittade ut över församlingen och funderade över varför hon blivit Partiledare för just detta parti. Hon tände en cigarill, så där som hon gärna gjorde när det inte fanns vare sig journalister eller fotografer närvarande. Hon mindes Jarl Hjalmarsson, den gamle högerledaren, som på fotografier rökte just cigariller.

- Det är stil över cigariller, tänkte hon och blåste ut en rökring. Det är stil över högern också. Trevliga fester med stil. Läckra män istället för våra tråkmånsar, bögar och fjuniga anarkister. Vackra kläder och stiliga män. Medan vi har Andersson och Kvist.

När hon funderat en stund över detta så reste hon sig och gick till sitt partiledarrum där hon satte sig för att fortsätta filosofera över varför hon var ledare för just Vänsterpartiet. Det var förstås spänningen i partiledarskapet, uppskattningen och utmaningen att få folk att tro på något så tvivelaktigt som ett gammalt kommunistparti som genererade hennes kraft. Hon kände att konkurrensen med de andra partiledarna var stimulerande, att marknadsföringen av varumärket ”V” var en härlig utmaning och att försäljningen av budskapet var kryddan.

- Det handlar om att förädla råvaran, själva partiprogrammet, för att få ut mervärdet av det, tänkte hon. Vi har haft för dålig företagskultur inom partiet.

- Varför är jag inte moderat? frågade hon sig ibland. Kommunismen är ingen höjdare.

- Förresten var det inte kommunisterna som störtade tsaren, hur mycket Ohly och Kalle Karlsson än tjatar om det, muttrade hon för sig själv. Han störtades genom en demokratisk revolution i februari 1917. Bolsjevikerna genomförde en simpel statskupp mot en demokratiskt regering ledd av en socialdemokrat.

- Undrar om Den Väldige Persson vet det, tänkte hon för sig själv.

- Lustigt att vi ska göra likadant med honom…

Hon reflekterade över saken. Den Väldige Persson behövde inte veta. Han hade problem nog med att som EU:s nästan främste man läsa propåer från fransmännen och deras nationalförsamling, där man i fyllan och villan fortsatt att leka stormakt. Det är märkligt vad alkoholen betytt för Europa. Bortsett från Hitler, som var en riktig kärring (helnykterist, vegetarian och icke-rökare), har de stora politikerna i Europa haft ett gott förhållande till spriten. Högerns älskade Franz-Josef Strauss virrade omkring i rollen som försvarsminister i New York med NATO-hemligheter i fickan. Vänsterns älskade Wille Brandt såg alltid till att han hade baren på bekvämt vingelavstånd.

För övriga vänsterpartister fortsatte festen några timmar i såväl glam som dystra analyser över varför marxismen inte vunnit folkets gunst. När natten fallit på, flaskorna tömts, sångerna tystnat och stearinljusen fladdrade i de sista, desperata försöken att överleva, kved en medkännande kamrat, iförd Hammarbytröja, några trösterika rader till den arme Vice:

Hur ska du, Johan, bli känd och populär,

om du bara är den du är?

Nej, gör som chefen lär:

gå på nå´n premiär!

Här finns inte plats för kommunister, som Lasse och jag,

eller seriösa små män som du,

vi lever under populismens köksbordslag,

en blandning av Lenin och Mamma Mu.

Några av kamraterna tog sällskap ut i natten, medan stjärnorna gömde sig bakom molnen. De vandrade Kanslikajen fram, hörde tågen dundra över Mälarens vatten, några enstaka fiskmåsars eviga skriande. De styrde stegen, utan att säga ett ord till varandra, mot Riddarhuset. Där gick den lilla gruppen av hunsade män gången fram och som i ett sista desperat försök att få tiden att vända kvad de upp mot de gyllene spirorna:

Ack, hellre adel och prästemän,

och fladdrande fanor och riddarränn,

Ack, hellre kungahus och ärftlig rätt,

än Marx och Engels på Schymans sätt.

Hos de övriga partierna brann det fortfarande glädjens juleljus. Men det är en annan historia."

Sitter och glor så här på Annandagen

Från altanen med bred pensel...

Jag funderade ett tag på att inrätta ett Pastor Jansson-pris. Tanken rann upp när jag på julaftonen läste en debattartikel i DN, underskriven av de yppersta företrädarna för Grön Ungdom och Liberala Ungdomsförbundet. De som skrivit under känner nog inte till pastor Jansson. Kanske lika bra det. Men här är han i alla fall.

Annandag jul. Ser dagens första solstrålar lägga sig på fjärdens bräckliga is. Sitter som sig bör en Annandag jul på altanen innan de andra vaknat, glor på fjärden med varmt kaffe och en hård brödbit från Pyramidbagaren täckt med sån där tämligen smaklös rödklädd julost som varje jul letar sig in i kylskåpet av någon anledning.

Hur kan man vara så ung och redan så politiskt förstörd, tänker jag. Och återkommer till pastor Jansson. Sedan funderar jag på hur många som käkar rödklädd julost av ren tradition utan att vara speciellt förtjusta. Det finns mycket att fundera över. Minsann. God fortsättning!

Chans

Två sanningar närmar sig varann,

en kommer inifrån,

en kommer utifrån,

och där de möts har man en chans att få se sig själv.

Tomas Tranströmer

 

För övrigt ber jag att få lägga till protokollet att framtiden kommer smygande bakifrån.,

Oundvikligt

 Trevlig helg

till bloggens årsnya och gamla besökare.

Julen är oundvikligen här. Inget att göra åt. Från att ha varit huvudsaken denna årstid, har den blivit transportsträcka till Den Stora Rean där kunder skall pungslås och anställda pinas. Fast det är ju trevligt också: ungarna kommer hem, katterna spinner mer än vanligt och det går mot ljusare tider trots att det blir extra val som riskerar att gå åt fanders. Kul är ju också att Sverigedemokrater låter sina barn ta emot julklappar av ett helgon från det som idag är Turkiet och firar en judisk pacifist som föddes av en hijab-bärande moder.

Och så till det oundvikliga erkännandet. Det kan ju tänkas vara lite pinsamt att jag som troende ateist får tårar i ögonen varenda gång jag hör nedanstående låt med just denna röst. Den rösten, den närvaron, den lättheten där alla de andra plågas för att hålla ut tonerna. Den största tenoren. Klicka här. Ta dig drygt fyra minuter ... Basta och god jul!

I gryningen just innan isen lägger sig flortunt.

Fel, tack och lov...

Det går ett rådjur på tomten. Hon brukar gå där. Försiktigt, nyfiket och vaksamt. Öronen spejar efter främmande eller hotande ljud. Hon blev befruktad redan i augusti, men nu pågår ingen celldelning. Redan efter det att den befruktade äggcellen delat sig några gånger så stannade utvecklingen upp. Allt var stilla. Bidade sin tid.

I en gen finns en klocka som sköter detta. Den lilla cellmassan fortsätter först sin utveckling i lagom tid för att kiden skall födas när majvärmen lockat igång fotosyntesen så att det finns mat att äta.

Jag tycker det där är ganska intressant. Lika intressant är hur dagsnoteringen ser ut när det gäller att förklara hur det går till. Hur klockan i genen funkar, vad som en gång blev så fel så det blev rätt.

Just det där att saker och ting går fel så att det blir rätt kan nog vara värt en fundering.

I själva verket lever vi i genomsnitt tio år länge än om det inte blivit fel. Det var nämligen ett fel som gjorde att Alexander Fleming upptäckte penicillinet...

Han lämnade sitt labb för att dra på semester  men struntade i att göra rent efter ett experiment. När han kom tillbaka såg han  att en mögelsvamp hade förhindrat bakterier att växa. Och eftersom han varit ledig så tänkte han utanför boxen och upptäckten av penicillinet var ett faktum... Fel och ledighet har vi att tacka för att vi lever så länge som vi gör.

Till höger är en bild på hur det ser ut på tomten, där det försiktiga rådjuret tassade fram. Månljus. Borde väl varit snö så här års, men det lilla som kommit har inte stannat kvar.

Slarvigt med de där röda vattenkannorna som står kvar. Det är ju fel att inte ta in dem när vintern är på gång. Men egentligen hade ju inte bilden varit något vidare utan det där felet.

Det är bra att det blir fel ibland. Tror det vore trist att leva i en felfri värld med felfria människor. Kanske därför jag inte gärna tror på ett evigt liv i det som kallas Paradiset...

Intermezzo i katedralen

Under otaliga tågresor sena kvällar och nätter hade jag ofta samma musik i öronen när jag som språkrör skulle åka hem igen efter mer eller mindre framgångsrika framträdanden. Uttröttad och eländig och med ständig känsla av att inte räcka till lättade det upp lite med Intermezzo ur operan Notre Dame av Franz Schmidt.

Han föddes just denna dag, den 22 december, 1874. Huruvida jag oftast kände mig som Quasimodo eller som Claude Frollo vet jag inte... Nån gång kanske mest som Notre Dame självt med sina belastningssprickor.

 

Om det nu måste vara jullåtar...

Vem bryr sig om ett långskägg?

Per, Birger, Anders, Janne, Birger (återanvänd) och Peter.

Skägg har blivit populärt bland män nuförtiden. Det är som som om allt fler suktar efter att bli manligt språkrör i Miljöpartiet i en tid när partiet blivit alltmer skägglöst. 

Den trettioåriga traditionen av att manliga språkrör skall ha skägg bröts slutgiltigt av den som blev statsråd och redan dessförinnan iklätt sig kostym och slips. Ett försök att bryta skäggens era hade visserligen gjorts redan innan, men försöket avbröts abrupt efter en ohyggligt kort tid..

Men, som sagt, nu svämmar det över av skägg i samhället. Vilket förstås får mig att tänka på Skuleskogen i Ångermanland. Här kan man nämligen skåda Sveriges vackraste långskägg.

Långskägg är en lav. Kan bli lika lång som om man lägger alla skäggiga före detta språkrör efter varandra i en lång rad. Dock är skäggväxten aningen pubertal, den har liksom inte tagit fart. Mer som enstaka strån som vårdas i hopp om att skäggig manlighet skall blomma ut en vacker dag.

Långskägg hänger mellan gammelgranars grenar och ser ut som julgirlanger. Förmodligen nyttjades den också som det förr i tiden när människor inte var så hariga utan vågade gå i skogen utan pannlampa.

Det är ont om långskägg nuförtiden, och allt färre bryr sig. Den är inte lönsam. Snarast ett hinder för rationalitet. Den kräver nämligen sin plats för att trivas. Sammanhängande äldre granskog i en omfattning som får skogsbolagen att bli skärrade - för vem har råd att bevara tiotals hektar sammanhängande orörd skog när ekonomin skriker efter förpackningar att lägga saker i och kartonger att skicka saker i.

Vem vet, kanske finns några stänk mosad dna från långskägg i DHL-bilarna som rusar fram på vägarna för att leverera tröst till människohopar som ger fullständigt fan i långskägg, tretåig hackspett och klockgroda.

Det är sista lördagen innan de stora reorna börjar. Innan dess ligger julen i vägen. Människohopar skola trängas i shoppingtempel för att söka tröst i en tid när de sista långskäggen lider och klockgrodorna är ett hinder för de digitala siffrorna av föröka sig.

God morgon, världen. Utanför fönstret dagas det fast det mörknar.

Borgerlig huggsexa om väljare?

Bakom retoriken och de självsäkra smilen har även de borgerliga det darrigt, konstaterar jag i dagens Inledare i Fria Tidningen. I denna försöker jag analysera det politiska dagsläget inför den stundande julhelg som skall frälsa oss från ondo - det vill säga släcka ner riksdagen så vi slipper än mer beslut som tar oss än längre bort från en hållbar utveckling.

"Den interna vänskap som marknadsförs av de borgerliga är bedräglig. Oron är stor i Moderaterna att Annie Lööf ska surfa vidare på den våg av uppskattning hon fått från högerväljare. Dessa kunde tänka sig att följa med Reinfeldt och Borg mot den så kallade mitten, men utgör verkligen Anna Kinberg Batra och den retoriskt yvige Ulf Kristersson några magneter? Knappast. 

Inte konstig att Annie Lööf – som säkert sover med en bild av Thatcher under huvudkudden – strålar som en sol. Med en partikassa på 1,8 miljarder kan man tugga i sig en hel del moderata väljare. Lööf och hennes kassakista oroar också de folkpartistiska led där man hoppats hinna byta ut Björklund inför nästa val." 

Vill du läsa hela Inledaren - som också resonerar kring glöggstinna fjäderfä och de rödgrönas mariga läge - så finns den här. Du överlever säkert utan den, men varför ta en risk?

För övrigt kan du göra en god gärning genom att prenumerera på Fria, eller varför inte ge bort en prenumeration i julklapp till någon nyliberalt anfrätt släkting som du i älsklig form vill ge ett litet trevligt nålstick efter det att hen beklagat att Karl Bertil Jonssons julafton blivit tradition.

Isläggning, vargar och förbifarter

Isen har kyligt ömsint lagt sig millimetertjock på tjärnen. En fisk av okänd art simmar synbart förvirrad omkring precis under ishinnan invid klipphällen. En fisk ska inte bete sig så. 

Ett grönt språkrör meddelar att det under hennes tid som miljöminister inte bara skall bli den första masslakten av varg utan också att Förbifart Stockholm skall byggas. Ska en grön miljöminister bete sig så? 

Fisken, som synbart förvirrad simmar under isfloret, borde stillsamt tillbringa den här årstiden nära botten, där det är lagom varmt för hjärtat att slå lagom många slag för att pumpa runt lagom mycket syresatt blod anpassat till den lagom lilla näring som cellerna behöver  i sådan lagom temperatur. Var en grön politiker som är på väg att gå till historien som den som legitimerade såväl masslakt på varg som miljardinvestering i ökade klimatutsläpp borde befinna sig vet jag inte.

Hur skall gå för fisken i tjärnen när klimatförändringarna driver upp temperaturen? Kan man ju undra när man sitter och glor så här när mörkret är på väg att jagas bort av en blek sol som släcker himlavalvet med sitt ljus.

För det första måste fiskens hjärta pumpa på extra hårt för att pumpa runt syresatt blod till cellerna.  Fiskar är ju växelvarma, ändrar sin temperatur efter omgivningen, ökad temperatur ökar ämnesomsättningen, vilket kräver mer föda som kräver mer syre för att omvandla födan till energi - för att få mer syre måste andningen öka och för att pumpa runt mer syresatt blod måste hjärtat pumpa extra hårt...

Det där vet förmodligen inte den lille krabaten som simmar så vilset under isfloret. Hen vet förmodligen inte heller att ju hårdare hans artfränders andnings- och blodcirkulationssystem måste jobba ju mindre kraft finns för andra saker. Att simma t ex.

En grön miljöminister som jobbar med masslakt på varg och miljardinvesteringar i motorvägsbyggen  får mindre kraft till andra saker. Grön politik t ex.

Nåja, går klimatförändringen tillräckligt sakta hinner kanske fiskarten anpassa sig. Hur mycket vet man inte. Men man har forskat lite så man anar en del. Utanför kärnkraftverk är vattentemperaturen högre än i omgivningen så utanför Forsmark har man studerat abborrar. Där har abborrarna såväl mindre hjärtan som sänkt hjärtfrekvens läste jag i Havsutsikt. Det visste jag inte. Vilket retar mig lite. Sånt bör man veta.

Däremot vet jag att forskning tyder på att tillfälliga värmeböljor, som liksom läggs ovanpå ett generellt varmare klimat, blir svårt för fiskar att överleva. Som växelvarma djur har man genom evolutionens stillsamma gång anpassat sig till en övre maximal temperatur. Överstigs den så kollapsar systemen. Liknelsen med de dryga tiotusen människor som dog i Frankrike på grund av värmeböljan 2003 eller de drygt 50000 som strök med i Ryssland 2010 är slående.

Nu verkar den här fisken i tjärnen redan på väg att kollapsa. I vart fall är den förvirrad. Å andra sidan, varför ska en fisk inte bete sig förvirrat när en hel drös partiledare gör det?

Kan en fisk ha demens? Inte vet jag. Det retar mig också. Man vet för lite. Och åren bara svischar förbi. Man kommer inte att hinna veta allt innan det är dags att slå igen butiken, kila runt hörnet, kola vippen eller vad vi nu vill kalla den där obegripliga övergången till det som är så svårt att föreställa sig och vars riktiga ord mest väcker förstämning. Det känns snopet att försökt lära sig så mycket som möjligt för att sedan alltihopa bara försvinner till ingen nytta. Ungefär som innehållet i ett partiprogram kan försvinna till ingen nytta när dess företrädare administrerar dess motsats.

Men det är klart, det är ganska kul att lära sig. Var samlas allt kul? Har fiskar kul? Har dom humor? Kanske den där synligt förvirrade fisken som snurrar runt under det millimetertunna isfloret bara tycker det är kul att hålla på sådär. Den kanske driver med figuren som sitter och glor på den. Ungefär som en del politiker driver med den som sitter och glor på politiken.

Dags att sluta skriva och stänga av mobilen. Ska hälla upp en kopp choklad ur termosen och käka en frukostmacka. Det var allt för idag. Må det grönska till våren. Må vi få politiker som står för något. En nåd att stilla bedja om.

Fisken har försvunnit, förhoppningsvis har den hittat sitt övervintringsnäste. Om den inte blivit uppäten av en större fisk. Vad övrigt är, är tystnad.

Blå mockaskor

Mer eller mindre viktigt rockkulinariskt vetande... Idag för 59 år sedan skrev Carl Perkins Blue Suede Shoes. Mindre än 48 timmar senare spelade han in den. I Sun Studio i Memphis förstås. Så ni bara vet.
Här med Perkins, här med Elvis 1956 och här 1968, här med Jimi Hendrix, här med Dylan, här med McCartney,här med Lennon, här med Black Sabbath.

Annie Lööf hotar med fördjupad arbetslinje...

Annie Lööf hotade med förstärkt arbetslinje i en debattartikel i gårdagens DN. Det var en märklig debattartikel. Kommenterar den löpande i rött. Annie Lööfs text i svart. Här kommer den:

Siffrorna talar sitt tydliga språk. Det är sant. Sverige har klättrat från 13:e till 10:e plats. På listan över länder som gör störst ekologiska fotavtryck per person.

Utanförskapet är fortfarande för stort. Alltför många har inte ett jobb att gå till. I många mindre orter utanför storstadsområdena har företagen som skapade jobben flyttat utan att nya tagit deras plats. Av de jobb som fanns kvar försvann många i den ekonomiska krisens spår. I många förortsområden har företagen och därmed jobben aldrig riktigt etablerat sig.Visst är det lustigt att en centerpartistisk näringsminister som efterträder en centerpartistisk näringsminister helt obesvärad av dessa fakta låtsas som om ingen centerpartistisk näringsminister varit ansvarig... Politik är underbar!

Det innebär att Sverige delats. Dels mellan människor som har jobb och människor som står utanför arbetsmarknaden. Och dels mellan orter där företagen växer och jobb tillkommer, och orter där jobben försvinner, butikerna slås igen, och till salu-skyltar sätts upp på husen. Den riktigt inhumana uppdelningen är nog ändå av en annan art: nämligen att de som har arbete och är tillräckligt friska för att arbeta fått rejält sänkta skatter medan de som inte har arbete eller blivit illa drabbade genom sjukdom blivit av med än mer pengar för att finansiera skattesänkningarna. Det kallar jag ett delat Sverige.

I bruksorter, i glesbygd, i förorten och i kommuner som Landskrona, Storfors och Haparanda där den totala arbetslösheten är långt över tio procent har utanförskapet bitit sig fast. Efter alliansens stora jobbpolitik! Och nog är det elakt av Lööf att klistra lappen "utanförskap" på alla i Landskrona, Storfors och Haparanda som visserligen inte har något lönearbete med som ägnar sin tid åt att träna barn som spelar fotboll, fixar och donar i den ideella secondhandaffären, jobbar med kyrkornas ungdomsverksamhet eller hjälper sina gamla föräldrar med matinköp och snöskottning. De skall stämplas ändå, som onyttiga individer i utanförskap. De skall liksom skämmas, känna tyngden av stämpeln "utanför". Det kallas arbetslinje, av Lööf.

Bakom procentsatserna göms och glöms människor av kött och blod. Hoppsan, hon har fattat det, fast riktigt lönsamt kött och blod är det förstås inte eftersom det liksom är ett utanförskapskött och utanförskapsblod.

Människor som står och knackar på dörren till arbetsmarknaden utan att få komma in. Där varje ny vinter är förknippad med ångest över att pengarna ska räcka till nya vinterskor, mössa eller en varm jacka till barnen. Jo, det blir ju lätt så när man kastar ut människor från trygghetssystemen, det är ju liksom det som är meningen, det är liksom verktyget i den borgerliga arbetslinjen...

Alliansens verktyg för att tackla utanförskapet har varit arbetslinjen. Japp, där har vi det, och det gick åt helvete!

Den har felaktigt beskrivits som en politik som i första hand handlar om statens finanser. I själva verket rör det sig om att ge människor ett syfte, sammanhang och trygghet. Om att kunna få ett jobb. Människan har inget syfte om hen inte arbetar!  Smaka på den människosynen! Och människan känner i dagens samhälle inget sammanhang om hen inte producerar något som ger utslag i BNP, människan skall inte vara trygg om hon inte är en kugge i det ekonomiska hjulet. Tanken att ett gott samhälle medför att människor känner syfte, sammanhang och trygghet utanför lönearbetet utgör en främmande komponent i Lööfs värld. Trots att det är just det som kännetecknar ett gott samhälle bortom Stureplan.

Därför formulerade Alliansen ett jobbmål: över fem miljoner människor ska ha ett jobb att gå till 2020. Det är 350.000 fler än i dag. Tänk om målet vore att över 9 miljoner människor skall känna tillfredsställelse med livet 2020,,,

Det är en stor utmaning, men med kloka reformer är det möjligt att skapa förutsättningar för den nya jobbtillväxten. En sådan "klok reform" skulle ju kunna vara att förbjuda automatiska biltvättar... Tre personer kan gno bilar rena istället för en jävla borste... För här är målet att skapa arbete! Smaka på de orden: skapa arbete! Krig skapar arbete, det optimala verktyget för nya jobb.

Det är ingen naturlag att jobben växer i vissa delar av landet medan de försvinner i andra. Eeeh? Men är det en naturlag att den lagstadgade normalarbetstiden skall vara 40 timmar per vecka trots att det uppfattades som optimalt för ett halvt sekels sedan?

Vilken politik som drivs spelar roll. Det illustreras inte minst av att nuvarande regering uttryckligen skriver i sin budgetproposition att deras reformer väntas minska sysselsättningen. Nja, sysselsättning finns, garanterat. Enligt statistik, nyttjad i den politiska världen, så anses människan vara sysselsatt ifall hen den senaste veckan har arbetat minst en timme...

Alliansen återupprättade arbetets värde 2006. Innan dess hade det således inget värde. Intressant!

Drivkrafterna till jobb ökade och resultatet är över 300.000 fler i arbete, många av dem är utrikes födda. Men att öka drivkrafterna för att ta ett jobb är bara en sida av myntet. Den andra sidan handlar om var jobben skapas. De uppstår inte av sig själva utan är en följd av att företagsamma människor vågar satsa på sin idé eller ges förutsättningar att anställa. Eller kanske det är så att företagsamma människor jobbar mest på att rationalisera bort arbete, ersätta det med automater i tunnelbanan och självbetjäning i internetbanken och...

Asea, Ikea och LKAB startade inte med hundratals anställda. Alla börjar som små. Du och jag också, Annie! Visst är det fint.

Utan fler småföretag skapas vare sig nya jobb eller växande storföretag. Menar hon verkligen att inga nya jobb kan skapas i typ Ikea eller Asea bara för att de är stora? Och kan inte ett mellanstort företag bli ett storföretag, vad vi nu skall med dom till eftersom de ju, enligt den forna näringsministern, inte skapar några nya jobb och det är ju, enligt samma forna minister, huvuduppdraget för samhället...

I dag är det i de små- och medelstora företag som jobbmotorn finns. Jaha, nu kom de medelstora med i alla fall, välkomna!

Och den behöver smörjmedel för att inte hacka. Herrgud, så trött man kan bli på floskelsamlingar. Jobbmotorn skall  ha smörjmedel. Så företagen kan bli stora och inte skapa några nya jobb...

Genom fler småföretag kan samhället växa. Va???? Vilken idé! Jag som trodde på den vedertagna definitionen av samhälle: en grupp av människor som förenas av ett nätverk av sociala relationer med viss varaktighet och kontinuitet.

Genom företagsamma människor som vill mer, vill framåt. Som inte nöjer sig med hur saker och ting är utan som ser möjligheter till lösningar där andra bara ser problem. Men tänk om de där människorna plötsligt inte nöjer sig med hur saker och ting är utan vill utvecklas genom mindre stress, mer fri tid, mer social närvaro och mer kultur istället för att arbeta mer för att konsumera mer så vi kan producera mer så vi kan arbeta mer... Tänk om man ser möjligheten till bättre liv och blir förbannade på att vara duktiga idioter i ett ekonomistiskt hjul som snurrar allt fortare...

Det är så jobben blir fler, så vi får pengar till det som ska betalas gemensamt: till en bättre skola, till en cancervård i världsklass, till omsorgen om våra äldre, till pensionerna. Hjälp! Med den inställningen är således teknisk utveckling, robotisering och smartare lösningar med mindre arbete ett hot mot skolan, cancervården, omsorgen om våra äldre och våra pensioner. Milde Moses! Hur kan det komma sig att en fullt friskförklarad politiker inte kan tänka tanken att även allt det där som produceras utan direkt arbetstid inblandat borde ligga till grund för den beskattning som skall ge oss en bättre skola, en cancervård i världsklass, omsorgen om våra äldre och pensioner för före detta partiledare.

När Sverige nu går mot extra val kommer Centerpartiet driva på för en fördjupad jobblinje som lägger fokus på hur företagen som anställer kan bli fler i hela landet. Hmmm, fördjupad jobblinje... Undrar vad det kan vara. Förbud mot automatiska biltvättar räcker nog inte. Förbud mot traktorer i jordbruket?

1. För det första behöver en fördjupad jobblinje ge unga möjlighet att lösa biljett till arbetsmarknaden genom att trösklarna sänks. Vi behöver fortsätta sänka företagens kostnader, skapa mer flexibla regler, en tryggare omställning och göra det mer attraktivt och mindre krångligt att driva företag.
Aha, en fördjupat arbetslinje är att unga skall få lösa biljett.  Mmmm, biljetten löser man genom att betala med år utan fast anställning, med tillfälliga anställningar staplade på varandra och utan säker inkomst så att man därmed inte får hyreskontrakt och inte kan låna till de bostadsrätter som borgarna är så förtjusta i. Det är en dyr biljett de unga skall få möjlighet att lösa...

2. För det andra behöver en fördjupad jobblinje se till att branscher som öppnats upp inte får ett kollektivt näringsförbud. Att stänga vårdcentraler och skolor leder inte till fler jobb, till utveckling och lika möjligheter. Kvaliteten och människors valfrihet måste säkras. Utöver fler jobb och företag, leder det också till det mest centrala: högre kvalitet inom välfärden med kortare väntetid för att få höften opererad eller en bättre förskola. Men om de där skolorna och vårdcentralerna övertas av sådana ägare som låter vinsten stanna kvar i skolan och vårdcentralen - försvinner verkligen jobben då? Använder man någon magisk formel så att jobben går upp i rök? Och vad är det som säger att människors valfrihet blir mindre bara för att skolor tas över av Stadsmissionen, som behåller vinsterna i skolorna, när JB:s ägare tagit pengarna och dragit?

3. För det tredje behövs en fördjupad jobblinje för att integrationen ska förbättras. Vårt mottagande och integrationen för alla de som söker skydd från förföljelse brister. Det är inte värdigt vårt samhälle. Här måste vi bli bättre. Så bra att det skall bli bättre efter åtta år med en centerpartistisk näringsminister.

Centerpartiet kommer inte föra fram en politik som beskriver människor som volymer eller sätter tak för hur många som ska få komma till vårt land från krigszoner, tortyr och våldsregimer. Europa ska vara en trygg hamn för människor som flyr. EU och Sverige måste stå upp för den grundläggande asylrätten, som är en mänsklig rättighet. Sverige ska inte göra mindre, men fler länder behöver göra mer. Det där var fint uttryckt. Fast jag tycker nog att Sverige ska fortsätta att göra mer, även när de andra gör mer.

Det som händer i världen nu är unikt. Aldrig har så många människor varit på flykt sedan andra världskriget. Vår öppenhet mot omvärlden ska bestå, men integrationen måste fungera mycket bättre för dem som kommer hit. De stora brister som finns i vårt mottagande är en av de verkligt stora samhällsutmaningar som vi ser i dag i Sverige. Jo, men det där som Annie Lööf skrev längre upp - om att 350 000 människor fler ska ha ett arbeta att gå till om sex år, tyder snarast på att arbetslösheten kommer att öka. Hur vore det om vi skulle ta och passa på att dela på jobben, sänka normalarbetstiden, anpassa den till verkligheten och låta produktionen i sig - oavsett den tillkommer genom människors direkta arbetstid eller genom robotisering och datorisering - bidra till finansieringen av allt det där fina som Annie talade om: cancervård, skola, äldreomsorg...

Nyanlända måste fortare komma i arbete, få en bostad och komma in i gemenskapen. Ett värdigt boende och jobb är nyckeln till en bättre integration. Ett jobb innebär ett sammanhang, kollegor och ökad egenmakt. Därför måste de små- och medelstora företagen där jobben skapas ges bättre möjlighet att anställa och bli fler. Har Annie hört talas om länder som anpassat normalarbetstiden lite mer till verkligheten än vad Sverige har? Hon kanske tror att den lagstadgade 40-timmarsnorem är marknadsekonomi medan en lagstadgad 30-timmarsnorm är planekonomi? Frågan är då vad en lagstadgad 35-timmarsnorm skulle vara...? Blandekonomi kanske.
 
(-) Centerpartiet vill visa att det finns en väg framåt. Aha, säger du det... Fler jobb i växande företag är svaret på att bryta utanförskapet, i hela landet. Hur vore det om vi skulle ta och bryta utanförskapet för de företag som ställts utanför... De företag som ersatt 100 människor - som bidrar med såväl inkomstskatter till skola, vård och omsorg som arbetsgivaravgifter till trygghetssystemen - med 10 robotar som inte bidrar ett jota tmåste få chans att komma in i värmen och bidra till samhället. Precis som de där som flyttar pengarna från skolan.

Det är så vi knyter ihop Sverige, så vi suddar ut skillnaden mellan den som har ett jobb och mellan den som inte har det. Vad?? Hur då? Den som inte får jobb lär väl fortfarande få sniken sjukersättning, taskig a-kassa och till slut kastas ut ur trygghetssystemet av Lööf...

Så skapar vi framtidstro. Betoning på tro i så fall. För inte erkänner hon att det är misstro hon menar...

Till våren är det därför dags att ta nästa steg i arbetslinjen. Sverige behöver en fördjupad jobblinje som lägger fokus på hur företagen som anställer kan bli fler. I hela landet. En fördjupad arbetslinje har numera blivit ett subjekt som skall fokusera... I hela landet.

Annie Lööf, partiledare för Centerpartiet Torbjörn, var är du? Karin Söder, var är du? Olof Johansson, var är du? Nån har kapat ert parti, kastat ut ekohumanismen, förläst sig på Ayn Rand och gömt en bild på Thatcher under huvudkudden.

It´s av mans world, och allra mest i den gamla vänstern

Från ETC:s hemsida idag, tydligen sponsrad av testosteronförsäljare.

Borde väl skriva om klimatförhandlingarna i Lima. Men ids inte. Det känns meningslöst. En del låtsas fortfarande att 2-gradersmålet är uppnåbart. Jag vet inte varför, hyckleriet är totalt. Främst från de medier som gråter krokodiltårar medan de lever på att göra reklam för ökande utsläpp. Ett magnifikt kombo. 

Apropå tidningar och magnifika kombos:

ETC hade en intressant artikel häromdagen om vänsterns gubbvälde. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna leds av män, medan borgarna snart har två kvinnliga partiledare - med två till på väg när FP och KD skall byta. Dagens ETC meddelar att man ställer den "uppenbara frågan: Varför?"

ETC:s ansvarige utgivare heter Johan, ETC:s chefredaktör heter Andreas och ETC:s nyhetschef heter Egil.  Kanske skulle man - sällan kan ordet man vara mer relevant - ställa sig den uppenbara frågan: Varför?

PS!
För övrigt meddelar tidningens ansvarige utgivare, tillika ledarskribent, att han vet "att det finns gröna debattörer som tror att tillväxt  är ett problem och din konsumtion är farlig" men vi har inte - enligt Johan -  tagit in vad ren energi och ren produktion egentligen innebär. Vänstermannen låter som en kopia av Svenskt Näringslivs gamla kampanj på temat: Konsumera mer, rädda världen!

Den gode Johans kombos tycks lyda: köp solceller och fortsätt konsumera utan bara helvete "utan att någon annan behöver betala priset för det. Inte ens moder jord." Naturlagarna är inte något som står i vägen när en del klampar fram i retorikens träsk. Jag vet inte vilket som är värst: att högern eller vänstern bär sig åt.

I  ETC:s varushop kan du konsumera en liten maskin för basilikaodling för 1959 kronor. Vill du ha den socialistiskt röd kostar den 2219 kronor. Bakmaskinen var ett under av genomtänkt konsumtion i jämförelse... Trots att den röda maskinen är föresedd med LED-lampor...

Lars Norberg

Jag bläddrar i några av de böcker Lars Norberg gett mig. Böcker han ville att jag inte bara skulle läsa, utan spara och återkomma till. I marginalen har han kommenterat. Vacker handstil. Intellektuellt klockrent. Ibland poetiskt vackert. Ibland sorgset uppgivet. Men sedan åter fullt av kraft.

Senast jag träffade Lars och hans Inga i deras älskade och självbyggda hus i Sankt Anna kände jag tillförsikt. De var båda till åren komna. Gamla enligt hur man räknar. Yngre än de flesta i både tanke och i handling. Herrejösses, tänkte jag, tänk om jag själv skulle kunna få vara så ung i tanke och så kraftfull till handling när jag blir en bra bit över de åttio.

Bokhögen i Lars arbetsrum var imponerande, han hade just läst den senaste boken om feminism och jag minns honom som den som ivrigast i riksdagen kämpade för att kvinnor skulle få debattutrymme i en annars så mansdominerad värld.

Därute, på hans och Ingas tomt, stod vi en stund ensamma efter att ha tagit en tur med bryggbåten. Han berättade, med ett litet leende, att han nog helst ville dö med motorsågen i handen eller under ett av morgonens vinterdopp i havet. Riktigt så blev det inte.

Lars var en av de stora inom Miljöpartiet de Gröna. Han lärde mig, mitt under en hektisk period som språkrör, att tänka tanken att långa tankar måste få ta tid. Lars var först moderat som blev centerpartist som slutade sin politiska vandring som miljöpartist, från att ha arbetat med tekniska lösningar för kärnkraftverk till att bli grön riksdagsledamot.

Han fick sluta sitt jobb som chef för den tekniska avdelningen på Stal-Laval, som tillverkade turbiner för kärnkraftverk, då han 1976 i boken ”En betraktelse på domedagsafton” kritiserade just kärnkraften. Hans kritik bottnade såväl i hans tekniska kunnande som i hans övertygelse om vad som var moraliskt rätt. Han blev kvar som överingenjör i företaget, men fick sparken när han i en radiobetraktelse dragit en parallell mellan rövarbandet, i berättelsen om den barmhärtiga samariten, och västvärldens rövarfasoner i tredje världen. Att han själv, som överingenjör, var en av rövarbandets konstruktörer, mildrade inte effekterna av hans kritik.

Han fick sparken och blev erbjuden jobb på Linköpings universitet som teknisk expert på tema Teknik och social förändring. I samma veva bildades Miljöpartiet, där Lars fann sig hemma efter några år som partilös. Han kom med i partiets ledning. Och blev riksdagsledamot när partiet kom in i riksdagen 1988. Han och hans Inga har varit med på otaliga MP-kongresser under åren. Lars var också ordförande för MP i Söderköping. Under en tid även ordförande för Framtiden i våra händer.

Min tacksamhet är stor till Lars. Det är kanske sånt man skall säga i en text som denna. Men jag gör det inte för att jag ska, utanför att jag menar det. De ord som bäst beskriver Lasse är rakryggad, modig och vänlig. Hans böcker står i hedershyllan här hemma. Det har de gjort i 30 år. Och kommer att stå där så länge jag lever. 
(Minnesord införda i Norrköpings Tidningar - plusgironumret till IM i annonsen är fel, sista siffran skall vara 3.)

ProVoka-priset för bästa provokation 2014

ProVokas pris 2014 "för bästa provokation i syfte att förändra samhället till det bättre" tilldelas i år Feministiskt Initiativ med motiveringen: 

"För en envis och engagerad kamp för ett jämställt samhälle utan rasism och diskriminering i konflikt med den fördummande tillväxt- och konsumtionsnormen pimpad med militarism".

Oavsett hur rösten lagts i årets olika val så har vi kunnat enats om att Feministiskt initiativ och dess engagerande medlemmar - trots ekonomiska och juridiska spärrar  - gjort ett fantastiskt arbete för att inte bara synliggöra könsmaktsordningen utan också mycket modigt, och kanske kostsamt, ifrågasatt sådant som tycks heligt i den politiska debatten: tron på den eviga tillväxten med ständigt ökande konsumtion som motor i strid mot såväl klimat och miljö som social värdighet. 
För mer information: Mikaela Holm provoka@telia.com 

Bland tidigare mottagare kan nämnas Ödeshögs församling (2012) för sin kamp för att rädda Vättern, Elias Andersson, 9 år, (2013) för hans initiativ att göra livet lite lättare för flyktingar, Djurrättsalliansen (2009) för deras avslöjande av vanvård i svensk grisuppfödning. 

Nyfascism, socialism, nyliberalism och grönt

"Att leva i ett S-samhälle eller ett M-samhälle är det ingen större skillnad på... Men att det skulle vara en avgrundsdjup skillnad mellan ett grönt MP-samhälle och ett brunt SD-samhälle inser de allra flesta..." 

Det skriver Per Gahrton - se nedan - och jag håller med. 

I övrigt anser jag att debatten om vilka etiketter som olika partier skall förses med är mer retoriskt motiverad än rimlig i sak. Sverigedemokraterna är ett nyfascistiskt parti. Regeringen med S och MP är socialistisk och Alliansregeringen var nyliberal. Begreppen som florerar i debatten tycks mig inte bara bli otydliga utan till och med suddas ut och banaliseras.

Den som hävdar att den nu sittande regeringen är socialistisk har en oerhört vid definition av socialism. Så pass vid att till och med borgerliga partiet för bara några år sedan utan vidare skulle kunnat ingått i begreppet. Ofta kokas det ner till frågan om vinster i välfärden. I så fall är stora delar av världen socialistisk. Och alla partier, inklusive moderaterna, har en gång varit strikt socialistiska. Retoriken slår ibland knut på sig själv.

Personligen känner jag stor olust av att Miljöpartiets ledning under så många år låtit sig definieras som tillhörande ett socialistiskt block - begreppet grönt reduceras på det sätt som liberaler och socialister vill. Nämligen till att handla om frågor som direkt rör naturen och den fysiska miljön. När Miljöpartiet kompletterade namnet med De gröna så var det för att markera en ideologisk hållning som gick utanför miljöpolitiken. Som också omfattade en syn på demokratin, på fördelningen, på militarisering, på kulturen, på maktdelning och på samhällets strukturer och system.

Att De gröna numera placeras in i ett socialistiskt block känns befängt utifrån hur socialistiska partier agerat i Sverige. De gröna försvarade t ex rätten till föräldrakooperativ barnomsorg mot Vänsterns angrepp, De gröna försvarade liberala krav på människors frihet men gick till angrepp på liberalernas kamp för frihet för kapital. De grönas argument mot såväl röd som blå planekonomi ogillades av såväl röda som blå.

Att Alliansregeringen skulle vara nyliberal är naturligtvis ett lika onyanserat påstående som att regeringen skulle vara socialistisk. I så fall är stora delar av Socialdemokraterna också nyliberal. Men visst har tiden blivit anfrätt av nyliberalismens tankegods på liknande sätt som socialismens idéer präglade ett tidigare skede. Även Vänstern har rört sig till höger. Liksom MP:s partiledning, ofta mot kongressernas beslut.

Det som skett inom borgerlighetens politiska innehåll är att Centerpartiet förflyttat sig från det parti som Torbjörn Fälldin och Olof Johansson företrädde - med angrepp på bolagshögern - till ett parti som har en partiledare som talar varmt om Ayn Rand och som är mer anfrätt av nyliberalismen än något av de övriga borgerliga partierna. Även Folkpartiet har förflyttat sig från socialliberalism till att pimpa med stänk av manchesterliberalism. Moderaterna har fått två partier som i sitt ekonomiska tänkande ligger till höger. 

Rent sakligt politiskt sett är det därför märkligt att Löfven - och numera även LO - ständigt riktar sig till C och FP för samarbete. Det är rent sakligt Moderaterna som Löfven ligger närmast av de borgerliga. (Och om man ser till partiernas rötter så är faktiskt Kristdemokraterna det parti som kan göra anspråk på en mer socialistisk ekonomisk agenda med hårda angrepp från vänster på S.)

Är Sverigedemokraterna rasistiskt, nyfascistiskt eller/och ett nationalsocialistisk/nazistisk parti? 
Frågan har tagit ett snäpp ytterligare upp i den politiska debatten efter det Leijonborg berättat att Hitler gjorde en del bra saker (byggde motorvägar) och att Löfven kallat SD för ett nyfascistisk parti. 

Jag är inte så imponerad av Löfvens retorik. Viss försiktighet med begreppen vore på sin plats, risken att man reducerar begreppen är uppenbar. Fascismen kan banaliseras. SD talar visserligen i sina skrifter om "folket" och vad "folket" står för - vilket regelrätta fascister, kommunister och en och annan alldeles vanlig socialist också gärna ägnar sig åt - men så vitt jag upptäckt ifrågasätter man inte parlamentet vilket är en grundbult i fascismen. SD verkar dessutom i sak vara varm anhängare av kapitalismen, vilket en nyfascist nog inte bör vara. 

Från vänster är det lätt att sätta nedsättande beteckningar på sådant man ogillar utan att fundera på att det faktiskt finns likheter mellan dem själva och de man betecknar. Användningen av begreppet folket är ett av de där begreppen som fick mig att som ung vägra identifiera med med socialismen - många av mina socialistiska bekanta orerade högt och ofta om vad folket ville och inte ville. Som om detta inte bestod av individer, som om de hade rätten att tala för ett kollektiv som aldrig blivit tillfrågat. Jag hade i min ungdom hört samma prat om folket när jag tvingats umgås med en och annan som sympatiserade med nationalsocialisterna. När SD skriver om folket känns samma olust.

En av de senaste nyfascistiska rörelserna var Nuclei Armati Rivoluzionari som på 1980-talet förespråkade ett enat fascistiskt Europa. Man marknadsförde på ett blodigt sätt fascismen som "den tredje vägen" mellan kommunism och kapitalism.

Om man utgår från den ursprungliga betydelsen av rasism - utifrån begreppet ras - finns det inte skäl att kalla partiet rasistiskt om man ser till dess partiprogram. (Sverigedemokrater som älskar att citera delar av meningar uppmanas att inte stympa den tidigare meningen för att ge sken av att jag anser annat än det jag gör: nämligen att partiprogrammet inte i ordens utformning är rasistiskt i dess äldre mer vedertagna form).

Det enda parti som haft rasism i denna betydelse inskriven i partiprogram är Centerpartiet som i sitt partiprogram från 1933 skrev: "Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling."

Begreppet rasism har emellertid fått en vidare innebörd i vardagligt tal under debattens gång. Jag upplever emellertid att vidgningen anammats för att lättare rent formellt slå fast att SD har ett rasistiskt partiprogram. Jag tycker inte - i den frågan delar jag Mona Sahlins uppfattning - att man behöver ägna sig åt detta. Det räcker med att konstatera att partiet har klara rasistiska och nationalsocialistiska rötter, att rasismen gör sig påmind genom olika uttalanden från mer eller mindre aktiva Sverigedemokrater - den som är rasist har ett riksdagsparti att känna sig hemma i, därmed inte sagt att alla sverigedemokrater känner sig hemma i rasismen.

Ett parti är mer än sitt partiprogram, det är allt det dunkelt sagda, dess ytliga rötter och dess medlemmars mer eller mindre genomtänkta uttalanden. Med detta sagt kan man retoriskt hävda att SD är ett rasistiskt parti. Själv aktar jag mig dock noga för detta. Jag menar att det snarast legitimerar rasism, att människor som röstar på partiet utan att vara rasister plötsligt trycks in i ett hörn och därmed försvarar åsikter som man själv tycker är fel rent sakligt sett. Till slut blir man rasist i så måtto att de där fördomarna och föreställningarna som finns i de flesta av oss vinner framgång i den egna hjärnan - hjärnans fäbless för att att göra det enkelt för sig är väl dokumenterad. Rasism är att göra det enkelt för sig. Sortera människor i fack kräver inte mycket energi. Hjärnan bygger gärna upp bilden av någon sorts logik även där det inte finns någon. 

Om människans vurm genom historien för klassificering och rangordning - vilket lätt leder till råbarkad rasism -  samtalade jag med Thomas Malm om för fyra år sedan. (Det var förresten min första intervju med författare i Kunskapskanalens En bok, en författare).

Att ha förutfattade åsikter om den andre behöver inte vara inte liktydigt med rasism. Det kan grundas på rädsla, oförmåga eller erfarenhet från enskild händelse som hjärnan med automatik försöker finna någon sorts ologisk logik i. Som stockholmare uppfattades jag på sjuttiotalet som den andre, den avvikande, den konstiga - som till och med tog pappaledigt - när jag flyttade till landet långt från neonljus. Den första som vågade tala med mig och min dåvarande fru förflyttade sig bakom en stenmur för att säkra ett visst avstånd... Av rädsla och känsla av att inte förstå sig på den andres samlade erfarenheter från en helt annan vardaglig värld.

Det är lätt för mig att ta avstånd från SD eftersom jag skulle göra det även om man inte hade den syn på flyktingar och invandring som man har. SD står för en kultursyn som är mig främmande, en energipolitik som är mig främmande, en försvarspolitik som är mig främmande, en klimatpolitik som ur mitt perspektiv är absurd, en retorik som jag inte alls känner mig hemma i. När allt detta sedan framförs av ett parti som har sina  rötter i vit-makt-musk och nazism så hamnar partiet så långt bort som ett parti kan komma från de värderingar som jag vuxit upp med, utvecklat och står för. 

Det är för övrigt väldigt naturligt att MP är SD:s motsats i detta partis kärnfråga. Ideologiskt innebär grönt att tänka globalt men handla lokalt. Just detta - tänk globalt, handla lokalt - var ett av rörelsens mest framträdande slagord en gång i tiden. När SOM-institutet i början av 90-talet lanserade en politisk skala där xenofobiskt tänkande och kosmopolitiskt tänkande utgjorde motpoler - man mätte dels väljares värderingar och dels partiernas agerande i riksdagen - befann sig MP längst ut på den kosmopolitiska sidan. Det vi ser nu - att MP är det parti som driver mest kosmopolitisk politik - är således alls inte konstigt eller ens något nytt. Att SD är partiets motsats är därmed också en självklarhet.  

Per Gahrtons skriver i Fria Tidningen och jag håller helt med: "I alla gröna huvudfrågor – miljö, kärnkraft, vapenhandel, arbetsmoralism, rättigheter för minoriteter och så vidare – står SD för en ännu mer antigrön politik än de övriga traditionella partierna. Att leva i ett S-samhälle eller ett M-samhälle är det ingen större skillnad på, vilket alla vet av egen erfarenhet. Men att det skulle vara en avgrundsdjup skillnad mellan ett grönt MP-samhälle och ett brunt SD-samhälle inser de allra flesta väljare.

Den nuvarande krisen har tyvärr lyft fram SD som en huvudaktör för framtiden. Men därmed har det också illustrerats att också MP har en huvudroll. MP:s stora utmaning nu är att utforma och framföra sitt eget gröna alternativ så att det syns och hörs att det leder till ett väsensskilt, humanitärt, miljövänligt, socialt och internationellt solidariskt samhälle."

Smaka på det sist skrivna. Det är en uppmaning som jag tjatat om i flera år, men det gör ju inte saken sämre... Det glada budskapet för MP är att man kan hämta tillbaka en del från det som partiet bildades för att offensivt driva: sänk arbetstiden, bredda skattebasen, håll hårt på skillnaden mellan frihet för människor och frihet för kapital, berätta om allt det socialt goda som kan bli följden av en omställning, berätta om ett förståelsesamhälle där system och strukturer är tydliga och så obyråkratiska som möjligt, berätta om livskvalitet, om synvidgor, berätta om vad som är utveckling och inte bara tillväxt.

Jag repeterar följande från Per: "MP:s stora utmaning nu är att utforma och framföra sitt eget gröna alternativ så att det syns och hörs att det leder till ett väsensskilt, humanitärt, miljövänligt, socialt och internationellt solidariskt samhälle."

Det blir en utmaning som heter duga för den partiledning som investerat så mycket i den Löfven som har mer gemensamt med moderaterna än han har med De gröna.