Vägtistlar, klassamhälle, barnmumie och behagligt förtal av gammal skola...

Godmorgon, dags för lite naturkunskap i form av Vägtistel. Det är ju snart vår och den här krabaten inleder C.M. Lindmans klassiska Bilder ur Nordens Flora.

Berättelserna kring de floror som getts ut är nästan lika spännande som de växter som de handlar om. Den klassiska flora jag nämnde ovan lever fortfarande trots att den skapades för mer än hundra år sedan, med bilder som till sitt ursprung är cirka två hundra år gamla. Det läser jag i Gunilla Törnvalls bok Botaniska bilder till allmänheten. 

Det låter ju inte så kul men det var svårt att inte sträckläsa boken, trots omfånget på närmare 500 sidor. Herrejösses, vad lite man vet. Och vad kul det är när entusiaster grottar ner sig i udda ämnen.

I de tidigaste flororna, som färglades för hand, iddes man förstås inte nämna vilka som färglade - det var kvinnor som jobbade hårt i fabrikstempo. I den senaste version av ovan nämnda bok - som kom för några år sedan - ids man inte ens nämna vilka som ritade. Klassklyftorna gör sig gällande även i botaniska verk...

Tillbaka till dagens huvudperson: Vägtisteln. Den blommar framåt juli och är en skönhet om man bara tar sig tid att glo på den, istället för att förbanna dess beväpning i form av stickande tornar.

Så här skrev C.M. Lindman själv: Det nålbeväpnade, stickande lilla klot, varur de purpurröda blommorna utskjuta, är, såsom var och en själv kan övertyga sig, icke en blomma, utan, såsom Linné uttryckte sig, en "sammansatt blomma" - därav namnet "compositæ" - eller med ett riktigare uttryck: en tät blomställning, som härmar en blomma. Det är den som kallas blomkorg. En stor mängd blommor äro här tätt sammanpackade inom ett skyddande, skålformigt eller bägarlikt hölje av talrika, smala blad, som äro stödblad eller skyddsblad. De utgöra blomkorgens holk.

C.M. Lindman - som alltså främst var textförfattaren till floran -  hade varit lärare på den skräckskola där jag plågades från sjunde klass till sista år på gymnasium (Norra Latin i Stockholm). I en mycket sällan besökt lokal - där för övrigt skolans alldeles egen barnmumie, hämtad i Egypten på 1800-talet av hovpredikant och riksdagsledamot Gustav Emanuel Beskow, förvarades - kunde man, på några pappersblad, skåda Lindmans kunnighet även i teckningens ädla konst.

Vadan detta inlägg, kanske vän av ordning frågar sig. Tja, varför inte? Kände ett omistligt behov av att försvara en av sommarens mest förbisedda skönheter. Det är nämligen väldigt illa ute med kunskaper om de arter som utgör det som är den natur som de urbana på Södermalm säger sig vilja värna genom att sätta sig i skuld för groteskt värderade lägenheter.

Som bonus fick jag möjlighet att förtala Norra Latin lite grand. Om en flygresa med en av mina mer vedervärdiga lärare i den skolan skrev jag här.