Bara en gång tidigare - för 16 år sedan - har Miljöpartiet haft bättre siffror i SCB:s stora opinionsmätning. Då, för 16 år sedan, berodde det på att partiet var uppkäftigt. Idag beror det på att partiet behagar. Socialdemokraterna tycks vara besvikna över SCB-resultatet, men det beror på att deras självbild är alldeles uppåt väggarna. Det var länge sedan man var det statsbärande partiet, men man lever fortfarande kvar i tron allt under 40 procent är en tillfällig rispa i naturlagarna.
För Miljöpartiets del gäller att man som vanligt går bäst i de stora städerna - så har det alltid varit, vilket medierna inte fattat. Det nya är att MP nästan är ifatt sossarna i Göteborg och Stockholm. Totalt sett skulle MP kunna halvera sina siffror och ända vara det tredje största partiet.
Partiets strategi är att behaga så många som möjligt, fila bort sådant som sticker ut och kan göra ont. Den som är ekochic och anammar det trendiga hitta-på-moderna behöver inte oroa sig alltför mycket. Eller som Dagens Arena beskriver den viktigaste MP-koden: Partiets politik skrämmer ingen. Vilket de facto också innebär att man inte heller driver någon speciell opinionsbildning, man ligger lågt, surfar med där det finns lämplig våg att surfa på, talar mer om mittenpolitik än grön politik. Som politisk organisation växer man. Som politiskt kraft för förändring blir man snarare mindre. När det behagliga till och med lockar över sverigedemokrater kan man börja fundera på hur utslätat ett parti med beteckningen grön får bli.
Rubriken till Gustav Fridolins debattartikel i DN för ett tag sedan slog fast: nu ska man inta mitten. Fördelen med detta är att man genom att behaga, vara trevliga och välutbildade kan dra till sig väljare som känner olust inför sossarna och får lätt magknip av att kalla sig borgare. Nackdelen är att det som är mitten idag var höger igår. För att inte tala om vad mitten idag är på den politiska skala där grönt (miljö, livskvalitet, småskalighet, överblickbarhet) ligger i ena änden och grått (ekonomisk och materiell tillväxt, storskalighet, anonymisering) i den andra.
Socialdemokraterna har landat på en bit över 25 procent. Inte alls illa för det partiet. Hela mediakåren tycks uppslukad av just Socialdemokraternas utveckling. Som om man med modersmjölken fått in att detta parti har varit det stora, är det stora och för evigt skall förbli det stora. Varför kan inte ett parti, som har hundra år på nacken och inte begripit att världen ser annorlunda ut idag än under deras storhetstid, vara nöjda med att var fjärde väljare tycks välja deras valsedel. Ett socialdemokratiskt parti som inte ens förmår andas om konflikten mellan tillväxt och miljö känns ointressant.
För övrigt dristar jag mig att för en gång skull hålla med Johan Ingerö som påpekar det häpnadsväckande korkade i Juholts förslag om hundra procents täckning i Sverige av samtliga mobiloperatörer. Juholt vill således klampa in in naturskyddade områden, bygga vägar och sätta upp master. Som om det inte redan räckte med fanstyg som redan slår sönder idén om skyddad natur.
Förresten tror K.G.Bergström att sossarna skulle skjuta i höjden med Pär Nuder som ny ledare... Ibland har analytiker och kommentatorer sämre omdöme än partiledare...
Moderaternas framgång beror nog mest på Anders Borgs förmåga att uppträda som om han inte var politiker. Han har dessutom mage att svara på de frågor som ställs. Jag skulle tro att utan Borg skulle moderaterna omedelbart påbörja sin kräftgång. Märkligt nog tycks människor som nu är upprörda över privata vårdhem och riskkapitalbolag och pengar som fraktas till skatteparadis inte förstå att det är följd av ideologiskt fattade beslut. Och att den ideologin utgör grunden för moderaterna hur mycket man än i retoriken anpassar sig till lämpligt ordval.
De små partierna skvalpar omkring i skuggan av de tre stora. Vänsterpartiet lär vara det parti som kan se framtiden an med störst tillförsikt - med Jonas Sjöstedt som frontfigur kan partiet växa. Värst är det väl för kristdemokraterna, som häpnadsväckande nog diskuterar om man skall släppa fram Mats Odell till ny partiordförande. De gånger jag mött Odell i olika debatter har jag alltid förvånats över hur arrogant en människa som sägs vara kristen kan vara. Huruvida det nybildade Gröna partiet satt något spår i mätningen framgår inte.
PS!
Så här skrev Svenska Dagbladet inför senaste val i en av sina fantastiska analyser, formulerad av en av deras välbetalda politiska hitta-på-analytiker:
Inlägget verkar sluta mitt i textflödet, "...hur arrogant en människa som sägs vara kristen kan vara. Gröna partiet"
SvaraRaderaVill läsa mer. Fantastisk blogg, för övrigt!
Vad ska man som grön rösta på i valet 2014? Mp är uteslutet för mig numera.
SvaraRaderaVänsterpartiet bör inte heller ha någon framtid. Man brukar kritisera Sd för dess rötter i nazismen. Vänsterpartiets rötter är lika hemska - kommunismen.
Det jag sett av Gröna partiet inbjuder åtminstone inte mig. Pacifism...
När behovet av ett grönt parti är som störst finns bara tillväxtpartier att välja på...
Jag tycker nog att MP försöker driva opinion så gott det går. Av erfarenhet vet jag att tidningarna inte tar in något när det är för radikalt. Det är väldigt tydligt här.
SvaraRaderaca 2/3 av det jag skickar in med MP-beteckning ratas av lokaltidningar. Urvalet av opinionssurfning eller opinionsbildning styr man inte alltid själv om man menar det som kommer med i media.
Men vi försöker i alla fall!
Den här ansågs t.ex. för radikal för den stora lokaltidningen här, men publicerades i en av de mindre:
http://www.skaraborgsbygden.se/index.php/insandare/153
dock kan de lite större tidningarna ibland ta in lite mer ideologiska artiklar, som GP för någon vecka sedan:
http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.783492-kopfri-dag-for-miljons-skull
Anso: Jo, jag delar helt din uppfattning att enskilda miljöpartister offensivt och utåtriktat driver grön politik, även några av riksdagsledamöterna. Problemet är att partiledningen än så länge ligger lågt, ruvande på de höga opinionssiffror partiet har. Man ruvar hellre på dem, än har dem som plattform för att våga driva gröna ideologiska krav. Jag tycker det är synd. För varje månad som går, och för varje ny medlem som blir medlem utifrån den bild som partiledningen ger, kommer partiet alltmer att driva bort från sina gröna grunder. Antingen har man som partiledning störst ansvar för partiets politiska innehåll eller också för organisationens växande. I detta finns en konflikt. Tidigare fanns en tydlig strategi att inte växa på bekostnad av utslätning, utan att växa genom att fler ställde sig bakom grön politik. Förmodligen skulle det sistnämnda tagit längre tid för att uppnå stabila dryga tio procent. Å andra sidan hade man då skapat ett tredje ideologiskt alternativ som kunde var tryggt i sig självt.
SvaraRaderaFredrig P och F: Tack för påpekandet. Nu är det tillrättalagt...:-)
Alex: En grundsyn som lutar sig på pacifistiska värderingar, kombinerat med idén att bygga ett robust samhälle med liten sårbarhet, utgör bas för grön ideologi. Själv menar jag att det vore bra om något land växlade över helt från "militär säkerhet" och militära internationella uppdrag till icke-militära system och strukturer. Alla kan inte göra det på en gång, det inser jag också. Men någon eller några länder borde skapa frirum och bygga upp räddnings- och sjukvårdsteam för internationella uppdrag. Det råder ingen brist på militärer i världen, men det råder brist på läkare och sjuksköterskor. Det råder ingen brist på vapen i världen, men det råder brist på mediciner och läkemedel. Det råder ingen brist på militära strategier, men det råder brist på civila strategier. Hur löser vi detta problem, om inte någon tar konsekvenserna av det?
Mp kunde bli himmelsk för många som sitter fast i 8 tim.stressen, om de hjälper dessa bort från detta onödiga tvång, och istället satsar på 7-timmars arbetsdag som ett första steg in i den gröna framtiden. Då når man rätt snart 20% i opinionsmätningarna.(RA)
SvaraRaderaÅterigen så träffsäkert analyserat Birger!
SvaraRaderaJag får intrycket att stora delar av det politiska etablissemanget i Sverige är bankrutt och i desperation väljer man företrädare som personifierar motsatsen av det man ideologiskt står för, kanske för att man skäms eller för att man tappat tron... möjligen i förhoppningen att det kan uppfattas som lite spännande, chict eller medvetet vilseledande.
Jag som brunnit för politiskt engagemang i tre decennier och en gång trodde att jag hade "känsla för feeling" känner mig helt vilsen och tämligen ointresserad av spektaklen vi beskådar i beslutsförsamlingarna...
Därför läser jag gärna lite Schlaug bara för att kunna fortsätta tro att jag inte blivit helt galen. (Även om risken finns att det förhåller sig just så) ;-)
Kram/ Jochen
Pacifism nej tack! Jag håller inte med dig Birger. Själv vill jag att Sverige ska gå med i NATO så att vi är med där även formellt. I övrigt räknar jag mig som GRÖN, väldigt grön. Jag har funderingar om att det bör bildas ett nytt grönt parti, och då kan man utgå från mp:s första partiprogram som innehåller väldigt bra skrivningar. I dag är miljösituationen i världen ännu mycket värre än den var 1981, bl.a. har konsumtionen hamnat i fokus, i stället för produktionen. Det är vi i de rika länderna som måste gå före.
SvaraRaderaSom vanligt läsvärt, Birger.
SvaraRaderaAlex, det går nog aldrig att få allt här i världen. Du får helt enkelt lov att starta ett nytt grönt parti baserat på gröna perspektiv och militarism. ;-)
Joakim Pihlstrand-Trulp
SvaraRaderaMilitarist är jag inte. Jag anser däremot att pacifism är naivt och historiskt okunnigt. Att ställa sig försvarslös mot ondskan är fullständigt oacceptabelt och hänsynslöst gentemot dina medmänniskor. Någon fullkomlig värld lever vi inte i och kommer heller aldrig att göra. Jag är dessutom säker på att hade vi inte haft den vapenutveckling som vi haft, då hade krigen fortfarande varit precis lika vanliga som exempelvis under 1600-talet; människan har inte blivit en annorlunda art fri från aggressioner och maktbegär. Hitler hade inte kunnat starta andra världskriget om hans omgivning i tid hade satt honom på plats. Han hade i Mein Kampf redogjort för vad han tänkte göra och från 1935 började upprustningen, parad med en ordsvada om fred.
Sent ute, men ... Jag tycker att du är orättvis mot MP. Jag tycker att partiet har blivit bra mycket vassare med de nya "rören". Speciellt Åsa Romson tycker jag har varit mycket bra. Gustav Fridolin är ju nybliven pappa, och har just nu lite lägre profil och syns inte lika mycket. Jag uppfattar honom inte som lika "brinnande" som under förrförra mandatperioden, men jag tror att det till väldigt stor del beror på att han ändrat fokus från vad han inte vill till vad han vill.
SvaraRaderaMen som sagt, just nu är det Åsa som syns och hörs mest av de två, och jag tycker att hon gör ett väldigt bra jobb och har lyft många gröna hjärtefrågor. Jag anser också att hon är genuint grön, och det känns bra att vi nu har ett språkrör som inte kallar sig liberal. Visst att det finns liberala inslag i den gröna ideologin, men man bör ändå som miljöpartist och speciellt i "hög" position tänka på att partiets ideologi är den gröna ideologin, och det tycker jag verkligen att Åsa gör.
Sen kan man ju rent teoretiskt oroas om de som går med i MP nu gör det för att de uppfattar partiet som "snällt" och lite menlöst. Min erfarenhet av de nyaste medlemmarna jag träffat är tvärt om att de är mycket gröna. Därför gläds jag verkligen över MP:s höga siffror och den stora medlemstillströmningen! :)
Sen tycker jag att SvD-analysen är obetalbar. Jag har diskuterat rotationsprincipen med politiskt intresserade människor som gjort samma analys som SvD, och förklarat för dem att nej, MP kommer inte att gå under för att Maria Wetterstrand slutar som språkrör. Tvärtom, det kommer att bli ännu bättre. (Jag gissade (och hoppades) på Romson & Fridolin som nya rör långt innan de ens sagt att de kandiderade, och jag är SÅ glad att det är dessa två som för partiets talan nu.)
SvaraRadera...och över alltihopa lyser kometen Sjöstedt!
SvaraRaderaDet är flera bra poänger du gör, Alex, som jag håller med om. Däremot är inte pacifism att göra sig försvarslös. Det finns olika strategier av försvar helt enkelt.
SvaraRaderaFör min del är jag en pacifist som tycker att självförsvar är ok, men att våld är en sista instans. Anser att möjligheterna att klara sig utan ett strukturerat militärt försvar idag är goda. Invasionsinsatser är förkastliga, liksom vapentillverkning och -försäljning. Sedan finns det förstås många slutsatser som är möjliga att dra av det.