söndag 4 november 2007

Elin Wägner är större än så, Ulrika Knutson!

Kvinnor på gränsen till genombrott, heter Ulrika Knutsons bok om Fogelstad och kvinnorna på Medborgarskolan. Hon skriver bra, Knutson, lättillgängligt och med ett personligt tilltal. Hon skriver som hon pratar, jag hör hennes radioröst när jag läser. SVT visade för några veckor sedan en dokumentär som bygger på boken, så jag passade på att läsa den en gång till i går.

Med snabba grepp tar hon oss igenom den feministiska rörelsens tidiga 1900-talsår. Ulrika Knutson är bevandrad i kvinnofrågan. Det märks. Men mindre bevandrad i miljöfrågan. Hon lägger inte ner mycket krut på att analysera Elin Wägners syn på naturen och de ekologiska sammanhangen. Det fladdrar bara förbi.


Kapitlet om Elin Wägner har fått namnet "Mer hårding än helgon", och inleds också mycket riktigt med att författaren konstaterar att hon tycker illa om Elin. Varför? Jo, bland annat står hon "helt enkelt inte ut med att Elin Wägner ytterst bygger en feministisk teori på sitt eget usla kärleksliv." En ganska kolerisk beskrivning, kan man tycka. Nog har Knutson respekt för Elin, och nog kan hon uppskatta hennes kamp och kraft och vilja, men sympati... Nej, där går gränsen. Desto mer sympati känner Knutson för många av de övriga Fogelstadkvinnorna, som porträtteras.

Kanske stärks Knutsons ovilja av att Elin Wägner, som modig och radikal i den så kallande kvinnofrågan, vägrade falla in i fällan där kvinnor generellt beskrivs som goda och män generellt som onda. Nog såg Elin, mer än de flesta, och på god analytisk grund, hur maktstrukturerna missgynnade kvinnor - men hon hade modet att ändå i sina romaner teckna också mindre välvilliga porträtt av representanter för det kvinnliga könet. Detta tycks uppröra Knutson. Hon tar i så det brister när hon beskriver romanernas biroller: "varje kvinnsperson är ett ormbo av svek och förställning". Eller när hon menar att "kvinnor med några andra intressen än att sätta sina medsystrar på det hala är mycket blekt tecknade". Jag vet inte om vi läst samma böcker.

Jag tror helt enkelt att Knutson inte begriper sig på Wägners sammansatta världbild, som mer hör hemma i dagens moderna gröna rörelse än blott i sextiotalets kvinnorörelse. Wägner var dessutom heterosexuell, vilket tycks medföra att Knutson tappar intresse - det är ju så spännande att spekulera i de övriga Fogelstadskvinnornas förhållande till varandra... Ibland gränsar det till det pubertala. Och jag känner igen en del från riksdagens bastu. Förresten är nog Fogelstakvinnorna det närmaste quuer man kan komma - att få vara sig själv, utan att samhället pekar finger, var en självklarhet för Fogelstakvinnorna. Liksom att skolan skall vara ett ställe där man skaffar sig en livssyn och får kunskap om innebörden av delaktig demokrati - en skola där lärarna inte skall ägna sig åt att sortera utan att handleda.

Ulrika Knutson ger förstås Elin Wägner en del erkännanden, även om de tycks sitta hårt inne. Hon är "Fogelstadgruppens chefsideolog", konstateras. "Hon hade idéerna, de djärvaste analyserna, det största kontaktnätet och alltid den bästa plattformen som journalist [...], som uppburen romanförfattare och senare som akademiledamot". Men hon tycks ogilla Wägners integritet och ovilja att sladdra för mycket om sitt liv. Och rent förfärligt hade det varit om det varit en man som skrivit att "det är via deras personligheter som vi har störst behållning av deras (Fogestadskvinnornas) verk".

Som så många andra, som beskriver Elin utifrån något som kan likna kvinnorörelsens perspektiv, uppehåller sig Knutsson mest vid de böcker som direkt berör "kvinnosaken". Pennskaftet är en sådan bok - en lysande bitsk, rolig och provocerande skildring av kampen för kvinnlig rösträtt - Svergie var sist i Norden med det.

Knutson väljer att gå förbi Elin Wägners riktigt stora romaner. Vinden vände bladen, nämns inte. Inte Silverforsen heller. De avfärdas, utan att namnges, som "föråldrade". Hon tar sig för att skriva att Elin Wägners skönlitterära verk är "förbisprungna av tiden" och innehåller stråk som gör henne beklämd, inte minst vad gäller kvinnoskildringar. Det är som det inte vore riktigt fint att säga det som borde sägas: Elin Wägner var en lysande berättare! Väl i klass med Sveriges stora och uppburna.

Kanske läser jag Elin Wägners böcker med andra ögon än en kvinna. Det är möjligt. Kanske är det så att jag har lättare att känna sympati för Elins ovilja att släppa folk inpå livet, hennes mod att mitt i knivskarp kritik av patriarkatet vägra att ens snudda vid tanken på kollektiv manlig skuld, hennes ovilja att skönmåla individer av ett kön på det andras bekostnad. För att inte tala om gemenskapen jag känner med Elin när det gäller världbild, synen på miljö, fred och något så aktuellt som energipolitik och konsumtionssamhälle. Vi har ingen rätt att kräva billiga varor om det går ut över de som framställer dem.

Och visst värmer det mitt hjärta när hon, mitt under industrialiseringens drömmar om storskalig livsmedelstillverkning som skall frigöra kvinnan, tar sig an att tycka att hög standard kan vara färskt bröd - som gott också mannen kan baka - utan konserveringsmedel och mejerivaror från kor som lever goda liv. Elin Wägner var mer än före sin tid. Hon är mitt i nutid. Och förmodligen också mitt i framtiden.

En parentes, som vill göra sig gällande när jag nu än en gång tuggat i mig Ulrika Knutsons njugga inställning till Elin: nog känner jag mer värme i det anspråkslösa Lilla Björka än i Lagerlöfs påfågelbeströdda Mårbacka, Heidenstams vräkkalla Övralid eller Keys storslagna Strand. Och jag tror att det hus en människa skapar speglar henne bättre än nästan allt annat.

Ulrika Knutson redovisar sitt syfte med boken, den är att se som ett journalistisk arbete. Okej då. Men det medför att noter saknas. Vilket medför att det grävande i arkiv Knutson gjort måste göras om av andra. Synd! För nog borde boken skapat åtskillig nyfikenhet hos många att gå vidare.

9 kommentarer:

  1. Hallå!
    Kan jag få några tips på böcker en nybörjare på Wägner skall läsa?
    Björn

    SvaraRadera
  2. Ja, Björn, efter att ha läst samtliga (tror jag) Elin Wägner-böcker, är det några som mer graverat fastnat i minnet: Pennskaftet (1909), Åsa-Hanna (1918), Silverforsen (1924), Svalorna flyga högt (1929), Fred med jorden (1940), Väckarklocka (1941)samt Vinden vände bladen (1947). I övrigt kan man kolla Elin Wägnersällskapets hemsida.

    SvaraRadera
  3. Elin Wägners feminism var balanserad, ärlig. Exempel på raka motsatsen finns att läsa i webboken "Mansförtryck och kvinnovälde" av Per Ström.

    SvaraRadera
  4. Det är roligt att Elin Wägner åter kanske kan återerkännas!

    SvaraRadera
  5. Ger mig, ska låna Väckarklockan imorgon på biblan!
    Hasse Bildoktor

    SvaraRadera
  6. En spännande recension av Ulrika Knutsons intressanta bok om de nästan helt bortglömda Fogelstadskvinnorna.Det är roligt att en man engagerat sig så i Elin Wägner som annars mest tycks attrahera kvinnor en bra bit upp i åren. Jag kan kritisera Knutsons på liknande grunder som Birger Schlaug gör men jag vill, precis som han säkert också vill, ändå säga att boken är värd att läsa som ett dokument från nittonhundratalet. Jag delar uppfattningen att Elin Wägner beskrivs på ett kyligt sätt och att hennes storhet som författare av skönlitterära verk kommer bort. Det sistnämnda kan dock ha sin förklaring i att hennes romaner till stor del ligger utanför det ämnde som Ulrica Knutson behandlar i boken: Fogelstad.
    Inga

    SvaraRadera
  7. Du lägger ner mycket krut på en död kärring, Birger! Ingen jävel vet vem hon är och ingen vill veta det. Du är bättre när du kommenterar dagspolitik, det är ofta kul och vinklat på ett intelligent sätt även om jag ganska sällan delar din åsikter. Klimattjfset är ganska tröttsamt, det är inte så farligt som det skrivs. Kör med det du är bra på, skit i kärringar och klimat.

    SvaraRadera
  8. Björn: Det är alltid vanskligt att rekomendera böcker, men Pennskaftet är ju otroligt vass, och oerhört provocerande med tanke på att den skrevs för hundra år sedan!
    Vinden Vänder Bladen är, tycker jag, en av de bästa svenska böcker som någonsin skrivits. Gillar du politisk provokation, och kan sätta in det in 1900-talshistoria, så är Väckarklocka helt otrolig. Den Namnlösa är en riktigt bra roman, och Silverforsen är som klippt och skuren för att bli manus till en teveserie...

    SvaraRadera
  9. Suverän krönika, Birger!! Jag blir så irriterad(galen rent ut sagt)på detta tjatiga svart-och vitmålande av män/kvinnor. Alla med ngt så där hyfsad intelligens(hehe)vet väl att män och kvinnor är INDIVIDER.Kollektiv skuld som män ska känna p g a alla våldtäkter...inte klokt!
    Jag skäms, rodnar...men har inte läst ngt av Elin Wägner...vad jag kommer ihåg...
    Skärpning!!
    Allt gott! Du skriver SÅ bra!
    :-) Månviolen.

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.