Oppositionens förslag till sjukförsäkring borde leda till nytänkande...

Så har då den rödgröna oppositionen presenterat en skiss på hur man vill ha det när det gäller bland annat sjukförsäkringar.

Principen är att alla som har en lön upp till en halv miljon om året skall få 80 procent i ersättning vid sjukdom.

En schysstare modell - som dels stimulerar sänkt arbetstid, dels ger ökad trygghet för dem som bäst behöver det - vore att:

• låta den del av inkomsten som ligger under 240 000 kronor om året ersättas med 90 procent,
  
• och den del av inkomsten som ligger därutöver ersättas med 50 procent upp till ett tak på tio 10 basbelopp.

Den sk rödgröna oppositionen (jag ogillar begreppet "rödgrön" för jag ser inte mycket rött i deras förslag, och ännu mindre grönt) vill således höja taket. Så att fler med höga inkomster omfattas. Den borgerliga regeringen anser däremot att de med höga inkomster inte på lika generöst sätt skall omfattas av skattefinansierade trygghetssystem. Jag finner - hur tragiskt det än är - att borgarna därmed leder med 1-0.

De med rödgröna tröjor kvitterar genom att ta till ett borgerligt argument: se mer till individen. Detta skall ske genom bättre möjligheter att bli sjukskriven på deltid och genom mer av individuella bedömningar. Borgerligheten är mer åt det absurt kollektiva stupstockstänkandet. Även om de fått backa några meter.

Ställningen är 1-1 mellan det blåa laget och de som springer omkring med rödgröna tröjor. De sistnämnda söker - trots sina tröjor - mest applåder från den läktare där de mer välbemedlade sitter.

Om man sopar bort retoriken - i det har tyvärr SvD rätt! - så ligger blocken förvånansvärt nära varandra. Men de med rödgröna tröjor ligger bättre till för seger, där skymtar en del humanism även när man sopat bort den överdrivna retoriken. Båda parter har dock en gemensam målsättning: arbetslinjen, vi ska arbeta mer, producera mer, konsumera mer, få hjulen att snurra fortare.

Den modell jag skissar ovan - 90 procents ersättning för den lägre delen av lönen, 50 procent för den högre - är i mina ögon genuint grön. Hur mycket än blockpartiet De gröna numera hävdar motsatsen. Man kanske anser att det är ett omodernt sätt att med skattemedel skydda låginkomsttagare mer än andra. Men en god stats uppgift borde vara att använda skattepengar för att skapa trygghetsnät utan revor för dem som har störst risk att falla igenom. Detta är en grundbult i grön ideologi, som jag ser det.

Lika viktig grundbult är att man skall utforma systemen så att de gynnar en övergång till sänkt arbetstid - som ett sätt att varva ner, växla ner och ta nästa steg i samhällevolutionen. Av detta finns ingenting i oppositionens förslag.

Jag förstår förstås varför Miljöpartiet slutat med att driva opinionsbildning för grön politik. Blockpolitikens första offer är nämligen det politiska samtalets och opinionsbildningens död. Blockpolitikens andra offer är mångfald och tänkande utanför de etablerade normerna. Kanske har Göran Eriksson rätt i sin analys idag: "På politisk nivå överlever de (språkrören) bara genom att bli ministrar".

Anm: Med den skissade modellen skulle brytpunkten bli cirka 325.000 kronor per år. De som tjänar mindre än så, skulle få högre ersättning än med oppositionens förslag, de som tjänar mer skulle få mindre. Kombinera det med allas rätt att jobba deltid.