Apropå fotboll

Efter det att jag i teve samtalat med Jon Jefferson Klingberg om den mer brutala hårdrocken fick jag en del smått upprörda kommentarer. Hur kan jag ägna mig åt sådant... Svaret är att jag är en nyfiken sort. Och att jag gillar bra musik oavsett genre. Opera, ädel klassisk musik, tekno, jazz, gammaldags rock eller... death metal. Så är det med fotboll också. Och EM i att sparka boll kan bli bra. 

Tror att Tyskland vinner - och i så fall är det en seger för offensiv och rolig fotboll. För när detta land, som spelat allt annat än rolig fotboll i många år, plötsligt för några år sedan gav sig sjutton på att spela rolig fotboll - ja,  rolig fotboll var nästan är viktigare än att vinna - då är det ett genombrott för fotbollen.

Efter domartavlor i gårdagens öppningsmatch mellan Polen och Grekland vann Grekland mina sympatier. Hade inte förväntat mig det. Anser att Greklands bör straffas länge för sin trista skitfotboll från 2004 - då man gick och vann EM. Det räcker liksom inte med kaos i statens budget, man bör komma sist i sin EM-grupp också... Men så kom då domarens tavlor som ledde till att Grekland fick en man utvisad. Djupt orättfärdigt.

Å andra sidan: när Grekland vann 2004 så spelade man efter sina förutsättningar. Defensivt, tråkigt. Jag skulle kunna dra några paralleller med politiken och dess partier, men ska låta bli. Kan bara säga att jag varit med om att driva en - av tre - valrörelse på det sättet...

Istället ska jag skriva om Djurgården. Trots att det lär innebära att hälften av bloggläsarna slutar läsa här och nu... (Återkommer nog i morgon med något ni känner er mer hemma i...). 1966 vann Djurgården - jag såg varenda hemmamatch förstås - Allsvenskan med en riktigt tunna spelartrupp. Sirius hade köpt upp halva laget och man tvingades därför spela efter de förutsättningar man hade. Defensivt var bara förnamnet. Tråkfotboll var efternamnet. Men man vann som sagt.

Annars är mina bästa Djurgårdsminnen från åren före 1966. Målvakten Arne Arvidsson gjorde inga teveräddningar, men han gjorde räddningar. Det man idag skulle kalla mittfält var rena rama betongväggen med Sigge Parling, Knivsta Sandberg och Tjalle Mild. Anfallet bestod bland annat av Leif Chappe Eriksson som center (en elegant som så småningom blev proffs i Frankrike och utsedd till bästa spelaren i franska ligan) och de två innrarna Leif Sköld och Hasse Nilsson som fick ta emot Chappes drömpassningar medan de sprang och sprang ungefär som Elmander idag.

Själv ville jag förstås helst vara en Chappe på planen, men liknade mer Knivsta Sandberg - så där lagom snabb, men en bra högerfot och ständigt jagande. När jag var riktigt liten så spelade Knivsta högerytter, han var redan då ganska knubbig och hade 11 på tröjan. En blårandig tröja med det namnet fick jag av morsan som julklapp. Jag var ganska liten, ganska rund och sprang hellre långt än snabbt.

Någon stor fotbollsspelare blev jag aldrig. Hade väl inga ambitioner heller, tyckte det var kul, inte minst att dra ner till Norra Latins fotbollsplan och spela. Det var mitt i Stockholm. Där fanns Janne, Bengt, Kjelle, Hans-Erik och emellanåt också Ola och Jakob och några till. Jag gick i Norra Latin från sjuan till sista ring i gymnasiet. Då hade landet Sverige råd med en skola mitt i stan, med en stor skolgård med en hyggligt stor fotbollsplan på. Sedan tog LO över Norra Latin, fotbollsplanen las ner och ett av alla skäl att vara kritisk till LO blev uppenbarat.

Allt detta apropå något så erbarmligt som att Grekland spelade 1-1 mot Polen. F´låt...:-)