Består ett helt parti av lealösa mähän?

SvD uppmärksammade före jul icke-nyheten att Peter Eriksson och Maria Wetterstrand enligt de grönas stadgar måste avgå som rör efter valet.

Teve och radio hakade på och konstaterade nyvaket att mp har stadgar som förhindrar långsitteri - att jag var rör en längre tid berodde på att jag ingick i kretsloppet och återvanns efter tre års frånvaro från politiken. Något som självfallet också är möjligt för dagens rör.

På dagens ledarsida drar SvD ämnet ett varv till: Vad blir mp för parti när Maria och Peter avgår? Vad händer med en rödgrön regering? Tänker de nya rören återföra partiet till de gröna rötterna, läsa partiprogram och värna rågången mellan de gröna och socialdemokratern?

Och i så fall, är SvD:s tes, blir det regeringskris och landet störtas i kaos...

SvD tycks utgå från att mp:s riksdagsgrupp och partistyrelse är lealösa mähän som inte vågat opponera mot de hårdföra betongrören, att de som en skock får följt sina ledare på den jakt som skall kröna Ledarna till statsråd.

Som först när de blivit av med partet Eriksson-Wetterstrand vågar yppa vad man egentligen tycker om sosseriet och anpassningen av politiken...

Jag är övertygad om att det inte är så.

Det finns ju inte tillstymmelse till opposition i vare sig riksdagsgrupp eller partistyrelse - med ett enda undantag (Karin Jansson, som väl snart suttit sin tid hon också).

Hade det funnits intern opposition eller kritik i riksdagsgrupp och partistyrelse så hade det rimligen hörts, synts och känts. Det är totalt osannolikt att gröna människor år efter år låter sig tystas av ledare, att de skulle känna mer lojalitet med Ledare än med sina värderingar.

Skulle det vara så är det ett totalt väsensskilt parti än det jag lämnade. Och så fort kan inte ett parti, och dess människor, förändras.

Jag kan inte heller tänka mig att språkrör för ett grönt parti uppmanar, eller mer eller mindre tvingar, styrelseledamöter eller riksdagsledamöter till tystnad. En grund för grönt tänkande är ju att inte följa ledare, utan följa sina värderingar. Också i offentlig debatt. Jag tror att SvD missar detta.

Jag utgår från att partistyrelse, och riksdagsledamöter, är överens med språkrören.

Jag kan inte heller tänka mig att att en grön kongress skulle acceptera språkrör som körde över dess vilja gång på gång. Språkrören är valda med jättemajoritet gång på gång, trots att de vairt med att förflytta partiets politik en hel del.

Allt detta sammantaget gör att den bild som SvD målar upp saknar trovärdighet. Rören har partiet med sig - tanken att ett grönt parti skulle bestå av lealösa mähän är osannolik. En del som inte gillat utvecklingen har lämnat partiet - oftast tyst och stilla (det tog flera år innan medierna fick reda på att jag slutat betala medlemsavgift - en uppgift man fick från partikansliet, som om det var offentliga handling vilka som var medlemmar...).

Hade det bara varit fråga om att språkrören förändrat partiets politik hade jag för övrigt varit kvar som medlem i partiet. Min övertygelse är att partiets medlemmar, riksdagsgrupp och partistyrelse numera i står bakom partiets stöd för svensk militär i Afghanistan, mer traditionella syn på tillväxt och konsumtionsamhälle samt övrig avskalning av sådant som kan uppfattas som mer samhällsförändrande eller utmanande för Mona Sahlin.

Jag har fått intryck av att partiets medlemmar uppfattar den gradvisa anpassningen till andra partiers agenda som en mognadsprocess. Och att man stöder språkrörens tes att den som ogillar blockpolitikens följder driver "plakatpolitik" och visioner är mindre viktiga.

Detta kommer också, vilket bör vara en garanti för att inte SvD:s kaosteori kommer att förverkligas, partiet hr en ganska snabb omsättning i medlemskåren, nya medlemmar gillar givetvis den förda politiken och utgör därmed inget hot mot harmonin i en ev. rödgrön regering.

Dessutom finns ju ingenting som motsäger att de nya rören också kommer att sitta i en regering. Mikaela Valtersson, som är partiets finanspoltiska talesperson, är väl en av dem som ligger bra till, hon symboliserar mycket av det nya mp som växt fram. Liksom t ex gamle partisekreteraren Håkan Wåhlqvist, som ju mer än de flesta strävat efter ett gott samarbete mellan s och mp.

SvD:s tanke är förstås att skrämma väljare. Som sådan retorik är det ju inte dumt. Partiet är mer homogent än SvD vill låtsas om. Eller vad jag skulle önska.