Språkrörens historia - del 11

De första 10 avsnitten finns samlade här.

Del 11: 2002 - 2011
Maria och Peter - kuppen som räddar partiet

Mindre än ett halvt år före valet 2002 håller Miljöpartiet sin kongress under galgen. Opinionssiffrorna sviktar, än en gång hotar utträde ur riksdagen. Och det är partiet självt - i form av partiledning och riksdagsgrupp - som snickrat kistan. Att den inte kommer att spikas igen beror på en kupp, värdig en sekt...


Inför kongressen har partistyrelsen lagt förslag på att principen om två jämställda språkrör skall skrotas. För att ändra stadgarna krävs emellertid kvalificerad majoritet - två tredjedelar av kongressen ledamöter måste således rösta för förslaget. Claes Roxbergh förordas till ensam reell partiledare. Partiet är i kris. Självtilliten ligger på nollstrecket, den ideologiska kompassen snurrar vilt.

När kongressombuden samlas i Sundsvall kan de på morgonen ta del av en sändning från Dagens Eko där Peter Eriksson meddelar att Claes Roxbergh drar sig tillbaka till förmån för... Peter Eriksson.

Överraskningen var stor när Peter Eriksson, som upprepade gånger tackat nej,
plötsligt, timmarna före kongressens öppnande meddelar att han och Claes Roxbergh kommit
överens att om Roxbergh tar tillbaka kandidaturen och Eriksson stiger fram.

Själv trodde jag att det var ett skämt när jag fick det berättat. Så går det bara inte till. Inte i ett seriöst parti. Än mindre i ett parti som mer än något annat pläderar för interndemokrati och deltagande demokrati. Och än osannolikare tedde det sig med tanke på att Peter Eriksson varit den som mer än någon annan talat om vikten av just deltagande demokrati.

Här hade partiets lokala organisationer diskuterat och beslutat hur man skulle rösta i demokratiskt delaktig ordning - och så kommer kongressombuden till kongressorten och får veta att valberedningens man hoppat av, och att en helt ny man poppat upp för att bli ledare i partiet. Och att de två själva kuckelurat om detta som om partiet vore deras eget företag.

Kongressens ledamöter får också veta att Peter Eriksson, till skillnad från Claes Roxbergh, ställer upp även om kongressen skulle gå emot partiledningen och behålla två jämställda språkrör.


Många drar säkert en suck av lättnad. Claes Roxbergh hade många förtjänster, men som språkrör vore han något av en katastrof. Han meddelar att han dragit sig tillbaka för att kongressen lättare skall förmås rösta för att slopa idén med två jämställda språkrör - Peter uppfattas som populärare än Claes.

Till och med Per Gahrton vill nu slopa principen om två jämställda språkrör - med motiveringen att Åsa Domeij vägrat ställa upp som språkrör, men kunde tänka sig att bli "vice" under Claes Roxberghs ledning. Per, som mer än de flesta varit orsak till att partiet valt en annan modell än traditionella partier, och som skrivit en doktorsavhandling om hur makten korrumperar i riksdagen, hade alltså gett upp. Med den auktoritet Per hade, som grå eminens, var han den som skulle kunna få principen om två jämställda språkrör att falla.

Som "andra vice" efter Åsa ställde Grön Ungdoms tidigare språkrör Maria Wetterstrand upp.

Själv sitter jag vid radion och förundras över skådespelet och hur dåligt partiledningen känner sitt parti - suckande besserwisseraktigt något om att partiledningen borde åka ut i landet, träffa medlemmar, bo i deras hem, förstå hur de tänker. Jag tror inte partiledningen förstod den gröna själen som ännu var i allra högsta grad levande i partiet.

För att få med sig kongressen ville man
kalla den reella partiledaren för språkrör, trots
att funktionen skulle bli likvärdig med de äldre
partiernas partiledare.

Kongressen gick - givetvis - emot partistyrelsens försök att ändra stadgarna. Kvalificerad majoritet var omöjlig att uppnå för denna ändring av stadgarna. Trots Per Gahrtons vädjanden. Två jämställda språkrören skulle bli kvar.

Vilket till och med tyckare i medierna applåderade - trots att de flesta mer eller mindre hånat modellen när den infördes. Mycket hade övergivits sedan starten, partistyrelse hade införts, regeln om att maktkoncentration skulle minimeras genom att språkrör inte fick sitt i riksdagen hade tagits bort. Den stenhårda kvoteringsregeln, som gjort att partiet inte kunnat ställa upp i flera kommunval de första valrörelsen, luckrades upp på lokal och regional nivå. Liksom det absolut stoppet för mångsyssleri. Men två jämställda språkrör - en kvinna och en man - behölls.

Valberedningens förslag på manligt rör för denna situation var Carl Schlyter. Schlyter var stark motståndare till partiledarfunktionen och ställde bara upp om den gamla modellen skulle vara kvar. Nu ställdes han mot Peter Eriksson, trots att denne egentligen ställt upp för att kongressen lättare skulle acceptera införande av en reell partiledare... Peter Eriksson vann valet.



På den kvinnliga sidan hade många velat se Åsa Domeij, en av dem som var med och skrev historia när partiet kom in i riksdagen 1988. Lotta Nilsson Hedström tycktes ganska säker på att Åsa skulle förmås att ställa upp som sin efterträdare. Åsa skulle frälsa partiet från ondo...

Men för alla oss som lärt känna Åsa var denna idé utesluten, hon skulle aldrig ställa upp som språkrör. Hennes frihetslängtan var för stark, liksom hennes behov av integritet.


Så Maria Wetterstrand blev den givna segraren- på bilden som språkrör för Grön Ungdom tillsammans med Paulo Silva, manligt rör för GU. Kongressen hade därmed förhindrat att partiledningen fått sin vilja igenom - och man hade öppnat upp för Maria Wetterstrand.

Strålkastaren var riktad mot Peter den första tiden. Tyckarnas uppfattning om Maria var att hon skulle riskera att hamna i skuggan av Peter på samma sätt som Marianne hamnat i skuggan av mig. Dom hade inte förstått någonting.

För många var Maria Wetterstrand en okänd figur. Inte minst för journalister var hon en främmande fågel. För oss som kände partiet väl var hon snarare den givna efterträdaren.

Redan när hon var drygt 20 år hade hon varit ordförande på MP-kongresser - jag hade förresten inlett ett språkrörstal 1994 med att tjejen som var ordförande skulle komma att sluta som statsråd eller som riksdagens talman.

Marias styrka var - det hade jag högst påtagligt märkt då vi gjort offentliga framträdanden tillsammans då hon var språkrör för Grön Ungdom - den starka integriteten, hennes oförmåga att göra sig till och hennes uppriktighet. Hon smörade inte. Kunde var karsk och bitsk - men snar till ett leende och ett garv.

I en intervju ett halvår före kongressen - i Godmorgon Världen i P1 - hade jag blivit intervjuad om hur jag såg på Miljöpartiet och dess framtid nu när Lotta och Matz beslutat avgå. Till intervjuarens förvåning hävdade jag mycket bestämt att Maria Wetterstrand skulle bli kvinnligt språkrör och ta Sverige med storm. Intervjuaren tittade frågande på mig och undrade vem hon var.

De så kallade experterna hade sina åsikter klara. Att byta ut språkrör så sent
skulle bli förödande, och att välja ett helt okänt kvinnligt språkrör skulle försvåra
för partiet.

Peter Eriksson var redan då på många sätt en politiker ut i fingerspetsarna. På gott och ont. Han hade lång erfarenhet av partiarbete, hade suttit i partistyrelsen och dess arbetsutskott. Hans "genombrott" som kändis i partiet fick han när han inför valet 1988 pläderade för omedelbar avveckling av det militära försvaret.

I själva verket var Peter det enda möjliga alternativ när situationen spelades upp som den nu hade gjort.

Peter gillade mediespelet, var karriärsugen, inriktad på makt och när han fått för sig något så kunde han driva det nästan hur långt som helst. Han var inte världens bäste på att lyssna och hade ibland en tendens att bli aningen grötmyndig, men hade också förmåga att koncentrera sig på det som intresserade honom eller det som han tvingats in i.

Peter hade varit en klippa under många av de år jag var språkrör - en bra kamrat i den politiska cirkusen som förmådde bjussa på både positiv och negativ kritik.

Precis som mig hade han en frisk/sjuk förmåga att dra på ibland - ibland för att det var nödvändigt, ibland för att adrenalinet rann till och ibland för att det var så rasande kul. Han odlade gärna myten om den trygge norrlänningen, så sörmlänning han än var. Både Peter och jag hade erfarenhet av kommunpolitik - Peter som Kung av Kalix och jag i betydligt ringare roll i Vingåker.

Maria och Peter väljs till språkrör och kommer
att sitta i alla de nio år i följd som man enligt
stadgarna får inneha uppdraget.

För Claes Roxbergh blev spelet trots allt en framgång. Genom att bli nominerad till språkrör plockades han upp på första plats i sin valkrets Göteborg, före den som fått flest röster i medlemsomröstningen, Kia Andreasson. Därmed hamnade Claes i riksdagen, medan Kia fick lämna parlamentet.


Miljöpartiet fick 4,65 procent av rösterna i ödesvalet 2002 och höll sig därmed kvar i riksdagen. Språkrören hade före valet uttalat att man ställde krav på att ingå i en regering, inte bara bedriva samarbete. Dock skulle man inte ingå i regering där kristdemokrater och moderaterna deltog.

Därmed fanns det bara ett alternativ: en socialdemokratiskt ledd regering under Göran Persson. Partiet fick förmodligen en hel del stödröster av sossar, syster fyra procent. Efter valet satte sig språkrören ändå i förhandlingar med just kristdemokraterna i syfte att bilda en regering med dem samt med centern och folkpartiet. Som finansminister framför miljöpartiet under dessa samtal namnet Urban Bäckström - sedermera chef för Svenskt Näringsliv... Detta berättar Lennart Olsen i sin bok Rödgrön reda. Den ideologiska kompassen snurrar fortfarande helt vilt.


Göran Persson skriver i sin bok Min väg, mina val: "Samarbete med kristdemokraterna gick stick i stäv med vad de hade sagt i hela valrörelsen. På min direkta fråga förnekade språkröret Peter Eriksson att det pågick förhandlingar med kristdemokraterna, men samma dag hade någon av kvällstidningarna bilder på miljöpartister och kristdemokrater runt ett mötesbord. Jag blev ursinnig. Våra väljare hade stödröstat för att hjälpa in miljöpartiet i riksdagen."


Inför valet 2010 ingår Miljöpartiet i det rödgröna blocket. Det är en lång resa ifrån det att Per Gahrton i sin bok Det behövs ett framtidsparti skrev om den förlamande blockpolitiken som dödade riksdagsledamöternas initiativförmåga och kreativitet. Han skrev: "... det bör vara förbjudet att på förhand ansluta hela partiet till ett majoritetsblock".

Han skrev om tomma framtidsvisioner och kritiserade den materialistiska tillväxtmodellen som ett hot mot både natur och människa. "Enda botemedlet är att i stället för materiell tillväxt sätta livskvalitet som ledstjärna för samhällsutvecklingen." Och i en debattartikel (DN-debatt 7 juni 1980) skrev han:

"Tillväxtsamhället har sin egen undergång inbyggd i sig (förutom yttre begränsningar). Tillväxtens baksidor måste motverkas av samhället. Till slut uppstår ett läge då samhällets motverkande ingrepp gått så långt att de balanserar tillväxtfaktorerna. Tillväxten upphör. (-) Det finns inget parti i Sveriges riksdag som klart och entydigt kräver att samhällsekonomins tillväxtmål skall ersättas med ett balansmål. Det finns ingen politiker som trovärdigt kan formulera nya kvalitetsmål. Det finns ingen politisk ideologi som bygger på nutid och framtid, bara på förlegade 1800-talssystem."

Språkrörens funktion har förändrats - från att ha varit en kompromiss för att ge partiet ansikte utåt, till traditionellt partiledarskap. Detta gav sig uttryck i en debattartikel i DN där språkrören tillsammans med ledarna för sina blivande blockpartier gjorde en kovändning som signal till andra partier, medier och politiska bedömare. Plötsligt slog man fast att tillväxt var nödvändigt för såväl bättre miljö som bättre sociala villkor. Man hade signalerat att man var på väg att bli som andra, trots vad som skrivits i partiprogram.

Strategin drogs upp av främst Peter, som mycket skickligt förvandlat partiet, steg för steg, från ett grönt parti som förutom det demokratiska hantverket också drev opinion för samhällsförändring, till ett ganska traditionellt blockparti, som avsagt sig det mesta som kan förändra system, strukturer och normer i samhället.

Är man kritisk kan man hävda att De gröna fått ett block om foten. Är man inte kritisk kan man se det som en realistisk anpassning till rådande spelregler. Ånyo: är man kritisk kan man hävda att själva orsaken till partiets bildande var att just ändra rådande spelregler.

Maria Wetterstrand har blivit det mest
populära språkröret i partiets korta historia.
Här på omslaget på den nyliberala tidskriften Neo.
Blockets opinionsframgångar beror inte på S
utan på Marias framtoning.

En av de regler som inte förändrats är stadgarnas regelverk för hur länga man får sitta som språkrör. Att ändra stadgar krävs kvalificerad majoritet. Något allvarliga försök att ändra paragrafen som reglerar maxtid har inte gjorts. Det innebär att Maria och Peter avgår 2011.

Då väljs - förmodligen - Gustav Fridolin och Mikaela Valtersson till nya språkrör. Ytterligare ett av de udda par som nästa historieskrivare kan berätta om. Historien fortsätter.

Snart måste Wetterstrand avgå

De rödgröna | Mp-stadgarna pekar mot sammanbrott

Svenska Dagbladet var en av de första tidningarna som uppfattade att Maria Wetterstrand och Peter Eriksson snart suttit som språkrör så länge de enligt stadgarna får sitta - nio år. Ska de slå mig, som satt elva år, får de återkomma efter några år... Själv var var jag borta i fyra år innan jag återkom.

Det har varit en lång färd från de första trevande stegen till att bilda ett nytt politiskt parti - via det första gröna tillväxtkritiska ekonomiska handlingsprogrammet - till blockpolitiken där MP och S båda driver krav på tillväxt. Målet är regeringsbildning och de två språkrören kan bli de första miljöpartisterna som blir statsråd.

Det här var sista delen i Språkrörens historia, som jag minns den. Jag har fått en hel del hjälp av Mikaela Holm, samt andra som arbetat med att samla material från olika arkiv. Flera av språkrören har bidragit med minnen om hur det var. /Birger Schlaug