Språkrörens histora - del 10

Del 10: Lotta och Matz - språkrör som krisar...

De första 10 avsnitten finns samlade här.

Mats Hammarström, som blev riksdagsledamot 1998, kom in i mitt riksdagsrum några månader före kongressen 1999. Han berättade att han tänkte ställa upp som motkandidat till mig inför valet av språkrör - inte för att vinna utan för att han ville markera sitt intresse att ta över efter mig vid nästa kongress, då jag skulle avgå.

Mitt svar överraskade nog Matz: "Ställer du upp som kandidat finns det ju en som vill, då ställer inte jag upp."

Det var ärligt menat, jag var trött på alltihopa men hade lovat valberedningen att sitta kvar ännu ett år för att vi skulle kunna saxa in nya språkrör istället för att byta både Marianne och mig på en gång. Nu var det Mariannes tur att avgå. Jag skulle stå på väntelistan.

Matz och Lotta hade kunnat
blir språkrör tillsammans redan
1999 - men Matz fick stå på tillväxt.

När Matz fått mitt svar så valde han omedelbart dra sig tillbaka. Frågan är varför Matz ville markera sitt intresse. Det finns egentligen bara ett svar, vad jag kan förstå: Han ville ta det första steget för att Peter Eriksson inte skulle ses som den enda och mest naturliga efterträdaren. Peter hade lämnat riksdagsgruppen och blivit kommunalråd i Kalix, där han gjort ett kanonval och nu samlade alla partier i en majoritet mot sossarna.

På kongressen 1999 omvaldes jag till manligt rör, och den ganska okända Lotta Nilsson Hedström till kvinnligt. Hon hade blivit nominerad av valberedningen trots att hon inte satt i riksdagen. Och trots alla de dåliga erfarenheter partiet hade av språkrör som inte satt i parlamentet.

Lotta blev främst utmanad av en riksdagsledamot, Yvonne Ruwaida, som bland annat varit språkrör för Grön Ungdom 1994-96. Men Lotta vann ganska övertygande.

Lotta, som var lärare från Hudiksvall, född 1955, hade suttit i partistyrelsen några år. Hon var engagerad i glesbygdsfrågor, som hon också arbetat praktiskt med.

Lotta uppfattades nog av många som en orolig själ, det kändes som hon hoppade från blomma till blomma istället för att koncentrera sig på det som skulle göras. Varningar hördes innan hon valdes: "Lotta fladdrar vidare så fort hon tröttnat". Men hon hade karisma, engagemang och var i allra högsta grad grön.

Redan från början rann det upp konflikter med partiets informationsavdelning som härbärgerade på riksdagskansliet. Lotta uppfattades som bossig när hon intog den rollen som språkrör. En roll som var svår att inneha när hon själv inte var en del av riksdagsgruppen, utan kom indansande i ett sedan tidigare scensatt skådespel.

Min erfarenhet av Lotta hade inte varit det bästa - när vi ännu på våren ett halvår före valet 1994 låg dåligt till i opinionsmätningarna höll Lotta ett seminarium för partistyrelsen. Hon drev att partiet var för manligt, att det kvinnliga försvunnit. Jag tog väldigt illa vid mig eftersom jag upplevde att hon skyllde dåliga opinionssiffror på mig. Några kvinnliga partistyrelseledamöter tycktes hänga på - dock inte Marianne som mer än väl visste hur vi tillsammans slitit. Ibland uppfattade jag att kritikernas förmåga att prata var betydligt mer utvecklad än deras förmåga att göra något. Efter Lottas seminarium landade jag på sjukhus för panikångest - jag fick ingen luft.

Nåja, det blev annat ljud i skällan efter den kommande valrörelsens ekonomidebatt och partiledarutfrågning. Siffrorna vände. Då kom ryggdunkningar som hade behövts när jag försökte springa i lera.

Men som språkrör kände jag tillit till Lotta. Jag är övertygad om att hon inte fick tillräckligt med stöd och uppbackning av mig - jag var nu i slutet av 1990-talet trött på alltihopa och hade släppt den drivande roll jag haft under alla år. Samtidigt valde journalisterna att ringa mig, som de kände, istället för Lotta, som var okänd för dem.

Idén att saxa språkrören var inte så bra, nackdelarna var större än fördelarna. Det var inte lätt för Lotta.

1985 var det jag som skulle bli den "nye" Gahrton, vilket kändes högst märkligt eftersom jag
inte ansåg mig nå upp till knäna på den mannen. Nu, 2000, var det Matz Hammarström som
skulle leva upp till någon annan som till slut lyckats ganska bra. Livet är inte lätt, men Matz
hade Jesus på sin sida... Åtminstone var han teolog med Jesus som förebild. Mina förebilder
var mer profana - Peter Kropotkin, Elin Wägner, Arne Naess, Mahatma Gandhi.

Matz Hammarström, boende i Lund, valdes till språkrör 2000 på kongressen i Vadstena. Han var teolog, teoretiskt ideologiskt väl bevandrad, analytisk, lågmäld, inte så drivande och var definitivt inte den som gjorde häftiga utspel eller vred på orden för att röja väg till rubriker och bildtexter.

Matz hade ersatt Peter Erikssons i finansutskottet när denne 1999 hoppade av riksdagen för att ägna sig åt uppdraget som kommunalråd i Kalix - han hade också ersatt Peter i den förhandlingsgrupp som hade den direkta kontakten med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

Peter och Matz var på många sätt varandras motsatser: Matz tillbakadragen, teoretisk och med behov av att ha rejält på fötterna - Peter offensiv, praktisk, svepande och sugen på makt.

Att vara språkrör och inte bo i närheten av Stockholm hade gång på gång visat sig vara ett problem. Detta kom att, i allra högsta grad, också gälla Matz Hammarström. Resorna mellan Lund och Stockholm var långa, flyg inte möjligt att använda för ett grönt språkrör som vill slippa löpa gatlopp i kvällspressen.

Konflikten mellan att vara till för både familj och parti växte nog allt mer. Jag förstod, när jag såg hur Matz våndades, att en av förutsättningarna för att jag själv hade lyckats så bra var närhet till Stockholm. Och en livskamrat som brann lika mycket som jag gjorde.

Matz var på många sätt en motpol även mot Lotta. Han stillsamt eftertänksam och noga, nästan sävlig. Hon oroligt spontan och lite spretig. Tillsammans kunde de bli en stor tillgång för Miljöpartiet. Båda bröt nämligen mot hur alla de övriga partiernas partiledare uppträdde. Vilket jag menar är en förutsättning för att lyckas som företrädare för det gröna partiet.

Jag var ganska säker på att partiet skulle göra ett bra valrörelse med Lotta och Matz - bara de två rören fick erfarenhet och fick möjlighet att synas i valrörelsen.

Den sista spiken i kistan för drömmen om ett antipartiparti,
som Petra Kelly missionerat om, och som Per Gahrton tog
initiativ till i Sverige höll på att raseras helt när språkrören
förordade att MP skulle avveckla iden om ett manligt och ett
kvinnligt språkrör och istället införa en mer traditionell ledare.

Nu blev det inget genombrott för vare sig Lotta eller Matz. Tvärtom. De tycktes sakna varje uns av självtillit när opinionssiffrorna började kana nedåt. Men det var inte främst deras fel - riksdagsgrupp och partistyrelse hade byggt plattform så mjuk av anpassning och utslätning att inget språkrör i världen skulle kunna ta spjärn mot den.

Kanske trivdes inte rören med varandra, kanske var de för olika. Plötsligt började de hävda att det var organisationens fel att det gick dåligt. Språkrören drev offentligt att De grönas främsta symbolvärde - ett kvinnligt och ett manligt språkrör - borde ersättas med en reell partiledare. Det var så sjukt! Lotta och Matz offentliggör att de tänker avgå vid kongressen mindre än sex månader för valet 2002!

Partiet är i kris: sviktande opinionssiffror pekar på att partiet än en gång kommer att åka ur riksdagen.

De två språkrören tar avstånd från idén om
språkrör - och begär att få avgå sex månader
före valet. Kort arbetstid, var det...

Miljöpartiets partistyrelse ställer sig bakom förslaget om avveckling av språkrören. Den gröna kompassen snurrar hej vilt, tilltron till grön ideologi verkade vara noll, självtilliten tycktes inte överleva riksdagens tryck på anpassning och visionslöshet. Med förvåning följer jag skådespelet. Förundrad över hur avsaknad av både stolthet och självtillit tagit över partiet. Till och med Per Gahrton började svikta - och förordar att idén med två jämställda språkrör skall skrotas. Det var fullständigt obegripligt.

Valberedningen lägger förslag på att Claes Roxbergh skall bli reell partiledare, om än med titel språkrör. Claes må haft sina förtjänster - han hade många år varit kommunalråd i Göteborg och var gruppledare för den riksdagsgrupp som åkte ut med fötterna före 1991 - men som ensam företrädare för MP var han direkt olämplig.

Partiets kris har aldrig formulerats tydligare än de veckor som föregick kongressen 2002. Risken för att än en gång åka ur riksdagen var uppenbar...

Det som skulle komma att rädda partiet var en odemokratisk kupp. När jag en tidig morgon hörde om den trodde jag det var ett dåligt skämt. Fortsättning följer.

Lotta Hedström, som har flyttat till en stuga i Skåne, har höns och odlar för husbehov. Hon sitter i kommunfullmäktige och står på riksdagslista inför valet 2010. Hon har bland annat skrivit en bok om ekofeminism. Är en av två ordföranden för Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen samt engagerad i Transition Town-rörelsen.

Här bloggar Lotta.

Matz Hammarström var under Djurskyddsmyndighetens levnad dess generaldirektör samt har därefter bland annat för regeringen utrett hur integrationen skall kunna bli bättre i de gröna näringarna. Arbetade med titeln generaldirektör till årsskiftet 2009/10.