Nyfascism, socialism, nyliberalism och grönt

"Att leva i ett S-samhälle eller ett M-samhälle är det ingen större skillnad på... Men att det skulle vara en avgrundsdjup skillnad mellan ett grönt MP-samhälle och ett brunt SD-samhälle inser de allra flesta..." 

Det skriver Per Gahrton - se nedan - och jag håller med. 

I övrigt anser jag att debatten om vilka etiketter som olika partier skall förses med är mer retoriskt motiverad än rimlig i sak. Sverigedemokraterna är ett nyfascistiskt parti. Regeringen med S och MP är socialistisk och Alliansregeringen var nyliberal. Begreppen som florerar i debatten tycks mig inte bara bli otydliga utan till och med suddas ut och banaliseras.

Den som hävdar att den nu sittande regeringen är socialistisk har en oerhört vid definition av socialism. Så pass vid att till och med borgerliga partiet för bara några år sedan utan vidare skulle kunnat ingått i begreppet. Ofta kokas det ner till frågan om vinster i välfärden. I så fall är stora delar av världen socialistisk. Och alla partier, inklusive moderaterna, har en gång varit strikt socialistiska. Retoriken slår ibland knut på sig själv.

Personligen känner jag stor olust av att Miljöpartiets ledning under så många år låtit sig definieras som tillhörande ett socialistiskt block - begreppet grönt reduceras på det sätt som liberaler och socialister vill. Nämligen till att handla om frågor som direkt rör naturen och den fysiska miljön. När Miljöpartiet kompletterade namnet med De gröna så var det för att markera en ideologisk hållning som gick utanför miljöpolitiken. Som också omfattade en syn på demokratin, på fördelningen, på militarisering, på kulturen, på maktdelning och på samhällets strukturer och system.

Att De gröna numera placeras in i ett socialistiskt block känns befängt utifrån hur socialistiska partier agerat i Sverige. De gröna försvarade t ex rätten till föräldrakooperativ barnomsorg mot Vänsterns angrepp, De gröna försvarade liberala krav på människors frihet men gick till angrepp på liberalernas kamp för frihet för kapital. De grönas argument mot såväl röd som blå planekonomi ogillades av såväl röda som blå.

Att Alliansregeringen skulle vara nyliberal är naturligtvis ett lika onyanserat påstående som att regeringen skulle vara socialistisk. I så fall är stora delar av Socialdemokraterna också nyliberal. Men visst har tiden blivit anfrätt av nyliberalismens tankegods på liknande sätt som socialismens idéer präglade ett tidigare skede. Även Vänstern har rört sig till höger. Liksom MP:s partiledning, ofta mot kongressernas beslut.

Det som skett inom borgerlighetens politiska innehåll är att Centerpartiet förflyttat sig från det parti som Torbjörn Fälldin och Olof Johansson företrädde - med angrepp på bolagshögern - till ett parti som har en partiledare som talar varmt om Ayn Rand och som är mer anfrätt av nyliberalismen än något av de övriga borgerliga partierna. Även Folkpartiet har förflyttat sig från socialliberalism till att pimpa med stänk av manchesterliberalism. Moderaterna har fått två partier som i sitt ekonomiska tänkande ligger till höger. 

Rent sakligt politiskt sett är det därför märkligt att Löfven - och numera även LO - ständigt riktar sig till C och FP för samarbete. Det är rent sakligt Moderaterna som Löfven ligger närmast av de borgerliga. (Och om man ser till partiernas rötter så är faktiskt Kristdemokraterna det parti som kan göra anspråk på en mer socialistisk ekonomisk agenda med hårda angrepp från vänster på S.)

Är Sverigedemokraterna rasistiskt, nyfascistiskt eller/och ett nationalsocialistisk/nazistisk parti? 
Frågan har tagit ett snäpp ytterligare upp i den politiska debatten efter det Leijonborg berättat att Hitler gjorde en del bra saker (byggde motorvägar) och att Löfven kallat SD för ett nyfascistisk parti. 

Jag är inte så imponerad av Löfvens retorik. Viss försiktighet med begreppen vore på sin plats, risken att man reducerar begreppen är uppenbar. Fascismen kan banaliseras. SD talar visserligen i sina skrifter om "folket" och vad "folket" står för - vilket regelrätta fascister, kommunister och en och annan alldeles vanlig socialist också gärna ägnar sig åt - men så vitt jag upptäckt ifrågasätter man inte parlamentet vilket är en grundbult i fascismen. SD verkar dessutom i sak vara varm anhängare av kapitalismen, vilket en nyfascist nog inte bör vara. 

Från vänster är det lätt att sätta nedsättande beteckningar på sådant man ogillar utan att fundera på att det faktiskt finns likheter mellan dem själva och de man betecknar. Användningen av begreppet folket är ett av de där begreppen som fick mig att som ung vägra identifiera med med socialismen - många av mina socialistiska bekanta orerade högt och ofta om vad folket ville och inte ville. Som om detta inte bestod av individer, som om de hade rätten att tala för ett kollektiv som aldrig blivit tillfrågat. Jag hade i min ungdom hört samma prat om folket när jag tvingats umgås med en och annan som sympatiserade med nationalsocialisterna. När SD skriver om folket känns samma olust.

En av de senaste nyfascistiska rörelserna var Nuclei Armati Rivoluzionari som på 1980-talet förespråkade ett enat fascistiskt Europa. Man marknadsförde på ett blodigt sätt fascismen som "den tredje vägen" mellan kommunism och kapitalism.

Om man utgår från den ursprungliga betydelsen av rasism - utifrån begreppet ras - finns det inte skäl att kalla partiet rasistiskt om man ser till dess partiprogram. (Sverigedemokrater som älskar att citera delar av meningar uppmanas att inte stympa den tidigare meningen för att ge sken av att jag anser annat än det jag gör: nämligen att partiprogrammet inte i ordens utformning är rasistiskt i dess äldre mer vedertagna form).

Det enda parti som haft rasism i denna betydelse inskriven i partiprogram är Centerpartiet som i sitt partiprogram från 1933 skrev: "Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling."

Begreppet rasism har emellertid fått en vidare innebörd i vardagligt tal under debattens gång. Jag upplever emellertid att vidgningen anammats för att lättare rent formellt slå fast att SD har ett rasistiskt partiprogram. Jag tycker inte - i den frågan delar jag Mona Sahlins uppfattning - att man behöver ägna sig åt detta. Det räcker med att konstatera att partiet har klara rasistiska och nationalsocialistiska rötter, att rasismen gör sig påmind genom olika uttalanden från mer eller mindre aktiva Sverigedemokrater - den som är rasist har ett riksdagsparti att känna sig hemma i, därmed inte sagt att alla sverigedemokrater känner sig hemma i rasismen.

Ett parti är mer än sitt partiprogram, det är allt det dunkelt sagda, dess ytliga rötter och dess medlemmars mer eller mindre genomtänkta uttalanden. Med detta sagt kan man retoriskt hävda att SD är ett rasistiskt parti. Själv aktar jag mig dock noga för detta. Jag menar att det snarast legitimerar rasism, att människor som röstar på partiet utan att vara rasister plötsligt trycks in i ett hörn och därmed försvarar åsikter som man själv tycker är fel rent sakligt sett. Till slut blir man rasist i så måtto att de där fördomarna och föreställningarna som finns i de flesta av oss vinner framgång i den egna hjärnan - hjärnans fäbless för att att göra det enkelt för sig är väl dokumenterad. Rasism är att göra det enkelt för sig. Sortera människor i fack kräver inte mycket energi. Hjärnan bygger gärna upp bilden av någon sorts logik även där det inte finns någon. 

Om människans vurm genom historien för klassificering och rangordning - vilket lätt leder till råbarkad rasism -  samtalade jag med Thomas Malm om för fyra år sedan. (Det var förresten min första intervju med författare i Kunskapskanalens En bok, en författare).

Att ha förutfattade åsikter om den andre behöver inte vara inte liktydigt med rasism. Det kan grundas på rädsla, oförmåga eller erfarenhet från enskild händelse som hjärnan med automatik försöker finna någon sorts ologisk logik i. Som stockholmare uppfattades jag på sjuttiotalet som den andre, den avvikande, den konstiga - som till och med tog pappaledigt - när jag flyttade till landet långt från neonljus. Den första som vågade tala med mig och min dåvarande fru förflyttade sig bakom en stenmur för att säkra ett visst avstånd... Av rädsla och känsla av att inte förstå sig på den andres samlade erfarenheter från en helt annan vardaglig värld.

Det är lätt för mig att ta avstånd från SD eftersom jag skulle göra det även om man inte hade den syn på flyktingar och invandring som man har. SD står för en kultursyn som är mig främmande, en energipolitik som är mig främmande, en försvarspolitik som är mig främmande, en klimatpolitik som ur mitt perspektiv är absurd, en retorik som jag inte alls känner mig hemma i. När allt detta sedan framförs av ett parti som har sina  rötter i vit-makt-musk och nazism så hamnar partiet så långt bort som ett parti kan komma från de värderingar som jag vuxit upp med, utvecklat och står för. 

Det är för övrigt väldigt naturligt att MP är SD:s motsats i detta partis kärnfråga. Ideologiskt innebär grönt att tänka globalt men handla lokalt. Just detta - tänk globalt, handla lokalt - var ett av rörelsens mest framträdande slagord en gång i tiden. När SOM-institutet i början av 90-talet lanserade en politisk skala där xenofobiskt tänkande och kosmopolitiskt tänkande utgjorde motpoler - man mätte dels väljares värderingar och dels partiernas agerande i riksdagen - befann sig MP längst ut på den kosmopolitiska sidan. Det vi ser nu - att MP är det parti som driver mest kosmopolitisk politik - är således alls inte konstigt eller ens något nytt. Att SD är partiets motsats är därmed också en självklarhet.  

Per Gahrtons skriver i Fria Tidningen och jag håller helt med: "I alla gröna huvudfrågor – miljö, kärnkraft, vapenhandel, arbetsmoralism, rättigheter för minoriteter och så vidare – står SD för en ännu mer antigrön politik än de övriga traditionella partierna. Att leva i ett S-samhälle eller ett M-samhälle är det ingen större skillnad på, vilket alla vet av egen erfarenhet. Men att det skulle vara en avgrundsdjup skillnad mellan ett grönt MP-samhälle och ett brunt SD-samhälle inser de allra flesta väljare.

Den nuvarande krisen har tyvärr lyft fram SD som en huvudaktör för framtiden. Men därmed har det också illustrerats att också MP har en huvudroll. MP:s stora utmaning nu är att utforma och framföra sitt eget gröna alternativ så att det syns och hörs att det leder till ett väsensskilt, humanitärt, miljövänligt, socialt och internationellt solidariskt samhälle."

Smaka på det sist skrivna. Det är en uppmaning som jag tjatat om i flera år, men det gör ju inte saken sämre... Det glada budskapet för MP är att man kan hämta tillbaka en del från det som partiet bildades för att offensivt driva: sänk arbetstiden, bredda skattebasen, håll hårt på skillnaden mellan frihet för människor och frihet för kapital, berätta om allt det socialt goda som kan bli följden av en omställning, berätta om ett förståelsesamhälle där system och strukturer är tydliga och så obyråkratiska som möjligt, berätta om livskvalitet, om synvidgor, berätta om vad som är utveckling och inte bara tillväxt.

Jag repeterar följande från Per: "MP:s stora utmaning nu är att utforma och framföra sitt eget gröna alternativ så att det syns och hörs att det leder till ett väsensskilt, humanitärt, miljövänligt, socialt och internationellt solidariskt samhälle."

Det blir en utmaning som heter duga för den partiledning som investerat så mycket i den Löfven som har mer gemensamt med moderaterna än han har med De gröna.