Från Elvis till Obama på 50 år - via Harry Belafontes beröring av en vit axel....

För ganska exakt 50 år sedan kom brorsan hem med en ny resegrammofon och plastskiva med någon som hette Elvis Presley.

Då visste jag inte att den där skivan som brorsan kom hem med, var ett av de första små stegen på det som skulle leda fram till att USA 50 år senare skulle stå berett att välja en president vars far var svart. Jag kan inte förstå att det skulle behöva ta all denna tid för det som kallas världens största demokrati att nå hit.

När Tutti Frutti dånade ur brorsans resegrammofon exploderade världen. Omslaget till skivan var fantastiskt. Elvis vrålande rakt ut, med gitarren på magen. Elvis i rosa. Presley i grönt. Jag var lycklig. Allt var möjligt. Världen låg öppen.

Jag gick i skolan i Handen, söder om Stockholm. Där fanns ett litet bibliotek. Jag gick dit och slog upp Tutti i den lilla engelsk-svenska ordboken. Det stod inte. Jag slog upp Frutti. Det stod inte heller. Jag förstod inte vad man skulle med lexikon till när man inte översatte sådant som var viktigt. Hade jag slagit upp "neger" i en av de gamla uppslagsböckerna vi hade hemma hade jag fått läsa de mest häpnadsväckande saker.

Det var 50-tal. Under vilket Elvis, James Dean, Marlon Brando och Marilyn Monroe härskade.

Ja, inte här förstås. Inte i Sverige. När Elvis sjöng Hound Dog så vevade Sveriges Radio Valpen där i fönstret med Alice Babs. När James Dean gjorde det till skön konst att stryka omkring så gick Åsa Nissefilmer för fulla hus i Sverige. Vitt var det, men det var väl också den enda likheten.

Jag såg inte mycket av Marlon Brandos motorcykel. Jag hörde Snoddas hos Hyland.

Jag började sitta klistrad vid radion, för där kunde det hända att man spelade någon enstaka rockplatta i ett program som hette Sveriges Bilradio. Då jublade jag rakt ut. Morsan kom instormande och undrade vad som hänt.

När jag inte lyssnade på radio eller grammofon lirade jag fotboll. Hade en djurgårdströja med nr 11 på ryggen. Knivstas nummer. Var kär i Birgitta Pettersson. Jag hade förstått att det fanns en svart kille som hette Louis Armstrong, men jag hade aldrig hört honom.

I skolan pratade de lite större tjejerna om Tommy Steele. De hade sett honom i Bildjournalen. Jag föraktade dem. Jag hade visserligen aldrig hört Tommy, men jag var övertygad om att han var en tönt. När jag fått höra honom förstod jag att jag haft rätt. Tommy Steele var en tönt.

Men det tyckte inte tjejen i radioaffären dit man gick för att lyssna på de senaste skivorna. Hon hade svinrygg, tuggade tuggummi och hade en åtsittande jumper under vilken brösten putade. Jag började, så liten jag var, att förstå att det var något särskilt med tjejer.

När man kom in i radioaffären för att lyssna på senaste plattorna ställde hon alltid frågan: Ska du ha Tommy eller Elvis? Och sedan suckade hon när man sa Elvis. Hon sa att Tommy var mycket bättre. Det var då jag första gången förstod att det där med bröst inte var en garanti.

På lördagskvällarna kom Axel i en svart bil och hämtade familjen. Farsan hade ingen bil. Vi skjutsades två mil in till Stockholm för att se teve. Vi såg Tiotusenkronorsfrågan. Tiotusen kronor var mer än en årslön.

Så kom VM i fotboll 1958. Jag var nio år. Familjen skaffade egen teve. Och Kurre Hamrin gjorde Målet. Men Elvis visades inte i svensk teve. Där visades Andy Pandy. Hade inte brorsan försett grammofonen med Elvisplattor hade världen gått under.

Det är så jag minns det. Eller som en vis man en gång sagt: Wop-bop-a-loom-a-boom-bam-boom tutti fruttiau rutti tutti frutti au rutti tutti frutti.

Då visste jag inte att den låten var skriven och tidigare framförd av en svart artist. Och att originaltexten handlade om homosexuellas rätt, att texten formulerats om för att överleva i en tid när den svarta rocken kröp in i den vita medelklassens vardagsrum via teve.

Det vållade rabalder i USA att en vit sångare sjöng in den, även om texten var friserad. Att en vit sångare, en ung spoling från Memphis, gjorde cover på det man kallade niggermusik. Då visste jag inte att det krävdes mod för honom att, som ensam vit, gå på svarta klubbar. För det gjorde han, och blev kallad rasförrädare i de vitas tidningar. Jag visste inte ens att de amerikanska försäljningslistorna var uppdelade på svarta och vita artister.

Då, för 50 år sedan, visste jag förstås inte heller att morden på Martin Luther King och Robert Kennedy skulle få Elvis att göra comeback från töntåren i Hollywood med en låt som If I can dream. Och att han skulle ta kamp för att få spela in In the ghetto. Det var 40 år sedan. Samma år som man i Södern vägrade visa en teveshow där den svarte Harry Belefonte vidrörde Petrula Clarks vita hud när de sjöng en avslutande duett.

Och det får mig att undra om Barack Obama hade kommit ända hit om också hans mamma varit svart… Eller om gränsen går vid svart pappa, vit mamma i det som kallas världens största demokrati. Det får mig också att undra varför det behövs mod av det gröna partiet i USA att ställa upp med en svart kvinna som presidentkandidat. Och om något svenskt parti skulle kunna ha en svart partiledare.

Publicerad i Borås Tidning (sept 08) i en något kortare version.