fredag 19 oktober 2007

Humanisterna, tron och fjärilars vingslag

Föreningen Humanisterna, som leds av Christer Sturmark, har lagt beslag på ordet humanist. Dessutom i bestämd form. Det är ganska fräckt. Det har upprört en och annan. T ex ordföranden i Humanistiska Förbundet, som leds av Anders Björnsson. Dessa två humanistiska herrar har ganska mycket otalt med varandra. De drabbade samman förra torsdagen i ABF-huset i Stockholm.

Det som kunde blivit en intressant debatt om liv, död, religion och vetenskap började med ett praktgräl och slutade i försoningen om att man gemensamt skulle skriva en debattartikel om yttrandefrihetens värde. Den skulle, av något pubertal anledning, handla om att man i Europa måste ha rätten att förneka Förintelsen. Jo, det vore förstås absurt om EU beslöt att införa åsiktsförbud, likt det som finns i Frankrike, medan man samtidigt får förhärliga sin egen historia, fylld av kolonialismens vedervärdiga våld, rasism och förstörelse. (Ett EU-beslut innebär att även Sverige måste inskränka yttrandefriheten eftersom EU-lag går före svensk lag).

Men jag hoppas ändå dom låter bli. Det måste finnas ett retoriskt och taktiskt mer intelligent sätt att försvara demokratins kärna – yttrandefriheten – än att göra det via en fråga som får det att vattnas i munnen på extremhögern.

Annars började debatten med en larvig fight, som andades avundsjuka, om varför Humanisterna haft fräckheten att lägga beslag på begreppet humanist. Björnsson var inte till sin fördel i denna passus…

Därefter vidtog diskussion om religion v/s vetenskap. Björnsson hävdade att religion visst hade sin plats i samhället, och att man även måste ta vetenskapen med en nypa salt. Charlataner kan också bära vit rock. Sturmark sågade religioner med fotknölarna och fastnade i det där som gör Humanisterna så antireligiösa att de gör ateismen till sin religion. Och då värjer jag mig. Tänker på att Nelson Mandela, Al Gore och andra av dem jag uppfattar som både kloka och sansade faktiskt tror på Gud. Märkligt. Besynnerligt. Kanske lite skrämmande för oss som är troende ateister...

Min utgångspunkt är att jag tillhör en ganska liten minoritet i världen: vi som inte tror på någon Gud. Tillhör man en minoritet bör man inte, i tron att man vet bättre än nästan alla andra, slå ifrån sig den överväldigande majoritetens uppfattning. Det är här jag uppfattar att Christer Sturmark går för långt. Däremot har han en poäng när han ställer frågan varför religionsfrihet behövs när vi har den grundlagsfästa yttrandefriheten, föreningsfriheten etc. Vad är det i religionerna som skulle förbjudas om man avvecklade begreppet religionsfrihet? Det vill jag också veta!

Vi tar en öl efter debatten och jag minns ett samtal med en präst. Vi hade åkt ut till stugan som ligger i viken. Vi hade åkt fort, kanske för fort, som man lätt gör med 750 kubik mellan benen medan man bryter igenom luftmotståndet så att det slår i visiret. Vi hade hängt av oss skinnställen, gjort en brasa, ställt fram några mörka öl och doften från varma mackor trängde ut från ugnen. Vi pratar om livet och konstaterar att både den som tror på evolutionen och den som tror på skapelsen kan ha en del gemensamt. Jag har svårt att begripa varför en gud, som rimligen med goda avsikter, skapat en gepard - som är perfekt konstruerad för att plåga, döda och äta antiloper - samtidigt skapat antilopen, som är perfekt konstruerad för att klara livhanken och låta geparden svälta ihjäl. Det är lättare att ha fördragsamhet med, och förståelse för, den smärta och det lidande som är en del av den våldsamma naturen om man anammar evolutionsteorin. Hur kan en Gud skapa något som är så fullt av lidande, om nu guden är god?

Min vän prästen tar ut mackorna från ugnen och muttrar något om att Herrens vägar inte alltid är lätta att förstå, och att skapelsen och evolutionen nog egentligen är sak. Hur kan något så vackert som en sommaräng skapas av slumpen, frågan han. Hur kan något så våldsamt och grymt som utspelas på en sommaräng skapas av en gud, frågar jag.

Den nya fysiken lär vara närmare Gud än den gamla, sägs det. Hur det är med detta vet jag inte eftersom jag inte har riktigt kläm på det där med Gud. Men jag tolkar den nya fysiken som att gammal vishet och intuition står sanningen närmare än vad den gamla fysiken gjorde. Jag vill gärna tolka den som att det också finns något heligt. Och att vi människor, precis som allt annat levande, är delar av den totala livsväven.

Jag tror att en av människans största tragedier är att hon kommit att uppfatta framsteg som materiella framsteg, och att prestationer kommit att mätas kvantitativt snarare än kvalitativt. Vi mäter så gärna i den kvantitativa skalan att vi på kuppen blir förlorade i aktiviteter vars resultat vi kan mäta. Vi reducerar livsvärden och tappar ur förmåga att leva.Vi är nästan överens om slutsatsen, prästen och jag, men inte om det sätt på vilket vi tog oss dit.

Varför blev det som det blev? Varför började vi tappa värden? Varför började vi mäta i volymer snarare än färg, form och känsla? Ett är säkert, det var inte onda människor som blev arkitekter till den världsbild som nu stympar våra sinnen. Den nya världsbilden växte fram och gamla teologiska förklaringar trängdes undan. Jag är ingen anhängare av de teologiska förklaringarna, men undanträngandet medförde inte bara gott. Vi blev visserligen befriade från bojor som religionens uttolkare försett oss med, men vi tappade också traditionella värden. Ingenting förblev heligt när arkitekterna ritat färdigt. Nej, just det, sa prästen, och vi kom åter igen till samma slutsats, fast på olika vägar.

Isac Newton gav oss redskapen för att se världen på ett mekaniskt sätt. Han gav oss gravitationsteorin och lärde att allt kan beskrivas som materia och mätas matematiskt. Världen är ett urverk. Mätstickan är en värdemätare. Vi blev lärda att eliminera livets kvalitéer från de kvantiteter de ingår i. Enkelt, tydligt, lättformulerat och lättmätt. Volymer och matematik. Nationalekonomin, och därmed också det mesta av dagens politik, tog fasta på denna föreställning. Så kom välstånd att mätas i volymbegreppet ”bruttonationalprodukt”. Ett mått som visserligen då och då kritiseras men som ändå ligger till grund för nästan varje politiskt beslut i de gamla partierna. Visst har det medfört goda resultat på många sätt, men vill vi ta livet på allvar, ta vår utmätta tid på allvar, så måste vi lära oss tänka större än så.

De gamla grekerna, dessa ständigt åberopade utdöda stackare, menade att naturen var en form av läromästare, ett mönster som skulle följas. Men detta passade inte in i den mekaniska världsbilden. Nej, naturen kom att uppfattas som underkastad matematikens lagar. Naturen skall behärskas, hävdade Francis Bacon. Han blev den arkitekt som fick människan att tro att hon kan ta ”makten över tingen i naturen - över kroppar, läkemedel, mekaniska krafter och andra dylika ting”. Han ville att vi skulle se på världen på ett sätt som åtskiljde iakttagaren från det iakttagna. Han gav oss tron att det finns ”objektiv kunskap”. Det finns en objektiv kunskap i form av en sanning, hävdade min vän prästen, och menade att vi finns här på jorden för att förvalta den. Det finns inga absoluta sanningar, hävdade jag, och menade att vi är inneslutna i livets väv som alla andra varelser.

Även ekonomin kom att förklaras som om den styrdes av naturlagar, precis som gravitationsteorin kan förklara himlakropparnas rörelser. Om var och en gör det som är bäst för den egna ekonomin bli det bäst för alla, hävdade Adam Smith. Om vi låter den osynliga handen styra, så blir allt till det bästa. Smith menade visserligen att den osynliga handen styrs av moral och etik. Människor vill ju inte stå där med skammens rodnad inför vare sig vår Herre eller sina grannar... Men det var när marknaden var så liten att producent och konsument kunde se varandra i ögonen. Och när kyrkan stod mitt i byn. När ekonomin globaliserades slapp vi se det vi ställde till med. Och kyrkan och vår Herre blev det lite si och så med.

Den rationella, mekaniska världsbilden formade våra tankar och satte gränser för våra utblickar. Trots att det senaste århundradet gett oss så mycket nytt - relativitetsteorin, kvantfysiken, kaosforskningen - tycks mycket av våra liv och våra föreställningar styrda av det gamla. Det tar tid för det nya att tränga in i skolan, politiken och normbildningen. Det nya är dessutom obekvämt. Den nya vetenskapen handlar ju inte om säkerhet utan om osäkerhet. Inte om mätbara enheter utan om sammanhang. Det nya säger oss att det inte går att skilja det iakttagna från den iakttagande. Det nya säger oss att medvetandet påverkar den fysiska verkligheten. Hur flummigt och irrationellt som helst i öronen på den som är rädd för det som inte låter sig förklaras.

Det nya är som gjort för att vi ska känna oss lite illa berörda, lite skakade, lite omtumlade. Men, egentligen, vore det inte konstigare om det mesta förhöll sig på det enkla sätt som det synes vara? Bara den, numera, oomstridda tesen att tiden flyter fortare i den tyngdkraftsbefriade rymden än här på jordytan får alla invanda rationella föreställningar att rämna, samtidigt som den befriar oss från de bojor som förhindrar tankarna att gå på upptäcksfärd långt utanför det synligt förnuftiga. Farligt, menade min vän prästen när vi framåt småtimmarna diskuterade tankarnas frihet och deras svindlande framfart som landade i att världen är nog så helig och andlig som himlen.

När den gamla världsbilden talar om matematisk ordning talar den nya om att en fjärils vingslag kan starta en orkan. Det är det lilla som kan få det stora att inträffa. Det är de enstaka händelserna, de enstaka orden, som kan sätta igång förvandlingen. I detta finns det starkaste skälet till att engagera sig politiskt trots alla tvivel, all osäkerhet och rädsla. Hur världen skall se ut bestämmer vi alla genom att fylla våra utmätta minuter med innehåll. Det är kanske just det du gör denna minut som utgör det vingslag som kan förändra världen. Vad du gör är viktigt, för dig, för många, för alla i alla tider. Den nya kunskapen lyfter oss som individer, ger oss alla en individuell roll i det totala kollektivet. Individen är viktig.

Nog är det så att tankar som tar avstamp i den nya kunskapen omsluter den gamla intuitionen. De som gläds mest över detta är nog vi som bär en grön dröm. För den är både det mest konservativa och det mest radikala man kan bära.

Debatten mellan Sturmark och Björnsson kändes ganska platt. Undrar hur det löpt om gamle ärkebiskopen Hammar varit med. Tror att den blivit bättre. Så troende ateist jag än är.

15 kommentarer:

  1. Lysande blogginlägg!!! Vilken nattamat!!

    SvaraRadera
  2. Hitchens är tillsammans med Dawkins ett av de mest intressanta att lyssna på när det gäller religion.

    Poison or Cure? Religious Belief in the Modern World Hitchens - McGrath debate 1'40 (google video)
    http://video.google.com/videoplay?docid=-6851159367044940771&hl=en

    SvaraRadera
  3. Jag håller med Börje och Mimmi, en lysande text som håller även just efter frukost!

    Desto större anledning att framföra en kritik mot en viss teknikfientlig underton.

    "Varför blev det som det blev? Varför började vi tappa värden? Varför började vi mäta i volymer snarare än färg, form och känsla?"

    Gjorde vi inte detta i syfte att få en drägligare tillvaro? Var inte det positiva med färg, form och känsla förenat med hämmande företeelser som vidskepelse och dogmatism? Var inte Newtons insats ett av den tidens avgörande steg för att hjälpa oss förstå och kontrollera naturen? Insatser som gett oss möjligheter att försörja en allt större mänsklighet och bygga upp demokrati och ett öppet samhälle.

    Jag håller med dig om att vi för länge sedan har passerat gränsen för när teknisk utveckling gör oss lyckligare, men jag vill inte skylla Newton och hans gelikar för vår oförmåga att bromsa när tiden var inne. Den tekniska utvecklingen skapade möjligheter till ett drägligare liv och var i den egenskapen en del i den evolutionära processen. Nu är det andra värden som bör bli föremål för människans kreativitet och som kan rädda en fortsatt evolutionär process som är positiv och hållbar ur vårt nuvarande kunskapsperspektiv.

    SvaraRadera
  4. Tack för en god översikt och för din öppenhet. Håller med dig om faran i skilsmässan mellan vetande och värde. Varför kan inte skönhet vara ett sanningskriterium?
    En teolog uttrycker det så här (fritt ur minnet): Nu när vi har fått allt det vi längtade efter har vi ingen aning om vad det var vi skulle ha det till.
    Vi behöver svar på frågan varför. Vi behöver mening och syfte. Det har modernismen berövat oss.

    SvaraRadera
  5. "...Och då värjer jag mig. Tänker på att Nelson Mandela, Al Gore och andra av dem jag uppfattar som både kloka och sansade faktiskt tror på Gud. Märkligt. Besynnerligt. Kanske lite skrämmande för oss som är troende ateister..."

    Nu skulle jag skriva något klokt, var meningen.
    Kan inte komma på något.

    Lysande inlägg, Birger!
    Jag tycker inte det är besynnerligt att en troende ateist kan skriva något så klokt...

    SvaraRadera
  6. Okej, jag faller platt för ditt resonemang, Birger. Det skakar om mig en del när du skriver om sommarängen, det skakar om mig en del när du skriver om geparden och antilopen. Det skakar om mig lite grand när du ifrågasätter varför religionsfriheten behövs när man ända har de andra grundlagsskyddade fri- och rättigheterna. Det skakar om mig lite grand när du som "troende ateist" så starkt framhäver materialismens tillkortakommanden och till slut önskar att ärkebiskopen varit med på debatten.

    SvaraRadera
  7. Birger, allt du skriver är så himla bra, att det borde kallas himmelskt bra! Och när du söker efter en tanke, att förklara alla egendomliga motsättningar i naturen (antilopen - geparden etc), då kan det finnas skäl att kasta ett öga, gärna två, på antroposofin.

    SvaraRadera
  8. Tack f�r kommentarer och tips! Hemkommen fr�n en spelning med (d)Elvis Presley k�nns det lite lustigt att pl�tsligt vara mitt inne i samtal om liv och d�d, religion och vetenskap...

    SvaraRadera
  9. Frågar du en matematiker så finns det skönhet även i den matematiska ordningen. Kanske har han rätt, även om jag som icke-matematiker har svårt att se den skönheten...

    Vad gäller ateism och skönhet, mening osv skulle jag vilja citera Julian Huxley i sin bok "Religion utan uppenbarelse":

    "Idag har gudshypotesen upphört att vara vetenskapligt hållbar, har förlorat sitt förklaringsvärde och håller på att bli en intellektuell och moralisk börda för vårt tänkande. Den övertygar och tröstar inte längre och att överge den medför en känsla av djup lättnad. Många människor hävdar att överge gudshypotesen innebär att överge all religion och all moralisk grund. Detta är helt enkelt inte sant. Men det betyder att, när vår lättnad över att kasta ett utdaterat ideologisk möblemang överbord är över, så måste vi konstruera något annat att ta dess plats."

    SvaraRadera
  10. Väl skrivet!

    jag noterar hur bloggare efter bloggare/dagboksförf. efter dagboksförf., konstigt nog skriver mer och mer om Gud/existensen.

    Det verkar onekligen som om någonting händer med oss, då vi tvingas ta itu med oss själva.

    SvaraRadera
  11. Bedrövligt inlägg, Birger. Religionen måste bekämpas!
    Hur ser du på den växande islamiseringen i Sverige och övriga Europa?

    SvaraRadera
  12. Just läst Dawkins "Illusionen om Gud". Magnifik! Han strimlar religionen på längden och tvären.

    SvaraRadera
  13. Tack för kommentarer!
    Jodå, jag har också läst Dawkins - http://schlaug.blogspot.com/search?q=Dawkins
    - och kan rekomendera hans bok som du nämner. Problem uppstår när vi som väl snarast är troende ateister blir fundamentalister.

    SvaraRadera
  14. Detta väcker minnen - för var det vänster och Mao och annat, nu är det tydligen "ateismen-humanismen Christer Sturmarks tänkande" som ska studeras i förbundens studiecirklar... Och till sommaren blir det väl tältmöten - med dragspelsmusik av Benny Andersson...

    SvaraRadera
  15. Jösses. En gång i tiden hade jag tyckt att det här var djupsinnigt. Nu framstår det bara som ett karismatiskt förvirrat hopkok. Men trots den frodande pseudovetenskapen och den störiga naturromantiken i miljöpartiet fortsätter jag att rösta på dem och kommer fortsätta göra det så länge vi är beroende av en fungerande natur som är på väg att gå sönder.

    ps. Newton själv var starkt kristen och blandade in teologi i sina fysikaliska teorier. Principia innehåller långa teologiska passager. Han skulle knappast hållit med om att han tog bort det andliga i naturen.

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.