Nostalgitripp: Så kunde det låta om tillväxt och konsumtion...

Nostalgi uppstår då jag försöker få ordning på gammalt material från politikeråren. Märker att jag inte utvecklats ett dyft... Står och stampar på samma fläck. Känner mig som en gammal dinosaurie.

Här är i alla fall ett utdrag- hämtat från riksdagens protokoll - från huvudanförandet under partiledardebatten i riksdagen den 15 juni 1995. Ingvar Carlsson var sur, minns jag.

"Den dagen man ligger på sin dödsbädd och skall summera är frågan vad som egentligen är viktigt. Är det resorna till Bryssel? Eller är det kanske rent av är doften av nytvättade lakan och upplevelsen av att barnen kommer hem från skolan? Är det kanske detta som är värdet? Eller består värdet här i livet bara av att man konsumerar och äger mer och mer?

Vi måste ställa de här frågorna, och vi måste också ge svar. Miljöpartiet ger svar. Vi menar att framtidens vision inte ligger i att vi skall köpa mer och äga mer utan att vi skall leva mer, känna mer, älska mer och kanske t.o.m. gråta och skratta mer. Det är det som är värdet i livet. Det går att bygga ett bra samhälle. Jag är helt övertygad om det. Men vi måste tänka nytt."

I ett replik till moderaterna lät det så här:

"Det är sant att Miljöpartiet inte är ett tillväxtparti. Vi menar på fullt allvar att evig tillväxt är en omöjlighet. I ett materiellt moget samhälle är det svårt att jaga fram ekonomisk tillväxt hur länge som helst. Därför måste vi hitta andra vägar att skapa ett robust samhälle."

Här följer anförandet nästan i sin helhet, norpat från riksdagens dataarkiv. Jag tror att det var ett ganska typiskt miljöpartital från den tiden.

Fru talman!

När jag hörde de tre första talarna i dag funderade jag över om politik måste vara så tråkig. Måste den vara så visionslös och kemiskt fri från drömmar om ett annat samhälle?

Vi måste utgå från en dröm om ett annat samhälle. Vi skall ju inte bara förvalta det vi har utan även ta steget in i 2000-talet. Då måste vi kunna tänka nytt. Vi måste släppa gamla idéer och skygglappar och se framåt.

Det största akuta hotet just nu, förutom det ekologiska hotet, är det sociala hotet. Vi är på väg att få ett samhälle med större klyftor, där allt fler känner sig utanför och där våldet är en del av vardagen i snart sagt varje kommun och varje stad.

Hur svarar regeringen på detta? Hur svarar riksdagen och majoriteten av våra politiker på detta? Jo, genom att öka klyftorna i samhället – genom att dra undan pengar från skola och barnomsorg, genom att minska barnbidraget och a-kassan också för dem som redan lever under social stress. Detta är ingen god grogrund för ett bra samhälle.

Fru talman! Alla ni som lyssnar och ser på TV! Från denna sal i Sveriges riksdag bedrivs en politik som ökar alla förutsättningar för att de som växer upp i dag skall må dåligt. Detta blir följden av den ekonomiska politik som faktiskt förs. Det är inte någon naturlag att man måste skära på just de områden som har med människor, barn och utbildning att göra. Det finns andra områden att skära på.

Hur kommer det sig att samma politiker som skär i bidragen till kommunerna, i sådant som drabbar skola och barnomsorg, samtidigt säger ja till stora satsningar på det militära försvaret? De tecknar t.o.m. in 55,8 miljarder kronor för inköp av nya vapen! Det största hotet är inte militärt i dag. Lösningarna finns inte i nya vapen; lösningarna finns i en ny vision om ett solidariskt och rättvist samhälle som är ekologiskt hållbart.

Budskapet från Sveriges riksdag nådens år 1995 är kärvt: Mänskliga aktiviteter måste skäras ned. Vi har inte råd med dem. Jag hävdar att detta budskap är fantasilöst, färglöst och bygger på grånande tankar och idéer.

Vi måste ha visioner om det goda samhället! Det rättvisa samhället där människor känner delaktighet! Ett samhälle som är gjort för människor av kött och blod - inte bara för pengar! Ett samhälle som är socialt och ekologiskt hållbart! Ett samhälle där vi politiker har lärt oss vad som är viktigt i livet för varje människa!

Den dagen man ligger på sin dödsbädd och skall summera är frågan vad som egentligen är viktigt. Är det resorna till Bryssel? Eller kanske det rent av är doften av nytvättade lakan och upplevelsen av att barnen kommer hem från skolan? Är det kanske detta som är värdet? Eller består värdet här i livet bara av att man konsumerar och äger mer och mer? Vi måste ställa de här frågorna, och vi måste också ge svar. Miljöpartiet ger svar. Vi menar att framtidens vision inte ligger i att vi skall köpa mer och äga mer utan att vi skall leva mer, känna mer, älska mer och kanske t.o.m. gråta och skratta mer. Det är det som är värdet i livet. Det går att bygga ett bra samhälle. Jag är helt övertygad om det. Men vi måste tänka nytt.

För det första måste vi slå fast att jämställdhet och jämlikhet är effektivt.

För det andra måste vi sänka arbetstiden. 40-timmarsveckan är ingen naturlag. Vi måste anpassa arbetstiden till verkligheten.

För det tredje måste vi se till att det som är hållbart långsiktigt också blir lönsamt kortsiktigt. Det kan vi göra genom en skatteväxling, dvs. genom att sänka skatt och avgifter på arbete och i stället höja på energi, råvaror och utsläpp. Det skapar fler jobb, teknikutveckling och en bra framtid. Det skapar grunden för ett bra kretsloppssamhälle. Vi måste se till att det som är hållbart långsiktigt också blir lönsamt kortsiktigt. I dag är det precis tvärtom. Det som inte är hållbart långsiktigt är ofta lönsamt kortsiktigt. Det är följden av de politiska spelregler och ekonomiska styrmedel som vi i den här kammaren har fattat beslut om. Det värsta är faktiskt att om politiker inte hade funnits och ställt till det med ekonomiska styrmedel som har gött miljöförstöringen hade miljöförstöringen inte varit så illa som den är. Politiker har totalt sett ställt till det mera än de har löst.

För det fjärde måste vi sanera statens finanser så att välfärdens kärna inte drabbas. Jag trodde att det rent ideologisk i den här kammaren borde finnas en stor majoritet för just detta. Men så är det uppenbarligen inte.

Man skär i välfärdens kärna - det som är grunden för varje människas liv - samtidigt som man satsar på 20 miljarder i medlemsavgift till EU och 55,8 miljarder till nya vapen. Detta gör man nu - 1995 – när hotbilden ser helt annorlunda ut. Det finns faktiskt pengar.

Men även om vi sparar på det militära och inte köper så mycket av de här enorma, nya vapensystemen som majoriteten i riksdagen vill, måste vi ändå spara. Det är sant. Vi kommer inte undan att t.ex. skära i socialförsäkringssystemen. Men man kan skära på ett solidariskt riktigt sätt.

Varför skära lika för alla? I gruppen alla ingår människor som har det svårt och som lever på den ekonomiska marginalen. De har svårt att få det att gå runt. Deras barn har det svårt i skolan, eftersom den sociala stressen är för stor. Varför skära där? Varför skall vi skära i a-kassan lika för alla, i föräldraförsäkringen lika för alla och i sjukersättningen lika för alla? I stället borde vi se till att vi med höga inkomster får ta en större andel av besparingen. Därför säger vi att man skall införa en brytpunkt ialla dessa försäkringssystem, så att de med låga inkomster får behålla sina 80 % medan vi som har högre inkomster blir av med en större del.

För det femte måste vi ta energipolitiken på allvar. Kärnkraften skall avvecklas. En reaktor måste bort den här mandatperioden och jag hyser gott mod och god tro på Ingvar Carlsson när det gäller kärnkraftsfrågan. Det är bra att Ingvar Carlsson har markerat. Jag ställer frågan en gång till även här i kammaren: Skall kärnkraften vara avvecklad år 2010 eller inte?

Jag har läst i tidningsintervjuer att Ingvar Carlsson slår fast detta, och det tycker jag är bra och hederligt. Det finns en del politiker som är hederliga när det gäller folkomröstningar, och det är utmärkt…

Inom energipolitiken finns en enorm potential. Genom skatteväxlingen blir det plötsligt lönsamt med en annan typ av energi och ny teknik. Jag tycker att det vore läge att i Sveriges riksdag fatta något slags principbeslut om att vi skall ta den nisch på den globala energimarknaden som danskarna har tagit när det gäller vindkraft. Vi skall vara bäst när det gäller solceller - 2000-talets stora teknik. Där bör vi satsa. Vi bör stödja de företag som satsar på det här i Sverige. Det är ändå där energiframtiden ligger. Det är mycket bra med biobränsle, vindkraft osv. Det är bra under en övergångsperiod. Men vi måste se till nästa steg, och det gäller bl.a. solceller.

För det sjätte måste vi medvetet och klokt ta till vara den resurs som invandrarna utgör. Många invandrare är välutbildade. Väldigt många är kreativa och alla har något att tillföra. Det som sker i Sverige i dag är att det byggs murar mellan oss som har levt i Sverige länge och dem som har kommit hit alldeles nyss. Det är onödigt. Jag skulle t.ex. gärna se att både statliga myndigheter och högskoleutbildning hamnar i invandrartäta områden.

För det sjunde måste vi inse att EU-konceptet inte är den väg till paradiset som många på ja-sidan förespeglade inför folkomröstningen. Fru talman! Ledamöter! Minns ni löftena? Minns ni Mona Sahlins och Marit Paulsens brev till Sveriges kvinnor? Läs det gärna en gång till ni som har det kvar och se hur det blev. Hur blev det med narkotikakontrollen i Helsingborg? Hur blev det med salmonellan i Östergötland och hur blev det matpriserna som skulle sjunka. Sällan har så många blivit så lurade av ett så enigt etablissemang.

Hur blev det med knarkbekämpningen, Alf Svensson? Är det bra att lastbilarna far i stort sett helt fritt över gränserna i dag? Är det bra att Per Gahrton har fått ett svar av EU-kommissionen som säger att stickprovskontroller tyvärr inte är tillåtet? Bekämpar det knarket eller inte? Lars Leijonborg, Folkpartiet var ute vecka efter vecka efter vecka inför folkomröstningen och pratade om att matpriserna skulle sjunka. Håller Lars Leijonborg med om att Statistiska Centralbyrån har rätt när den säger att matpriserna har ökat med 3 % sedan olkomröstningen och att priset på grönsaker har ökat med mellan 40 och 50 %?

Olof Johansson, hur var det med miljögarantin? Var det någon garanti som Lennart Daléus och andra ledande centerpartister var ute och pratade om – att varje land skall ha rätten att gå före och ställa högre miljökrav? Var det så? Nej, det var inte så. Vi på nej-sidan hade rätt. Det var ingen garanti. Tvärtom kan det ibland med EU:s regler lägga tak påhur långt länder får gå när det gäller att ställa miljökrav. Då är spelreglerna fel. Det är ett av de stora felen med EU:s grundkoncept - man lägger tak på att enskilda länder skall ha rätten att gå före och ställa hårdare krav på t.ex. förpackningar och varor. Det är en rätt som Kalifornien har, men som EU fråntar Sverige och andra delstater i den nya framväxande superunionen.

Vetorätten, Ingvar Carlsson, var den livlina som garanterade svenskt inflytande, hette det. Nu är vetorätten, den där livlinan ni pratade om, förvandlad till ett litet tunt och trasigt julpaketssnöre. Det var inte mer än så.

Mycket har hänt på miljöområdet det senaste året, både sådant som är bra och sådant som inte är bra. Det som är bra tycker jag faktiskt att Miljöpartiet har varit inblandat i. Jag är kanske part i målet, men allergisaneringen är bra, satsningen på bidrag för solvärme är bra och att skatteväxlingen har skrivits in i den svenska regeringens rapport till EU är bra. Det finns en hel del som är väldigt bra. Det finns också annat som är väldigt dåligt. Jag hoppas att det var en engångsföreteelse när Sveriges miljöminister skrev till Norge och förklarade att man skulle hålla sams inom den socialdemokratiska familjen, så vi i Sverige skall inte skälla på Norge när det gäller jakten på vikval. Jag hoppas att det var ett misstag. Jag hoppas att ett sådant misstag aldrig återkommer.

Fru talman! Jag skall avsluta med att ta upp en för mig och Miljöpartiet mycket väsentlig fråga. Återigen räds vi folkvalda den s.k. marknaden. Vi har sett hur det går till när marknaden jonglerar med demokratin. Vi måste vara tysta och snälla, sade Göran Persson i går, för annars blir marknaden arg och ställer till det för Sverige. Det är nog riktigt. Så är det. Man har ju släppt alla spelregler. Marknaden blir aldrig mätt. Det är det som är det stora problemet. Marknaden vill alltid ha mer. De s.k.aktörerna har bara en enda sak att göra, en enda uppgift, nämligen att förränta pengar, förränta kapital. När hela samhället börjar underställas detta enda mål, att förränta pengar, är vi illa ute, både när det gäller demokrati och när det gäller människovärde.

Det behövs politiker som vågar stå upp och säga: Vi skall tygla marknaden. Det är få politiker som vågar säga det. Men vi blir fler och fler i Sverige. Vi blir fler och fler i Europa. Vi blir fler och fler i världen. Men i den här salen, i Sveriges riksdag, blir det tyvärr inte fler och fler - inte förrän efter nästa val i alla fall, 1998, när Miljöpartiet kommer att vara ett mycket större parti än i dag. Vi har visionerna för framtiden.