söndag 14 oktober 2007

Fotboll, blårandigt guld och inkonsekvens...

Jag är uppfödd som djurgårdare. Följde med farsan på derbyn mot AIK. En gång satt någon bakom oss och svor, skrek och bar sig allmänt illa åt. Det var min lärare i religionshistoria. I katedern var han mild, from som ett lamm. Här satt han och bar sig åt som ett svin (ja, inget riktigt svin, för de bär sig ofta mycket bra åt, men som ett mänskligt svin). Han såg generad ut när han såg att det var jag som satt framför. Ibland undrar jag om det var därför jag fick högsta betyg i just det ämnet. Eller om det verkligen var för att jag tyckte det var det mest spännande ämnet som fanns - läste hur mycket sidolitteratur som helst. Förundrad över att tillhöra den minoritet i världen som inte, trots ihärdiga försök, kan tro på någon Gud, men väl på att det finns sådant som är heligt. Liv till exempel. Vilket ju är något som tas i våldsam takt, på order från Gud, i Första Testamentet - ett skäl så gott som något att känna att också kristendomens Gud är något ganska förskräckligt. Tillbaka till fotbollen...

Svensk fotboll är inget vidare. Att Djurgården är med och slåss om guldet tycker jag givetvis är gott. Men konstigt. Att vara bäst i Allsvenska betyder inte så mycket rent kvalitetsmässigt. Dessutom är det trist att klubbarna är som vilka bolag som helt. När AIK sålde sin stora stjärna - som till och med jag som djurgårdare kunde uppskatta och applådera - just när de kände doften av medalj av hög valör säger allt om det absurda i elitidrott. Och om spelarnas känsla för klubbarna. Den är noll. Det är ungefär som att byta från kassan hos en Shellmack till kassan i en Statoilmack.

Det är därför jag tidigare skrivit på denna blogg att Djurgården bör ta vara på Patrick Amoah, en spelare som vuxit upp i Djurgården och som för länge sedan borde fått mer speltid. Hans kontrakt går ut i år.

Jag har varit ordförande i ett elitlag i volleyboll. Strategin i detta lag är given: bygg på egna spelare, ge ungdom en rimlig chans att ta plats i laget. Även om det kortsiktigt blir aningen sämre spel än med inköpta spelare från när och fjärran. Även i svensk volleyboll köps det nämligen spelare - allt från australien, via gamla öststater till Canada. Vetskapen att man som ung spelare har chansen att slå sig in i elitlaget gör att man satsar mer, tränar bättre och kanske till och med begriper att man skall vara ett föredöme även utanför planen för dem som är ännu yngre. För bär man sig illa åt där har man ingenting på plan att göra.

I fotbollsallsvenskan gäller en regel som säger att minst sju spelare i 16-mannatruppen ska ha spelat i Sverige i tre år i åldern 15-23 år. För Djurgårdens del innebär detta att några av de inköpta, utländska spelarna, inte ens får plats på bänken. När man spelade senaste matchen - mot Gävle förra söndagen - så var det åtta utländska spelare i startelvan! Bara Jones Kusi Asare (bilden), Markus Johannesson och Johan Arneng var svenskar. På bänken satt den ende genuine djurgårdaren: Patrick Amoha. Han kom in när det var några minuter kvar.

Jag fattar inte varför jag bryr mig. Varför hjärtat slår fortare när Djurgården spelar. Det är ju bara ett varumärke, vilket som helst. Men det är väl det ofattbara, det smått absurda och lagom inkonsekventa som gör att man är människa. Åtminstone kan det kanske förklara varför man varit politiker...

8 kommentarer:

  1. En salig blandning...:-). och visst är det lustigt att i Sverige se hur allt fler, importerade, spelare tackar enhögre makt efter det att man gjort mål. Som om någon gud bryr sig om vem som vinner på fotbollsplan. Jag säger bara en sak: Herregud!

    SvaraRadera
  2. Herr Schlaug ger sig in i allehanda debatter Nu också fotboll. Ganska insiktsfullt dessutom. Och så politiskt att ta in bilden på Kusi Asare och lite fint påpeka att han är svensk medborgare. Vad gäller Amoha så är det nog rätt at matcha honom försiktigt, han behöver som alla unga, ett liv också utanför fotbollen Djurgården har så vitt jag vet tagit stor hänsyn till hans studier.

    SvaraRadera
  3. Intressant blogg. Fråga: Är SCHLAUG.SE ett företag eller är det Birger Schlaugs privata blogg?

    SvaraRadera
  4. Intressant statistik över DIF:s nuvarande A-trupp, Birger. Själv såg jag DIF första gången när bröderna Tvilling och Kacka Andersson fanns i laget. På Råsunda - med farsan. Jag tror vi spöade Elfsborg. Sen blev det många matcher med polarna, och några guld till DIF. Idag är det tyvärr rena legotrupperna i de flesta allsvenska klubbarna. Sorgligt att inte ledarna satsar på en kärna av klubbens egna talanger. Eller åtminstone plockar in killar från närområdet och landsorten som man gjorde förr. Nu tar det ofta bra lång tid för en import att känna sig hemma i stan och det nya gänget, och få blir kvar nån längre tid. Summan av alla dyra importer blir inte det väntade, se bara på Malmö FF mfl som försökt värva ihop ett lag. Det funkar inte. Att sen delar av publiken kommer mera för att bli av med sina aggressioner gör inte det hela roligare.

    Även om hjärtat klappar när jag ser mina gamla blåränder (tänk när Birre Eklund och Kniven och Jompa gjorde entré, det var lycka) så avstår jag numera att gå och titta. Roligare är att se division 4-matcher, där finns klubbkänslan ännu kvar!

    SvaraRadera
  5. För mig är det viktigare att den klubb jag gillar är bra än att de har spelare som "brinner" för klubben. Yksel Osmanovski spelar på kanten i MFF, han är "ur-MFF:are", men jag skulle lätt byta ut honom mot någon som spelar bättre.
    egna unga talanger ska givetvis få chansen, på samma premisser som alla andra. Är de inte tillräckligt bra, bör de inte spela.

    Jag vet inte hur bra Amoah är. Jag vet bara att MFF slösat bort ung talang som Pode, Jon Jönsson och Lolo Chanko.

    Och visst, klubbarna är varumärken. Frågan är om det är något bra, eller om det är själva beviset för att marknadsekonomin inte fungerar. En sådan förutsätter ju rationella konsumenter, menar jag.

    SvaraRadera
  6. En liten bit på vägen till ett svar på det s.k. teodicéproblemet kan Birger få, om han läser essän över Edith Södergran och Rudolf Steiner. Boken heter "Vägen till landet som icke är" av Jan Häll (Atlantis 2006).

    SvaraRadera
  7. Anonym: inläggen på bloggen är inget företags blogg, utan min egen. Däremot håller Mikaela Holm, ProVoka, till med vänstersidan och ev oförtäckt reklam för det jag håller på med.

    Janne: Bröderna Tvilling såg jag nog som liten på en hockeymatch, vill jag minnas. Mina första fotbollsminnen är med Knvista (när han spelade högerytter), Sigge Parling, Birre Eklund och Tjalle Mild. Fick en djurgårdströja som morsan fixat, med siffran 11 på (Knivstas nummer). Mest gillade jag nog Leif Chappe Eriksson, som spelade center. När innrarna var Leffe Sköld och Hasse Nilsson var det verkligen snabba anfall...

    Rasmus: Jag är nog mer nostalgisk än dig, gillar tanken att några spelare får utvecklas från pojk-eller flicklag till A-lag och att man tar vissa risker för låta dem få chansen. Lolo slösades inte bort, han kom till Djurgården...:-)

    Anonym: Lustigt att du nämner boken Vägen till landet som icke är. Den ligger faktiskt i högen som skall läsas...

    SvaraRadera
  8. Chanko var ett dåligt exempel kanske. Han kom från Djurgården 2003, och lämnade 2005, då han var 25 år. Sedan via Grekland AEK Athen) till Hammarby där han är nu.

    Men visst, många är nostalgiska och tycker att sporten blivit för kommersiell, men det finns en massa fördelar med det också. Allt va inte bättre förr.

    Boktips: "Fotboll förklarar världen". Både bra och dåliga saker tas upp.

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.