MP:s kongress, Jonas Sjöstedt och STEG 3

MP vågar se utanför tillväxtlådan...?

MP:s kongress valde att ta till sig STEG 3:s budskap: Vi måste samtala om hur vi skall komma ur ett ekonomiskt system som grundas på idén om den eviga ekonomiska tillväxten. 

Det skiljer sig 180 grader från den tes som de tidigare språkrören Peter Eriksson och Maria Wetterstrand plötsligt hävdade på DN-debatt, nämligen att MP var "fullt och fast övertygat om" att ett "grönare Sverige endast kan förverkligas i en ekonomi som växer". 

Genom DN-artikeln fick man beröm på en rad tidningars ledarsidor, man berömdes för att man "förstod hur ekonomin fungerar". Det vill säga att man förstod att "ekonomin" drivs av ständigt ökande konsumtion... Vilket är aningen magstarkt eftersom ekonomi betyder hushållning med knappa resurser.

Att partiledningen var måttligt förtjust i att kongressen förde in ett resonemang om konsumtions- och tillväxtsamhällets baksida kan vara förståeligt eftersom språkrör de senaste dryga tio åren inte ägnat sig åt tillväxtanalys i de officiella talen. Än mindre åt argumentation i den fråga som en gång var den mest grundläggande för bildandet av Miljöpartiet - precis som det varit för bildandet av andra gröna partier.

Hur man nu plötsligt skall klara debatten, med de vulgärpåhopp som denna lär innefatta, är väl osäkert i så motto att ovanan är stor. Det som under tjugo år var partiets självklara - och synnerligen genombearbetade - syn på tillväxtproblematiken kan ha förvandlats till en främmande argumentationslinje för dagens språkrör. Kanske kan man hitta ett och annat korn för argumentation här.

För Vänsterpartiet måtte MP:s kongress varit en - ur ett snävt partipolitiskt perspektiv - ganska olustig föreställning. Det mod som Jonas Sjöstedt visat när han som enda partiledare/språkrör tagit upp frågan om tillväxtsamhällets baksidor har inte följts av partiets övriga delar. Det som är naturligt för Jonas Sjöstedt - och V.s miljöpolitiska nätverk - tycks inte alls vara naturligt för Vänsterpartiet rent generellt. Vilket tyvärr visar sig i detta partis valplattform.

Man skulle kunna sammanfatta läget så här: Jonas är bättre än sitt parti, medan MP-kongresserna varit bättre än sina språkrör.

Personligen hade jag farhågor om att MP:s kongress - med tanke på partiets medlemsomsättning - skulle fastna i de tidigare språkrörens försvar av den så kallade ekomodernismen  - det vill säga att god miljö kräver ekonomisk tillväxt. (Kanske ett bättre uttryck egentligen är "ekologisk postmodernism" - ett begrepp som myntats av Charlene Spretnak i boken The Resurgence of the Real.)


Vinster i välfärden
Vänsterpartiets enda huvudfråga inför riksdagsvalet tycks vara att vinstsyftet skall bort från välfärden. Tack vare partiets helgjutna ståndpunkt i denna fråga - man stod fast även när det inte var opportunt - har man tvingat MP att gå tillbaka till sina rötter också i denna fråga. Det som skulle bli den enda kanonfrågan för V blir nu allmängods för MP. Otacksamt om man ser det snävt partiegoistiskt, framgångsrikt om man set det utan partiegoism. Och man kan glädjas åt att man i en opinionsmätning (SCB) är större än MP i Stockholm - trovärdigheten i frågan om vinster i välfärden kan kanske hålla hela vägen trots MP:s kringgående rörelser.

Den mer nyliberalt anfrätta linje som partiledningen - främst genom Maria Wetterstrand och Mikaela Valtersson - drev fram tycks vara en parentes i partiets historia. Den gröna ståndpunkten kan aldrig vara annat än att mångfald inom t ex skolan aldrig skall omfatta vinstsyftande bolag. Även i denna fråga har nu således partiledningen fått ge sig för kraftfulla avståndstagande av MP-kongresser. Nu gäller det bara för språkrören att betona att mångfald givetvis kan upprätthållas även utan vinstsyfte.

Vulgärpropagandan att "tusen skolor får lägga ner", "mina barns skola kommer att stänga" - som också framförs av MP närstående figurer som t ex Mattias Goldman - lär ta fart. Som om skolor, bara för att ägarformerna ändras, med automatik läggs ner - som om t ex Stadsmissionen inte tog över JB-koncernens skola i Uppsala eller att det finns 334 stiftelser, ekonomiska föreningar och ideella föreningar som driver grundskolor som friskolor utan vinst. Det är betydligt fler än de 277 aktiebolagen...



Arbetstiden.
Även frågan om arbetstid har partiledningen fått ge med sig i viss mån, även om man i denna fråga kommer att få ta kamp från Feministiskt Initiativ som förstått att man måste förändra den lagstadgade arbetstidsnormen för att komma tillrätta med frågan. En annan av mina hjärtebarn  - friår - har också tagits till heders igen. Det var inte många år sedan Peter Eriksson i media förklarade att det inte var någon prioriterad fråga "eftersom den var så svår att försvara". Själv ansåg jag som rör att det var en otroligt lätt fråga att försvara. Den rymmer på något sätt stora delar av grön frihetlig ideologi.

Feminism.
Grön Ungdom har känt vinden av Feministiskt Initiativ. Och partiet lyfte, på initiativ av Grön Ungdom, fingret för att känna vart det blåser och har bestämt sig för att göra vägen för FI lite svårare. Feminismen skall betonas i valet.

Den främsta partisymbolen för jämställdhet är språkrören - en man och en kvinna. Lustigt nog försökte partiledningen 2002 förinta den idén genom att föreslå att de två språkrören skulle ersättas med en partiledare. Fan, så fort jag lämnade uppdraget som språkrör började dom hitta på allt möjligt konstigt...:-) Språkrör bort, vinster i välfärden in, tillväxtanalys bort och militär trupp till Afghanistan under Natobefäl... Hur tänkte dom???

En del kanske inte har klart för sig att det redan i MP.s första partiprogram (1981) slogs fast att föräldraförsäkringen skulle kvoteras. Och att partiet fick löpa gatlopp medan vi förlöjligades för att i stadgarna införa krav på att alla utskott och dylikt skulle innefatta minst 40 procent av varje kön. Kvinnor och män skulle varvas på alla listor till riksdag, landsting och kommuner. De fanns några lokalavdelningar som inte klarade detta: de valde att inte ställa upp i kommunvalen och satte därmed tryck i frågan inför nästkommande val.


Medlemmarnas uppdrag... Vad brinner Åsa och Gustav för?
Det är ett problem när organisationers företrädare blir pressade av organisationens medlemmar att driva frågor som de egentligen inte vill driva. MP:s kongresser har tvingat fram ställningstaganden som partiledningen inte vill ha. Tillväxtkritisk analys, förbud mot vinster i välfärden och större tryck i frågan om sänkt arbetstid. Hur hanterar en partiledningen detta i en förhandlingssituation med andra partier?

Det man inte själv brinner för har en tendens att falla bort i förhandlingar - jag vet, jag var inte bättre än någon annan. Själv skulle jag, om jag varit rör, såväl brunnit för sänkt arbetstid och omställning från tillväxtsamhälle till utvecklingssamhälle som för militär nedrustning, betydligt rättfärdigare fördelning och vinster-bort-från-skolan.

Vad brinner Åsa och Gustav för? Och hur skall medlemmarna få dem att brinna för det som kongressen beslutat? Det kanske inte blir lätt, men jag anar att de två rören är mottagliga för tryck från partiets medlemmar.

Det gäller att det trycket inte uteblir bara för att kongressen stängt. Det gäller att språkrören inte bara får sina intryck från den krets som utformat den politik som kongressen ändrat på. Det vill säga den krets man i vardagen såväl träffar som är beroende av.  

Precis som Jonas Sjöstedt är bättre än sitt parti på gröna frågor, kan språkrören visa sig vara bättre - och modigare - än den umgängeskrets som tycks ta mer intryck från andra organisationer och lobbyister än partiets medlemmar.