Arbetstid - del 4: Tidsandan...

Det är mitten på 90-talet. Deltar i en många timmar lång hearing i SVT om arbete. Eftersom jag och några andra politiker skall vara med ganska sent hinner tröttheten krypa på trots att det som sägs under kvällen är intressant. Det diskuteras huruvida det kan bli mer arbete i framtiden. En del tror det. Andra tror det inte.

Det diskuteras också - på fullt allvar - huruvida vi arbetar för att leva eller om vi lever för att arbeta. Frågan uppfattades inte alls som konstig. Tvärtom. Det var ännu ett antal år kvar till dess att Arbetslinjen blev den övergripande ideologin för såväl borgerliga som socialistiska och gröna politiker som tappat tron på högre värden än så.

Att någon politiker, som befinner sig lite högre upp i hackordningen, inför valet 2014 skall filosofera över om vi arbetar för att leva eller om vi lever för att arbete är kanske en ganska hispig tanke. Åtminstone innan FI dök upp på scenen. De andra har ju haft fullt upp med att hänga upp sin retorik på hur de skall kunna skapa mer arbete. Varje jobb tycks man ju se som en lycklig tilldragelse. Som Nina Björk så träffande har konstaterat.

Som företrädare för Miljöpartiet var det tidigare inga som helst problem att ifrågasätta lönearbetet, kräva sänkt arbetstid och ironisera över dem som tjatade om tillväxt snarare än om livskvalitet. Jag vidhåller än idag: Vi bör arbeta mindre. För vår egen skull. För samhällets skull. Och för miljöns skull.

Det har gått många år sedan hearingen. Det har gått många år sedan något riksdagsparti på fullt allvar drev kravet på sänkt arbetstid. Lönearbetet har blivit något närmast heligt. Man har hittat på ordet Utanförskap för den som inte lever sitt liv enligt den heliga normen. Ångest skall läggas på den som inte ligger i fas med den heliga normen. Budskapet är tydligt. Vi skall arbeta mer så vi kan konsumera mer så vi kan producera mer - så att vi kan arbeta mer, på det att vi kan konsumera mer.

Du är reducerad till en produktions- och konsumtionsfaktor som skall förstå att fri tid inte har med välfärd att göra. Fri tid skall ge dig ångest. Du ska känna att du lever i utanförskap. Och en skammens rodnad skall måla dina kinder. Sossarna är inte ett dugg bättre än borgarna. Man har skaffat sig en partiledare som genom apparnas försorg numera skriker till folket att de skall lystra till budskapet: stig upp, gå till ditt arbete, jobba heltid med vad det än är, framtiden byggs inte annars. En fattigare vision om det goda samhället har väl sällan en socialdemokratisk partiledare stått för...

När Landsorganisationen (LO) i Sverige bildades 1898 var arbetsdagarna långa, ofta upp till 16 timmar. Så hade det inte varit i alla tider.  Skillnaden mellan arbete och fritid i det förindustriella samhället hade varit diffus. Man arbetade när man behövde. I samlarsamhället, det vill säga det som i Sverige kallas äldre stenåldern, arbetade man förmodligen inte speciellt mycket, arbetstiden var kort.
Med jordbrukssamhället ändrades förhållandet – man fick mer arbete men det utfördes förstås när ljuset och vädret tillät. Det var först med fabrikernas intåg som vi började bli beroende av klockan. Beroendet av klockan gick hand i hand med beroendet av fossila bränslen. Det blev en tydlig skillnad mellan det som var företagets tid och det som var den egna tiden.

Bland de första kraven LO ställde fanns idén om åtta timmars arbete, åtta timmars vila och åtta timmars fritid. Detta till trots har LO centralt under största delen av 1900-talet faktiskt tryckt tillbaka frågan till förmån för ökad tillväxt och konsumtion. Varje gång jag skriver detta måste jag gå till källorna och kolla att det verkligen förhåller sig på detta sätt. För det låter ju lite dumt... Men det är faktiskt så det är.

Man kan rent av säga att det varit en salig blandning av LO och Luther som genom sina värderingar hjälpt arbetsgivarorganisationer att hålla tillbaka krav på sänkt arbetstid de senaste fyra decennierna. Det vill säga den tid som gått sedan vi senast förkortade normalarbetstiden.

Kanske Luther med viss rätt känner sig orättvist bedömd i denna fråga för egentligen var det en annan reformator – Jean Calvin - som var mest fäst vid idén om att arbete handlade om moral. Inte bara moral förresten, arbete handlade enligt Calvin om religiös plikt. I denna plikt ingick även att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Calvin är en god förebild för dem som tappat sitt ideologiska fotfäste så pass mycket att de gjort Arbetslinjen till sin närmast religiöst uppskruvade huvudtes. Något mer ideologiskt torftigt kan jag inte tänka mig. Bara tanken att fullt friskförklarade politiker, på fullt allvar, hävdar att den främsta frågan är att skapa arbete är skrämmande. Det är ett intellektuellt moras.

Smaka på orden skapa arbete. Fundera på dem. Hade jag varit guru hade jag uppmanat dig att meditera över dem… Hade jag varit en revolutionärt lagd militant guru hade jag uppmanat dig och dina vänner till handlingskraftig revolution mot dem som reducerar politik och liv till något så erbarmligt korkat som Arbetslinje med målet att skapa arbete.

Till och med De gröna, som haft sänkt arbetstid och avdramatisering av lönearbetet som en grundbult ända sedan tillblivelsen 1981, har anammat den fattiga idén och kampanjat på temat Grön Arbetslinje. Jag tar mig för pannan och förbannar att jag inte är en guru…

Imorgon skriver jag om hur arbetsgivarna ville skydda arbetarna från fri tid...