Hej, KGB!Jag såg din glada nuna i burken igår. Du kommenterade och analyserade Miljöpartiets kongress, som tog beslut om allt från offentligt ägande av elnäten till att Sverige bör lämna Afghanistan om inte USA drar.
Du såg lite lätt ironisk ut när du berättade att en del beslut var lite smålarviga, sådana beslut som aldrig skulle fattas på andra partiers kongresser. Till exempel att politiken bör inriktas på att öka människors lycka.
Och det låter ju fjolligt, eller? Vi rediga karlar hålls inte med sån´t fjoll som lycka. Och politiker som lallar om lycka, kan ju inte vara speciellt seriösa. Eller?
Men, käre KGB, du var nog ironisk på grund av att du inte riktigt fattat att det bedrivs ganska omfattande forskning om lycka. Vi vet t ex att lyckliga människor mår bättre. Så klart. Vi vet också att människor som är lyckliga fungerar bättre socialt. Och det är väl inte så dumt?
Forskningen försöker också berätta för oss vad som kan bidra till lycka. Nu börjar det brännas politiskt! Om man tycker att ett samhälle där många är lyckliga är bättre än ett samhälle där många är olyckliga, så är det ju inte helt fel att sträva ditåt. Eller hur?
Det verkar som att förutsättningarna för lycka ökar om man bor i...
... ett demokratiskt samhälle som är rikt på tillit och socialt kapital
... ett samhälle där de ekonomiska klyftorna inte är alltför stora och där arbetslösheten inte är alltför hög
... ett samhället där individen har stor frihet att själva bestämma över sina liv
... ett samhälle med hygglig materiell välfärd, men att tillväxt därutöver inte har någon större betydelse. Sverige har t ex för länge sedan uppnått den nivå när andra faktorer viktigare - kanske kultur och fri tid...
Jag blev lite imponerad av mitt gamla parti som på kongressen häromdagen tog beslut som utmanade den sortens kommentatorer som gärna förlöjligar sådant de inte riktigt förstår sig på. Jag har en del erfarenheter av sådana. T ex journalister som för tjugo år sedan tyckte att ekologisk odling var flummigt. Och att det var lite småfjolligt att inte tåla lite DDT för fyrtio år sedan. Och att grön skatteväxling var fånigt för bara tio år sedan - men nu kan till och med karlakarlar som Arnold i Californien gilla idén...
Så nog kan du, KGB, förstå det där med att lycka inte är så dumt det heller. Bara man vänjer sig vid tanken.
Men jag kan förstå att det inte är världens bästa jobb för lycka om man måste intervjua politiker dagarna i ände. Förresten: om du inte var inrikespolitiker så hade du nog märkt att frågan om politik och lycka är ganska stor utanför det lilla land du bevakar. Lycka till, KG!
Tillägg den 1 juli 2007: Undrar om KG tycker det här också är fånigt?
Johan Norberg, på Timbro, sågar ert lyckorus med fotknölarna i sin rapport "Blir vi lyckligare av lyckoforskning?" Sök på nätet och njut av lycka när Johan skjuter flummet i sank! Ekonomisk och materiell tillväxt ger lycka, det finns ingen motsättning i detta. Tillväxt ger oss mer lycka, inte mindre! Jag blir lycklig av bättre ljud i högtalarna, jag blir lycklig av en bil som ger mig möjlighet att besöka platser, jag blir lycklig av att flyga till New York under storhelgen.
SvaraRaderaJag måste väl säga att jag heller inte fattar riktigt. Forskning visar alltså att lycka är bra. Jaha... och? Är det nån som tycker tvärtom? Hur ska politiken arbeta för att skapa lycka? Förlåt, men det här låter ju faktiskt stenflummigt. Kan hända att om tio år står lycka högst på den politiska agendan, vad vet jag, men idag fattar jag verkligen noll av detta. Jag blir lycklig när politiker pratar i konkreta termer som jag kan förstå. Blir inte du det?
SvaraRaderaNja, lycklig blir jag inte när politiker rabblar attsatser och konkreta termer... Överhuvudtaget blir jag sällan lycklig när jag hör en politiker...
SvaraRaderaMen tanken att vi inte blir lyckligare av att öka den materiella välfärden i ett redan materiellt rikt land är intressant. Då blir frågan varför vi inte jagar andra mål än materiell tillväxt och ständigt växande ekonomi.
Tanken att ökade ekonomiska klyftor faktiskt är negativt ur det här perspektivet talar ju också för att ett nytänkande hos den tjänstgörande politiska majoriteten kanske inte vore så dumt om man vill skapa förutsättningar för lyckligare männsikor.
Lyckans förhållande till materiell välfärd måste väl ändå vara relativt.
SvaraRaderaVar mina föräldrar olyckliga därför att de hade högtalare med dåligt ljud eller ingen bil alls? Nu är de nöjda för att de kan transportera sig själva, livet blir ju enklare, men lyckligare? Jag kan inte säga att jag är lyckligare nu med god ekonomi än när jag var fattig student.
Jag känner många lyckliga i andra länder och de har inte på långa vägar så bra materiell standard som jag.
I alla tider har väl människan funnit något att vara lycklig (eller olycklig) över.
Den enda sanna lyckan hittar man i ett arbete och vetskapen att man bidrar till den heliga tillväxten...
SvaraRaderasjälv blev jag rätt konfunderad när KG och Mats Knutson bägge två antogs kunna expertkommentera en kongress dom inte ens besökte...
SvaraRaderahej förresten!
Men, Birger, man kan försöka ha ialla fall nån typ av kritisk hållning till det här lyckobegreppet. Det här med att sociala och ekonomiska klyftor inte är eftersträvasvärt ur en mängd olika perpektiv kan vi ju alla vara överrens om utan att behöva tala i termer av "lycka". Eller hur? Detsamma gäller för det där om att ökning av materiell välfärd inte nödvändigtvis gör så att vi mår bättre. Money can't buy you love, har vi fått lära oss för länge sen. Det är ju inget nytt under solen.
SvaraRaderaJag tycker allt det du talar om redan ryms innanför ramarna för sånt som politiken redan sysslar med. Vad tillför det här lyckobegreppet, förutom att flumma till det så att folk inte längre fattar vad man menar; För att inte tala om befästa stereotypa föreställningar om miljöpatiet som ett flummparti? Det fattar jag inte riktigt.
"Med ekonomisk tillväxtbromsas välbefinnandet"
SvaraRaderahttp://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=378510&previousRenderType=2
?
Alltså, precis det som Birger S skriver i stycket som börjar med "Jag blir lite imponerad av mitt gamla parti..." gör att jag verkligen överväger att för första gången engagera mig partipolitiskt. I MP, kanske jag bör tillägga. Det är så jäkla sant som det är sagt.
SvaraRaderaMiljöpartiet kan inte ses som någonting annat än ett dåligt skämt.
SvaraRaderahttp://anti-oppositionen.blogspot.com/2007/05/miljpartiet-r-ett-skmt.html
Lycka hellre än ensidig fokusering på blind ekonomisk tillväxt som överordnat politiskt mål – är vi flummiga, vi som tror på det? Må så vara. Aristoteles, Jeremy Bentham, Tony Blair och brittiske tory-ledaren David Cameron – jag och mina gröna vänner är i gott sällskap.
SvaraRaderaVerkligt flummigt är att fortsätta tro på ständigt ökad ekonomisk tillväxt i en värld med begränsade naturresurser som vi redan överutnyttjar. I Storbritannien och andra länder som kommit längre än Sverige i det avseendet förs nu en seriös diskussion om hur man med politiska beslut baserade på forskningsresultat kan öka förutsättningarna för att göra människor lyckligare, inte bara rikare. BBC har gjort en sevärd programserie om lycka, forskningen om den och de politiska konsekvenserna om man tar den på allvar (http://news.bbc.co.uk/2/hi/programmes/happiness_formula/default.stm ). Jämför detta med svensk TV. Lycka som politiskt mål avfärdas med en ironisk kommentar i en nyhetssändning.
Men budskapet kanske är för hotfullt. Att ifrågasätta tillväxten är verkligt omstörtande. Om människor blir nöjdare med sig själva och vad de har och slutar överkonsumera, ändras maktförhållandena i samhället i grunden. Till det bättre för flertalet men till det sämre för dem som tjänar på den nuvarande ordningen.
Vad är då den vetenskapliga grunden för att förespråka ökad lycka som politiskt mål?
Först och främst: vad är lycka? Är den inte omöjligt att mäta och jämföra något så personligt? Det trodde man länge men nu anser forskarna att det går. Lycka, eller välbefinnande, definieras rakt på sak som en persons uppfattning om vilken livskvalitet hon har, hur nöjd hon är med sitt liv i stort, exempelvis på en skala 1-10.
Vi konsumerar tre gånger så mycket nu som för 50 år sedan, i den rika västvärlden, men vi har inte blivit lyckligare. Stefan Edman, tidigare sakkunnig hos statsministern och statlig utredare, har gått igenom fem studier i Sverige som visar att den ”genomsnittliga lyckonivån” visar en svagt fallande trend i Sverige mellan 1972 och 2000 (SOU 2004:119). I Storbritannien bröts sambandet mellan ekonomisk tillväxt och lycka på 1970-talet. I USA är trenden ännu tydligare. Över en viss nivå, där de materiella basbehoven är tillfredsställda, blir vi inte längre som grupp lyckligare av mer pengar. Detta beror, i grova drag, på dels att vi snabbt vänjer oss vid den materiella nivå vi lever på och att vi jämför oss med andra. Om de har ännu mer, blir vi mindre nöjda med det vi har.
I bland annat Storbritannien, Nederländerna, Tyskland och USA bedrivs omfattande tvärvetenskaplig lyckoforskning av nationalekonomer, psykologer och socionomer. London School of Economics, med nationalekonomen och rådgivaren till regeringen professor Richard Layard, är framstående, liksom holländske Ruut Venhoven som samlat ungefär 4000 studier i ämnet i World Database of Happiness, http://worlddatabaseofhappiness.eur.nl/ . Amerikanerna Diener och Seligman har sammanställt en bred kunskapsöversikt över floden av studier av förutsättningar för lycka (Beyond Money. Toward an Economy of Well-Being. Psychological Science in Public Interest, 5), liksom brittiska Donovan och Halpern (”Life Satisfaction: the state of knowledge and implications for Government”, 2002). “World Values Survey” är en omfattande enkät till 90 000 personer i 46 länder som har genomförts fyra gånger sedan 1982. Dessa visar att goda sociala relationer, frihet och demokrati, trygghet, mål och mening i livet, lagom mycket meningsfullt arbete och god hälsa är viktigt för människors lycka. Det är fullt möjligt att öka lyckan med politiska beslut genom att till exempel minska arbetslöshet, överdrivet lönearbete och stress, förebygga och lindra psykisk ohälsa och onfördela från rika till fattiga – om den politiska viljan finns. Professor Layard skriver utförligt om vad detta kan innebära i sin bok ”Happiness, Lessons from a New Science”. Det är också intressant att en majoritet av svenskarna länge sagt sig föredra kortare arbetstid än högre lön (t ex SIFO 2003).
En brittisk regeringsrapport (ovan nämnda ”Life Satisfaction...”) drar slutsatsen att vi nu vet så mycket om lycka och hur den kan påverkas av politiska beslut och åtgärder att det är befogat att ha ökad lycka som politiskt mål. Visserligen är metoderna för att mäta livskvalitet ännu relativt outvecklade jämfört med de traditionella ekonomiska men det är bättre att mäta relevanta fakta grovt än irrelevanta precist (ur Christer Sannes nyligen utgivna bok ”Keynes barnbarn. En bättre framtid med arbete och välfärd”).
I Storbritannien arbetar både regering och opposition för att finna former för att förbättra förutsättningarna för att människor ska bli lyckligare, inte bara rikare. Jag tror tiden är mogen för en synvända även i Sverige. Stress, utslagning, miljöförstöring och andlig tomhet i den råa konsumismens spår gör att alltfler inser att vi måste anpassa samhället till verkligheten.
Folkmajoriteten har länge prioriterat livskvalitet i form av exempelvis arbetstidsförkortning och rättvis fördelning före högre lön och mer överflödskonsumtion. Nu gäller det att eliten börjar lyssna.
Kontakta mig gärna för fler referenser!
Annika Lillemets
Gruppledare för Miljöpartiet de Gröna i Linköping och en av författarna till motionen ”Politik för lycka” till Miljöpartiets kongress
annika.lillemets@linkoping.se
Intressant, Annika! Tack för spännande referenser! Roligt att Birger tagit upp denna fråga på sin blogg!
SvaraRaderaJag skrev om detta en månad före kongressen. Reaktionerna det väckte var ganska entydigt negativa. Själv är jag försiktigt positiv. På ett grundläggande plan är livskvalitet (eller lycka om man så vill) förstås viktigare än ekonomisk rikedom, och jag tror att forskningens resultat bör kunna vara politiskt användbar. Sedan är jag skeptiskt till det slags sociala ingenjörskonst det tycks implicera.
SvaraRadera