Arbetstid - del 6: Om sossarna kunnat sin historia så hade de gillat friåret...

Jag minns en budgetförhandling i slutet av 90-talet. Jag är språkrör för MP och deltar i en förhandling med den socialdemokratiske finansministern Erik Åsbrink. MP kräver införande av friår. Det vill säga att en person som har arbete kan begära att få ledigt upp till ett år mot nästan full A-kasseersättning om någon med A-kassa kan ta jobbet istället. 

Systemet är självreglerande, när det är hög arbetslöshet så fungerar det, när det är ont om arbetskraft så blir det också ont om friår. Kostnaden är i realiteten noll kronor. Alla är vinnare. Den som får ledigt. Den som får jobb. Arbetsgivaren som får nya kontakter och som dessutom själv avgör om bytet skall få ske.

  

När vi kom till punkten om friår på vår förhandlingsdagordning uppstår en märklig tystnad. Jag förklarar vad friåret går ut på. Erik Åsbrink ser närmast chockad ut. Han får ur sig: ”Menar du att man skall kunna ligga i hängmattan ett helt år?”

Jag svarar: ja.

  

Han ser ut som om han tror att jag skämtar. Hela tanken tycks honom så befängd. Människor som är fria från sitt lönearbete upp till ett helt år utan att stå till arbetsmarknadens förfogande… Det är en världsbild som han inte förstår, inte kan ta in. Så tycks det. Trots att idén inte alls borde vara främmande ens för en socialdemokrat…

  

Anna Hedborg och Rudolf Meidner – båda sossar - menade nämligen i skriften Ett friår mitt i livet (1986) att friår skulle kunna leda till bättre balans på arbetsmarknaden. Arbetskraft skulle kunna frigöras från arbetsmarknaden under perioder med svag efterfrågan. Och sedan komma tillbaka igen när behovet åter finns. Finansieringen skulle ske genom att företagen skulle få betala en smärre avgift till en arbetstidsfond.

Åsbrink hade säkert ingen aning om Hedborgs och Meidners skrift. Och han smet från hela frågan. Han blev nämligen förbannad och avgick. Statsminister Göran Persson hade kört över honom i en fråga. Åsbrink fick sig därmed ett friår…

Det fick många andra också efter det att förhandlingarna genomförts och friåret så småningom sjösattes. Än idag kommer människor fram med jämna mellanrum och vittnar om vad friåret betytt för dem. Frihet. En ny chans. En lucka i natten. En dröm som kunde levas ut.

  

Och mycket riktigt: utvärderingen visade att friåret betydde mycket. Några låg nog i hängmattan. Men alls inte ett år. Några veckor kanske. Istället gjorde man annat. Var mer med sina barn, prövade vingarna för att starta företag, vågade sig på de där studierna som man drömt om, minskade stressen och mådde bättre och skapade kanske förutsättningar för att orka jobba lite längre än till 65 år.

De enda som var upprörda var de som ansåg att friåret bröt mot gammal god tradition om lönearbetet som det heligaste av det heliga. Till dessa hörde även de flesta i socialdemokraternas ledning och riksdagsgrupp. Och LO förstås. LO:s dåvarande chefsekonom Dan Andersson  skriade upprört i SVT:s Agenda att vi inte kan "ha hundratusentals människor betalda för att inte arbeta". Eva Lotta Hultén konstaterar lakoniskt i antologin After Work - farväl till arbetslinje att han inte "syftade på de arbetslösa utan på de friårslediga, som, nota bene, aldrig var fler än 12 000 samtidigt..."

Den utvärdering som Arbetslivsinstitutet  genomförde visade att nio av tio av de som fick ett friår fått allmänt bättre välbefinnande, sjuttiofem procent av dem med muskel- och ledbesvär fick minskade problem, åtta av tio med sömnbesvär började sova bättre. De flesta som beviljades friår var kvinnor inom vård, skola och omsorg. Bland männen var de flesta inom industrin och transportbranschen.

Trots att friåret var en succé spred LO, sossarna och borgarna i skön förening ryktet att det kostade 2 miljarder kronor. Det var den summa som betalades ut  till de lediga - men man drog inte bort de minskade kostnaderna för a-kassan och för socialbidragen. Inte heller hade man tagit hänsyn till samhällets direkta vinster som uppkom genom kompetenshöjning, nya företag och förbättrad hälsa. Borgarna avskaffade friåret 2007. Av ideologiska skäl. Kristdemokraten Mats Odell var en riktig friårsätare.... Trots att KD själva i partiets begynnelse faktiskt drivit en liknande linje. Men hur skulle ett friår se ut när man skulle lansera iden om Arbetslinjen?

Det vi ser i debatten om arbete och arbetstid är en märklig röra av argument som inte alls har med människans välfärd att göra, människans möjlighet att skapa bättre liv. Istället reducerar man människan till en kugge i ett ekonomistiskt hjul som skall snurra fortare och fortare. Människan blir till för systemets upprätthållande.

Vi borde lära oss att ställa den kanske mest avgörande frågan: Vad är en människa? Är vi ekonomiska varelser vars uppdrag är att springa allt fortare i ett ekonomiskt hjul som snurrar i allt hastigare tempo eller är vi något större än så?

Det gäller att räta på ryggarna.  Det gäller att konstatera att vi är så mycket mer än ekonomiska varelser. Det gäller att inse att vi är biologiska, sociala och kulturella varelser.

Det gäller att förstå att det är enorm skillnad att bygga ett samhälle för ekonomiska varelser och att bygga ett samhälle för riktiga människor. 

Den som på fullt allvar tror att vi kan skapa arbete och konsumera oss ur finansiella kriser, till råga på allt med lånade pengar, bör sätta sig ner och fundera ett tag. Över livet, över samhället, över planeten.  Min övertygelse är att många som gör det kommer att se möjligheterna. Inte bara för planeten utan också för både samhället i stort och för det egna livet.