Arbetstid - del 5: Skydda arbetare från fri tid...

Från arbetsgivarsidan har motstånd mot sänkt arbetstid alltid varit en grundbult. Nu ska man inte tro att man motiverat det med snöda egoistiska argument. Tvärtom. I tidernas begynnelse motiverade man kampen mot sänkt arbetstid med solidariska argument. Man hävdade att arbetaren inte skulle kunna hantera sin fria tid på ett nyttigt sätt utan tvärtom supa mer än vanligt. Eller ägna sig åt ineffektiv verksamhet som pysslande i trädgårdsland.

I en skrivelse från den 15 december 1920 redovisar Sveriges Verkstadsförening allt det hemska som skett när riksdagen nyss lagstiftat om 48-timmarsvecka. Man är bekymrad. Man är oroad över risken för sänkt produktivitet, man hotar med att företag skall flytta utomlands och varnar för att beställningar skall gå Sverige förbi. Men man oroar sig alltså även för vad arbetarna skall ta sig till med all fritid.  Man skriver:

”Arbetsgivarnas allmänna intryck är, att åtminstone bland de yngre elementen av arbetarna icke kunnat förmärkas större intresse än förut för vare sig studier eller nyttigt arbete, snarare mindre. Angående de äldre arbetarna framhålles det, att dessa i stor utsträckning söka utnyttja sin lediga tid för arbete i koloniland och dylikt. Utbytet härav anser man emellertid litet i jämförelse med vad vederbörande arbetare skulle kunna prestera, om han fick arbeta motsvarande tid längre på sin plats i verkstaden.”

Det är skönt att höra att omsorgen om arbetarna var stor redan då...

I Verkstadsföreningens tidskrift Verkstäderna från december 1920 kan man förresten även läsa upprörda ord om att till och med något så storsvenskt som skeppsvarven hotas av 48-timmarsveckan. Man skriver: ”Varje dag, som fartyget ligger vid varvet, drager stora kostnader. Som förhållandena nu äro här i landet, har det hänt, att reparenter sökt sig till utländska varv… och beställningarna har gått till utlandet.”

Faktum är att trots den förhatliga sänkningen av arbetstiden, som enligt utsagan skulle drabba varven så hårt, så stod Sverige för 10 procent av världens fartygsproduktion ännu femtio år senare.

Är det inte märkligt? Är det inte underligt att de mest notoriska nejsägarna genom åren är desamma? Bygger det på rädsla? Eller dumhet? Eller nostalgi?

Inte vet jag. Men det kanske är kopplat till att makten ibland parar sig med dumheten.

I Den utmätta tiden beskriver Peter Noll hur han får besked om cancer och hur han tar emot den utmätta tid som är kvar. Han tar den på allvar. Han tar tiden på allvar.

Om vi kunde begripa innebörden av att vi alla har en utmätt tid, ett kort ögonblick på den här fantastiska planeten som svävar i vårt enorma kosmos, vore mycket vunnet. Om vi kunde ta vara på tiden. Se det stora i det lilla, se det naiva i det uppblåsta, samla ögonblick som gör oss till stora berättare den dag vår utmätta tid är till ända. Om vi kunde leva så att vi inte kunde sammanfatta våra liv genom att redovisa vårt formella cv.

Så därför: Arbeta mindre, lev mer!

På Helgeandsholmen låg för länge sedan hovets stall och ett badhus som erbjöd allt från kallbad till blodiglar att fästa på kroppen. Allt detta revs för att man skulle kunna bygga ett riksdagshus. Men det skedde inte utan protester. Kungahuset och den finare adeln ville behålla grönskan och det fria rummet runt slottet. Man värnade de vackra vyerna och demonstrerade mot att man skulle tvingas se ”den dumdryga massa” som skulle befolka ett sådant hus.

Men det hjälpte inte. Både hovstall och badhus revs för att ge plats åt Riksdagshuset.  Blodiglarna finns dock kvar än idag kan jag rapportera.

Vad har då riksdagen åstadkommit? Första gången arbetstidsfrågan behandlades i parlamentet var faktiskt redan 1856. I en motion från bondeståndets Nils Hansson begärdes att arbetstiden skulle begränsas till tolv timmar per dag för vuxna och åtta timmar per dag för barn.

Riksdagen avslog motionen.

Nästa gång riksdagen behagade behandla frågan var 1919. Det var då man första gången lagvägen reglerade arbetstidens längd, till Verkstadsföreningens förfäran. Man beslöt att 48 timmars veckoarbetstid skulle anses som lagstadgad normalarbetstid för alla som arbetade på företag mer fler än fem anställda. Dock skulle lagen inte gälla hembiträden, hotellanställda, kontorsanställda och statsanställda. Man anar nästan en Löfvenare, det var männen inom metallverksamheten som skulle gynnas medan huvudparten av kvinnor som var ute – och skulle komma ut - på arbetsmarknaden vackert fick finna sig i såväl längre arbetstid som att ta hand om hemmet.

Det är än idag manligt dominerade fackföreningar som lyckats förhandla fram sänkt arbetstid för sig själva – medan det inte är ovanligt att det på kvinnligt dominerade arbetsplatser istället i realiteten råder förlängd arbetstid genom att man infört delade turer. Allt är sig likt… Och det är ett skäl gott nog för att ändra arbetstidslagen.

Hur som helst: 1973 beslutar äntligen den illustra församlingen på den Helige Andens Holme att den lagstadgade normalarbetstiden skall vara 40 timmar per vecka.

Så är det än idag. Trots att det, när detta skrivs, har gått mer än 40 år sedan fyrtiotimmarsveckan infördes. Nästan ett halvt sekel. Varje årtionde som gått sedan 40-timmarsnormen sjösattes har inneburit förändringar. Stora förändringar. Större än genom hela mänsklighetens historia, om vi bortser från följderna av krig och pest. Det är, för att uttrycka det lätt poetiskt, ett helt nytt tidevarv vi lever i. Den som inte förstår att det också bör innebär förändringar i normen för det som är heltid kanske är rädd för något? Rädd för vad människor skall ta sig för? Rädd för att arbetslösheten minskar så att lönekrav ökar? Rädd för att människor skall förstå att det finns en utveckling som inte har med ekonomisk tillväxt att göra?

Jag vet inte. Jag tittar bara förundrad på hur rädslan sprider sig i de kretsar där man alltid sagt nej. Kanske är man mest rädd för det där som Marx, liberalen Mill och konservativa tänkare en gång var överens om: mer fri tid i ett samhälle på god materiell grund kan få oss att tänka långa tankar och växa som människor.

Här hittar du de tidigare avsnitten; Del 1, Del 2, Del 3. Del 4.