Merkel kan bli först att ställa rätt fråga

Kan bli den första toppolitikern som ställer rätt fråga.

Även om nu Tyskland ligger långt framme när det gäller sol och vind finns det problem med en avveckling av kärnkraften. Det vore naivt att inte inse det. 

Det kommer inte att bli så lätt att både avveckla kärnkraften och att minska utsläppen av koldioxid i nödvändig grad. Skälet till svårigheterna är att Tyskland samtidigt planerar för fortsatt ekonomisk och materiell tillväxt i strid med vad allt fler forskare anser möjligt med tanke på planetens framtid. Inte minst har detta framkommit i SVT:s Vetenskapens värld. 

Det har visat sig att det inte under överskådlig tid går att frikoppla ekonomisk tillväxt från negativ klimat- och miljöpåverkan. 

Tar Merkel däremot tillfället i akt och ställer frågan ”Vad kommer efter tillväxt- och konsumtionssamhället?” så är mycket vunnet. Merkel kan bli den första toppolitiker som – trängd mellan beslutet om avvecklad kärnkraft och krav på minskade utsläpp av koldioxid - driver fram en debatt om hur vi kan bygga välfärdssamhällen utan evig jakt på ekonomisk och materiell tillväxt med därtill hörande klimat- och miljöpåverkan. 

Det är en utmaning som vi ändå ställs inför förr eller senare.  Varför inte ta tjuren vid hornen redan nu? 

Detta är en liten del av ett debattinlägg som ligger på SVTdebatt.

PS!

60 procent av den tyska befolkningen är villig att minska vad man konventionellt kallar för "välstånd" bara man blir av med kärnkraften - Merkel har världens chans!

Svält för dom ger oss bättre pension

En börsanalytikers skrivbord...

Globaliseringen, ekonomismen och cynismen är den råa kapitalismens egen motsvarighet till Fadern, Sonen och Den heliga anden. 

Därför uppskattas en rejält prischock på vete och annan mat - visserligen dör människor av svält, men den som spekulerar kan se fram mot en högre pension när aktiernas värde stiger.

Patricia Hedelius, som är välkänd börskrönikör, redovisar idag i SvD hur stigande matpriser "drabbar de flesta" och hur irriterad hon är "över ständiga små prishöjningar i kvartersbutiken". Hon tipsar under den glada rubriken Matbristen har sina vinnare hur den mer välbemedlade medellassen kan motverka problemet med dyrare matpriser genom "några väl valda jordbruksaktier till den egna aktieportföljen". Ja, i själva verket är höjda matpriser något riktigt riktigt lönsamt. Ja, inte för de där fattiga korkskallarna som svälter därför att dom inte fattar att dom ska skaffa aktier i väl valda jordbruksföretag, men för oss andra som till skillnad från djur och svältande har lite framförhållning...

Aktier i konstgödsel, nitrat och fosforbranschen rekommenderas, liksom förstås aktier i Monsanto - ty motståndet mot genmodifierade grödor bryts sakta med säkert ned, meddelar börsanalytiker Hedelius glatt. Cynismen i en börsanalytikerns huvud har inga gränser, för det är just Monsanto som tvingat tusentals indiska bönder att skuldsätta sig och försatt dem i en katastrofal situation där självmoden stått som spön i backen. Men vem bryr sig?


Analytiker Hedelius avslutar käckt med att konstatera att det lär "kännas lättare att möta nytt prisrekord på makaroner på Ica med vetenskapen att ens pensionssparande också når nya höjder med en prischock på vete". Säkert, särskilt om man blundar. Och i den globaliserade, ekonomistiska och cyniska kapitalismens värld består den heliga gralen av att just blunda.

PS! Spekulation i bomull kan också vara en höjdare, visserligen gäller det att köpa i stunder då kursen är hyggligt låg, men man vet att den snart åker upp i takt med att självmorden i Indien ökar. Och visst är det fiffigt att vi kan dra hem mer vinster vid skrivborden ju jävligare det är för dem på fälten.

Önskade att Per hade fått uppleva det

Värd stående ovation på 30-årsfesten i höst.

När Peter och Maria avtackades efter sina sista språkrörstal mindes jag hur fantastisk känslan var att själv bli avtackad. 

Minnet blev ännu starkare när det ramlade ner en privat filmupptagning från hela mitt avslutningsanförande på kongressen 2000. Och minsann: Gustav Fridolin, språkrör i GU, sjunger en visa och överlämnar en rakhyvel inför mitt liv som före detta rör.

Men mest minns jag att jag under avtackningen mest av allt tänkte att den som borde fått glädjen att bli avtackad på det fantastiska sättet hade varit Per Gahrton. 

  

Pers enorma arbetskapacitet, hans alltid lika schyssta sätt att agera internt och hans peppande de gånger man som mest behövde det gör att han hamnar i ett helt eget fack med guldkant. Någon gång, kanske när partiet firar sin 30-årsdag i höst, borde varenda miljöpartist stå upp och hylla den som borde hyllas mest.

Tillväxten, Anders Borg och "politiker av alla färger..."

Miljöpartiets tes om "grön tillväxt" går tvärs emot naturvetare och forskare.

Ibland önskar man att MP fortfarande varit en del av den allt större våg som intar en offensivt kritisk hållning till tillväxtsamhället. 

Hade partiet inte frångått tillväxt- och konsumtionskritiken hade man nu legat i fas med allt fler forskare och samhällsdebattörer. Istället utmålas man nu - med rätta - som en del av problemet.

Nu får vi i allt från Vetenskapens värd i SVT till vetenskapliga artiklar höra att "alla riksdagspartier" och "partier av alla färger" går emot vetenskap och forskare.

Och tyvärr är det ju sant. Partiprogram och kongressbeslut  i all ära, men de är inte mer värda i ett grönt elitstyrt parti än att socialdemokraterna i sitt partiprogram skrivit in att monarkin skall avvecklas. Partiledning och riksdagsgrupp formulerar dagspolitiken - och den har i stora stycken legitimerat den världsbild som socialdemokraterna och moderaterna har gemensamt.

Det har varit förlorade år för partiet, meningslösa år i ett taffligt försök att i blockpolitikens form få tillsätta några statsråd. Visst har partiet fått några procentenheter mer än förut, visst är medlemsantalet större - men vad hjälper det när partiet snarare blivit en motkraft än en medkraft för den nödvändiga opinionsbildning som allt fler forskare arbetar för.

Partiet hade kunnat göra en historisk insats, istället för att prata om grön tillväxt - som inte är hållbar - och arbetslinje, som alltmer förkastas eftersom tillväxt, konsumtion och arbetslinje är motorer för en ekonomi som orsakar de miljö- och klimathot som tar strypgrepp på planeten.

Tanken att MP idag skulle suttit och administrerat den tillväxtjagande jobb- och konsumtionspolitik som de rödgröna gemensamt stod för är nästan skrämmande - det var väl inte därför vi bildade ett nytt parti? Kan de nya språkrören ta avstamp och våga driva den tillväxt- och konsumtionskritiska linje som kongressen efterlyst? Kanske förmår de lyssna på de forskare som vädjar om politisk hjälp. Kanske förmår de bli tydliga i ett hållbart samhälle, så tydliga så att inte medierna fortsätter att skriva att även de nya språkrören hyllar ekonomisk tillväxt.




Mer om utveckling utan tillväxt finns här.

Läkare utan vapen

Befolkningsökningen hotar planeten, åtminstone om allt fler kommer att leva på det sätt vi gör idag. Blir det så att bakterier, som tål antibiotika, blir de som sätter stopp för befolkningsökningen? Kommer den genomsnittliga livslängden för människan att minska med i snitt tio år? Låter det absurt?

Björn Ramel - läkaren och ledarskribent på Sydsvenska Dagbladet -  menar att så kan bli fallet. I boken Läkare utan vapen beskriver han en utveckling som skrämmer. I Kunskapskanalen ikväll 19.00 samtalar jag med författaren.

Jag har sällan blivit så tagen av en fackbok som denna. Och det trots att jag många år haft nyhetsbrevet från Strama.  Situationen i länder som Kina och Grekland är närmast att likna vid kaos. På grekiska sjukhus har man isolerade avdelningar för dem som inte bär på superbakterier...Och bakterierna känner inga gränser.

Självfallet måste jag fråga Björn Ramel  hur det kan komma sig att marknaden misslyckas så totalt eftersom läkemedelsindustrin inte bryr sig om att forska på nya varianter av antibiotika trots att det finns efterfrågan. Och vad händer när de första hundra svenskarna dör i en enda våg på grund av att antibiotika inte biter? Vad händer med turistresor? Hur kommer vi att se på människor från andra länder? Reser vi på konferenser?

Hur som helst: svininfluensan verkar varit mycket beskedlig jämfört med det som Björn Ramel berättar om. Och själv har han varit en läkare som skrivit ut antibiotika trots att han vetat att det inte skulle hjälpa. En bok som få vill skriva om - kanske av den enkla anledningen att läkarna står utan vapen och bakterier som överlever inte bryr sig om huruvida vi är fattiga eller rika.

Kunskapskanalen ikväll, fredag, 19.00. 

Repris vid midnatt samt 09.00 på  söndag och 09.00 på måndag.

Kort resa med Bodström

Det tar ungefär 1 timme och 20 minuter att åka tåg mellan Stockholm och Vingåker. Igår utnyttjade jag resan till att dricka en kopp kaffe, leka lite med en hund som satt på andra sidan gången och nicka till en stund. Däremellan hann jag läsa Thomas Bodströms nya bok.

Det mest spännande på resan var hunden, det mest givande var tuppluren och det som höll mig vaken var kaffet.

Om du förlorar namnen, vad har du kvar?

I Peter Erikssons avskedstal nämnde han hur viktigt det är att ha kunskap om arter, för saknar man kunskap om att de finns - hur ska man då kunna arbeta för dess fortbestånd...? 

Peter hänvisade bland annat till Kerstin Ekmans nya bok Se blomman. Hon har skrivit den tillsammans med Gunnar Eriksson - botaniker och professor i idé- och lärdomshistoria. Ikväll samtalar jag med Gunnar i Kunskapskanalen klockan 19.00. 

Det finns en hel del att samtala om. Såväl om botanik som lärdomshistoria. Om botanikers vedermödor och om deras vurm för att berätta om hemska, rent av helvetiska, äventyr på jakt efter någon sällsynt ört... Var finns botanikernas paradis? Och varför är man så intresserad av grusbräken?

Kollar du programmet så rekommenderar jag att du har en hundralapp och ett starkt förstoringsglas tillgängligt. Så får du se något du nog aldrig sett.

För övrigt: Växter känner igen sina släktingar, forskning om växters sociala liv har satt fart, deras sätt att kommunicera genom ett kemiskt språk ställer alla gamla sanningar vid skampålen. Växter som står nära sina släktingar skaffar sig mindre rötter än om de står bland främlingar, man delar med sig av näringen och vattentill sina syskon... Det började egentligen med den här artikeln 2007.

Kunskapskanalen onsdag 19.00. 

Repris vid midnatt samt torsdag 09.00. Extra repris: Lördag 09.00.

Bob Dylan. Punkt.

70 år - när blir det Nobelpris i litteratur?

God morgon. Idag fyller Bob Dylan år. Funderar på att hedra honom genom att hela dagen gå omkring och muttra, se sur ut och försöka skriva fantastisk poesi. 

De två första delarna i projektet kan jag möjligen, med viss ansträngning, nå. Det sistnämnda - att skriva poesi - föranledde mig att fundera över att lägga ut några av mina mer elaka rimmade rader från åren som politiker. Men, med visst sinne för god smak, avstår jag. Vill inte bli beskylld för att kränka någon... 

Och  når man inte ens upp till fotknölarna på den man skall hedra är det bäst att ligga lågt.

Hur som helst: Dylan fyller år och det föranleder mig att lägga in några rader ur min bok Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac. Det är Elvis Presley som berättar om sitt liv, och här berättar han om ett möte med Bob Dylan:

Bob Dylan var av annan sort. Vi stötte på varandra en gång i slutet
på sextiotalet, även om det inte var något vi snackade om.
Han odlade myten om kufen ganska bra. Hans fans odlade myten
om gurun. Men han var bara en vanlig snubbe som ville ha lite
kul, som inte fattade vad i helvete man höll på med när man analyserade
hans texter och upphöjde honom till nån sorts ledare för
proteströrelsen som ville göra hela världen till en flummig kvart
där alla låg med alla för fredens skull.

”Jag vill leva mitt familjeliv som vilken annan snubbe som
helst”, sa han till mig.
”Berömmelse är ett jobb i sig”, sa jag.
”Det sa Tony också”, sa han.
”Tony?” undrade jag.
”Curtis”, sa han.
”Jag gjorde en cover på hans barr”, sa jag.
”Jag vet”, sa Bob.
”Och du?”
”Jag gjorde en cover på ditt.”
”Covers ska vara bättre än originalet”, sa jag.
”Jag vet”, sa han. ”Därför la jag av med rock’n’roll.”
”Och blev guru”, sa jag.
”Fy fan”, sa han.
”Myten är hård att leva upp till”, sa jag.
”Varför kan inte idioterna låta mig vara ifred”, sa han.
”Jag älskar mina fans”, sa jag.
”Jag hatar mina”, sa han. ”Dom gör mig till nåt jag inte är.”

Men det var ju inte det fansen ville höra. De ville ha en rebell,
inte nån jäkla borgarbracka som tyckte glina som protesterade
mot allt och alla var korkade.

Dylan var gurapoet och folksångare, inget annat. Lite kufig
blev han väl med åren. Men han gick aldrig och gifte sig med en
sån där japanska som tvingade honom att visa snoppen i kampen
för love, peace and understanding.

Många av Dylans låtar är bra. Hans rötter i Minnesota har väl
gjort sitt till.

Kanske hade han blivit ännu bättre om han inte dragit till New
York och blivit smittad av skiten däruppe. Vad vet jag. Hur som
helst gillade jag en del av hans låtar. Tomorrow Is A Long Time
är en kanonlåt. Jag spelade in den 1966 men bolaget gömde den
som en bonuslåt på ett sånt där jäkla soundtrack med skitlåtar
från en skitfilm.

Faktum är att den Dylanlåten är en av de bästa låtar jag gjort.
Ingen vidare rock’n’roll är det. Men ändå.
Världen är stundom större än rock’n’roll.

Grön uppstramning och kycklingars Mecka...

Förädlad råvara...

Borde väl skriva mer om MP:s kongress, men gårdagens inlägg får räcka med tillägget att Åsas Romsons tal var lysande - rent av befriande - och att jag givetvis har anledning att vara nöjd med hur kongressen rättat upp det mesta som bland annat jag, som befinner mig utanför partiet, kritiserat den gamla partiledningen för. Lysande. Det har inte lyckats med att helt utrota den gröna själen.

Jag är ganska övertygad om att dagens partiledning är mer benägen att följa både kongressbeslut och partiprogram än gårdagens.

För övrigt får dagens blogginlägg bestå i en hänvisning till dagens krönika i Katrineholms Kuriren, i vilken jag hävdar att det som i tidningen nåderikt kallats kycklingens Mecka (Kronfågels utbyggda anläggning i Valla) snarare borde kallas kycklingens Treblinka.

Frågeställningar som uppkommer är om vi människor förädlas när vi strös som god näring i minneslunden och om den levande kycklingen är att betraktas som råvara likt rödbetor och järnmalm. Till detta kommer mystiken med kycklingfiléer och vem sjutton Stina är.

Parentesen är fullgången

Varning för journalistikens tolvtaggare....

Det mest spännande inför valet till språkrör har varit hur medierna, och inte minst de politiska kommentatorerna, skaffat sig en bild av partiet genom att befinna sig i maktens centrum. 

Det är där - kring rikskanslier och en liten Stockhomlsbaserad elit - man har sina källor. Det är där man springer i korridorerna och tror att man får veta hur det ligger till.  

Det är därför man envisats med att meddela att språkrörskampen skulle bli jämn, trots att Mikaela Valtersson aldrig skulle kunnat bli vald, även om hon varit valberedningens förslag. 

När nu den journalistiska eliten misslyckats så totalt i sina bedömningar när det gäller såväl språkrörsval inom MP som valet av ny partiledare i S så vore det ju lovvärt om tolvtaggarna taggade ner och sökte förstå att sanningen inte finns paketerad i några korridorer på bekvämt avstånd i Stockholms innerstad.

När nu de tre som mer än några andra såväl reducerat miljöpartiets sakpolitiska som ideologiska profil - och som dessutom byggt blockpolitikens strategi  - lämnar sina positioner som språkrör resp språkrörskandidat så kan man se slutet på en ganska olycklig parentes. Strategin med blockpolitiken blev ett fiasko - och vi som insåg det omöjliga i projektet redan från början kan glädja oss åt att Gustav Fridolin sågar det med fotknölarna. 

Vi som med både sorg och förvåning sett hur partiets hjärtefrågor tonats ner kan med viss förtröstan konstatera att den som symboliserat detta mer än de flesta - Mikaela - blev rejält akterseglad av, den för de flesta kongressdelegater ganska okända, Åsa Romson. Åsas bästa vapen var Mikaelas kampanjstab som hela tiden agerat totalt kontraproduktivt, men det näst bästa var alla de - för gröna hjärtan främmande - symboler som den senaste åren kladdats fast på den på många sätt kompetenta Mikaela.

När nu blockpolitikens arkitekter lämnat ledningen avslutas således en parentes i MP:s historia. Rent formellt har parentesen varit framgångsrik räknat i drygt två procentenheters högre valresultat än någonsin tidigare och i antalet medlemmar - i praktiken har resultatet faktiskt varit magert. Rent av skrämmande magert - vilket bevisas av något så groteskt som att partiet inte ens lyckades lyfta miljö- och klimatfrågan inför det senaste valet.

Mona Sahlin blev utkastad från sitt parti efter blockfiaskot, vilket påpekas av Göran Eriksson (SvD), men språkrör behövs inte drabbas av den sortens interna debatter eftersom de ändå roterar ut. Jag hade själv glädjen att rotera ut innan det blev försent...:-)

Genom sitt ointresse för att lyfta klimat- och andra miljöfrågor i valet har partiet faktiskt legitimerat mediernas ointresse för klimatfrågan. Nu gäller det att den nya ledningen inte reducerar vår tids stora ödesfråga till en fråga om att lägga ny räls och bygga nya klimatsmarta bostäder - det räcker inte. Ett grönt parti måste ha modet att berätta det som nästan alla egentligen vet: vi konsumerar upp vår planet, vårt sätt att jaga ekonomiskt tillväxt sker på planetens bekostnad.

När till och med en moderat biståndsminister kan säga det, så borde väl rimligen också nya gröna språkrör kunna tala klartext. Och Gustav Fridolin är faktiskt medlem i nätverket STEG 3, något som förpliktigar eftersom nätverkets nyckelmening är: "Vi anser att det är hög tid att på ett öppet och ödmjukt sätt se över vår inställning till produktion, konsumtion, arbete och tillväxt."

Parentesen är fullgången, med en ny ledning kan partiet definitivt avsluta den misslyckade blockstrategin. Man kan nu vidga perspektiven, fördjupa analysen och förklara pratet om mittenparti med att mitten i svensk politik inför valet 2014 skall vara politiskt modigt grön. Inte att MP skall vara ett mittenparti i den nuvarande sörjan inklämt mellan två block som kör på samma motorväg mot samma mål, utan att den gamla sörjan skall få börja förhålla sig till den gröna idén om miljön, människan och livet.

Då, och först då, börjar MP åter fylla en reell funktion i svensk politik som är större än att vara reducerad till en formell maktpjäs där andra sätter dagordningen och där målet är större än att bli statsråd med uppgift att administrera en utveckling som styrs av andra och som går stick i stäv med partiets program och ideologi.

Det är alltid tragiskt när begreppet realpolitik reduceras till att gälla "vad är politiskt möjligt just nu" (vilket bland annat DN gör idag) än att förstå realpolitik som något som behövs göras med tanke på det vi faktiskt vet om jordens tillstånd. Med DN:s inställning till begreppet realpolitik är sådant som murens fall och revolutionen i Egypten något orealistiskt.

För övrigt: Grattis Gustav och Åsa! Ni har ett uppdrag där det gäller att balansera mellan innanförskap och utanförskap, mellan politiskt hantverk och visioner. Er främsta uppgift borde vara att visa vad verklig realpolitik innebär.

Medierna har kommit ifatt MP

Sura journalister gnällde i ett kvarts sekel över "flummet"...

Ledarskribenter, journalister och de flesta andra har efter drygt 25 år lärt sig att uppskatta hur Miljöpartiet väljer språkrör. Det man i ett kvarts sekel hånat som flum är numera vitaliserande för ekonomin.

Stigfinnare får finna sig i att bli hånade av dem som är sega i steget. Problemet är när de som är sega i steget tillåts styra utvecklingen. När de som tittar bakåt inte bara betraktar historien utan också tror att de tittar framåt.

Från det att de första språkrören valdes 1984 i - då stod valet när det gäller kvinnligt språkrör mellan Ragnhild Pohanka och Agneta Dreber - har den icke styrda processen hånats och beskrivits som splittring, flummig och bråkig. 

På kongressen 1987 stod valet främst mellan Åsa Domeij, Eva Goës och Jill Lindgren - medierna slipade sina knivar i iver att hacka på "oredan" och "bråket". På kongressen 1992 var kampen ännu hårdare, då mellan främst Marianne Samuelsson och Eva Goës. Medierna gnölade i vanlig ordning, talade om kaos och omoget parti.

Vid alla byten av språkrör har det funnits flera kandidater att välja mellan för kongresserna i öppna val, ibland har kongresserna gått emot valberedningens förslag. Det MP kallade det för demokrati och öppenhet, kallade medierna det för kaos och oordning. Och så gjorde man regel av att göra sig lustiga över det konstiga partiet som gjort öppenheten till en princip.

Nu har till och med ledarskribenter fattat att den modell MP utarbetat och utvecklat främjar demokratin medan t ex den socialdemokratiska modellen fördunklar demokratin. Men det tog ett kvart sekel för dom att hinna ikapp. Ett kvarts sekel! Det är alltför vanligt att stigfinnare bli hånade av dem som är sega i steget.

Mer om språkrörsvalen finns att läsa här.

"Vi blir nog aldrig som de andra..."

På väg till SVT och Gomorron Sverige. Dags för Nyhetspanelen. Lär väl bli nåt om MP-kongressen som börjar idag. Minns hur det var i valrörelsen 1988. Lustigt vad tiden går.



Och så här pratade vi om MP i Nyhetspanelen.

Idag blir det mest citat inför MP-kongressen

MP vill bli mittenparti - så här lanserades C som sådant 1998.

- När samhället blir ett särhälle och den gemensamma samhällsservicen, i brist på skattepengar, monteras ner står vi oss slätt, alla vi som inte är mycket rika.

- Att solidariskt dela på jobb och fri tid och se andra värden i livet än ständigt ökat lönearbete och mer konsumtion är genuint grönt. 

Så skriver en av de mer okända rörkandidaterna - som profilera sig som grön och inte som en mittenpartist - i SvD. 

Hon fortsätter: "Kortare arbetstid ska vara en rättighet för alla, inte bara en möjlighet för de starka. Ekonomisk utveckling måste också av miljöskäl innebära mer fri tid snarare än ökad materiell konsumtion för dem som redan har det gott ställt. Överkonsumtion är nämligen det största miljöhotet."

I dag skriver statsvetare Svend Dahl om risken för MP att bli ett parti utan egen profil:  

"Det som lockat, och fortfarande lockar väljare är till stor del att man inte är som de andra partierna. Medan övriga partiers politik kan ses som versioner av samma kapitalistiska välfärdsstat har Miljöpartiet byggts kring en idé om ett helt annat samhälle. När man nu tonar ner gamla profilfrågor och börjar likna de andra partierna kanske det kortsiktigt kan leda till att man får fler väljare, men man riskerar samtidigt att steg för steg ta bort det som gör partiet unikt.

Risken är att man verkligen blir som Folkpartiet var – ett parti utan någon riktig profil, men allmänt uppfattat som lite snällare än andra partier. Man riskerar att blir partiet som alla gillar, men som väldigt få verkligen röstar på."

Inte minst Per Gahrton, som en gång lämnat Folkpartiet, lär rysa av obehag. Han var också en av dem som hårdast reagerat över talet om MP som det nya Mittenpartiet. 

Leif Engström gör följande analys - jag delar till stort hans analys om att M inför nästa val kan komma att presentera sig som det nya miljöpartiet. Eftersom Juholt har sina blinda fläckar just i miljöfrågan så är läget bättre än någonsin för Reinfeldt att utnyttja den nya partisekreterarens miljöintresse för att skapa sig en miljöretorik.

Vad är det roliga i att fånga fisk och sedan kasta i den i sjön igen?

Det största svenska mal man fångat vägde 180 kg, sägs det.

Jag fick i uppdrag att läsa en bok som jag själv aldrig kommit på tanken att ens bläddra i. Den handlar om den typ av fiske som går ut på att ta upp fisken, väga den, fotografera den, och sedan återföra den till sin vattenvärld. 

Det roligaste som finns (nästan)  är att sätta tänderna i sådant man inte vet ett skit om. Det är därför jag formligen älskar att jobba med teveserien En bok - en författare.

I kväll pratar jag med författaren till Storgäddor och monstermalar i Kunskapskanalen. En hängiven, för att inte säga nördig kille, som skrivit sin första bok efter många år som välkänd skribent i fisketidningar: John B Eriksson.

Är det månde ett genetiskt arv som ligger och lurar när en växande skara män - för det är nästan bara män - har en så starkt önskan att fånga stora fiskar?  Fråga ska ställas. Och visst måste författaren få berätta om hur smart en gädda attackerar sitt byta.

Självfallet kan jag inte låta bli att dra in Aristoteles i samtalet. Han menade att ålyngel uppstod ur den ruttnade havsdyn. Så är det ju inte. Men ålens liv är värt några frågor; för visst är det fantastiskt att ålar som själva sökt sig in i Östersjön så småningom hittar ut därifrån när det är dags att leka i Sargassohavet - men de ålar som planterats ut klarar inte att ta sig tillbaka för de hittar inte ut från vårt innanhav... Vilket betyder att det förutom det genetiska arvet hos arten också finns ett individuellt hästminne hos varje enskild ål. Och kanske hos varje fiskart. Vad innebär det för hur vi hanterar våra släktingar i vattnet?

Kunskapskanalen ikväll 19.00. Repris midnatt och 09.00 torsdag.

Nästa onsdag är det dags för Kerstin Ekmans och Gunnar Erikssons nya bok.

Fiske i grumigt vatten

Alla väljare är välkomna....

MP:s nya ledning - som väljs under helgen - ser ut att fiska i grumliga mittenvatten. Enligt Reuter kan Gustav Fridolin tänka sig att samtala med regeringen om att sälja ut det enda statliga bolåneinstitutet (SBAB) till marknaden. Partiet skall inte sitta och tjura om regeringen vill prata om saken, trots att partiet inte vill sälja ut, enligt DN.

Vidare lär Gustav i sin nya bok såväl hylla arbetet som förorda fortsatt konsumtionssamhälle, enligt DN som verkar jubla. Under rubriken Grön industrikramare meddelar DN:s ledarskibent att Gustav nog kan komma att bli näringsminister i en ny regering efter valet. I en regering ledd av såväl Juholt som Reinfeldt tycks det.

Många miljöpartister lär sätta i halsen när partiets älskade fixstjärna ser ut att lägga ut näten i de ideologiskt mest grumliga vatten en miljöpartist någonsin rott i. Att segla i fria friska vatten tycks inte vara heller det nya manliga ledarskapets mest prioriterade åtgärd. Om man skall tro vad som skrivs. Men det ska man kanske inte. Däremot ska man tro på Åsa Romson som skriver bra i SvD idag: ett klimatinriktat ROT-avdrag bör inte bara omfatta arbetskostnaden utan hela kostnaden för investeringen - ett självklart grönt om man vill få fart på klimatinvesteringar.


Tillägg 18:25: Gustav har i dagens Aftonbladet rättat upp det som spreds via Reuters.

Hoppsan, Europarådet stör oss...

Nu störs vi igen. Denna gång av Europarådet. Och Mona Nilsson är förstås den som rapporterar. Budskapet från Europarådets miljöutskott är att mobiltelefoner och datorer med trådlös internetuppkoppling utgör en risk för människors hälsa och bör förbjudas i skolor, skrev Mona Nilsson på sin blogg häromdagen.

Några svenska tidningar lär inte skriva om rapporten - som påtalar att det är viktigt att undvika de misstag som gjordes när ansvariga var för långsamma att erkänna farorna med asbest, rökning och bly i bensin.

Europarådets rapport finns här. Vi som egentligen anar men inte vill veta, för att det stör vår praktiska vardag och bekvämlighet, gillar förstås inte rapporten. Men även det man inte gillar bör man ta del av för att förstå världen och det vi håller på med. Och kanske till och med dra åtminstone några slutsatser av det.

Jag är ganska övertygad om att de politiska partier som bara säger det vi vill höra i den här frågan, bör fundera på vad vi om tjugo år kan komma att anse att vi borde fått höra.

När vi som vill avveckla kärnkraften läste forskarrapporter om växthuseffekten på 80-talet var det störande men många av oss accepterade att bli störda, läste på och fann till vår förvåning att de som inte ville avveckla kärnkraften var för lata och ointresserade av att ens läsa på om klimatproblematiken. Vi som älskar trådlösa nätverk och vill koppla upp oss var vi än är bör inte förfalla i bekvämligheten av att vägra intressera oss för det obekväma.

Moderat biktar sig: "Trodde att planeten var stark nog för att trotsa människans miljöpåverkan...."

Bikta för att bara få förlåtelse för att fortsätta synda...?

• Aldrig tidigare har mänskligheten utarmat jordens ekosystem och naturresurser så snabbt. 

• Vi vet nu att vi har överskridit hållbara gränser för klimat, naturresurser och ekosystem, vilket påverkar förutsättningarna för människans levnadsvillkor. 

• I dag subventionerar miljön vår livsstil. Att kapa ner en skog eller bidra till avsmältning av Arktis eller övergöda Östersjön ökar vår BNP. Det ger en kortsiktig illusion av tillväxt, men drabbar oss själva och vår förmåga att generera välfärd på längre sikt.

• Arktis smälter i allt snabbare takt, världens hav försuras av våra utsläpp och världens landbaserade ekosystem förlorar sin förmåga att ta upp och hålla kvar växthusgaser.

• Det fortsatta slitaget av klimat- och ekosystem riskerar att direkt hota välfärdsmål och utvecklingsansträngningar.

• Miljöpolitiken springer efter och reparerar, men världens natur och resurser förbrukas snabbare än vad miljöpolitiken lappar och laga.

• Världen behöver komma bort ifrån den kort­siktiga synen som fortfarande dominerar att det går att frikoppla miljö från ekonomisk tillväxt.

• Vi behöver sätta gränser för världens miljöutrymme. 

• Goda färskvattenresurser, rik biologisk mångfald, bördiga jordar, ett stabilt klimat, och robusta marina system, utgör en förutsättning för fattigdomsbekämpning och ekonomisk utveckling. 

Ovanstående är citat. Sagda av en nu levande politiker med internationell politik på sitt bord. Kloka ord. Vem tror ni sagt dem?

En miljöpartist? En moderat? En sosse?

Svar: biståndsminister Gunilla Carlsson, moderat.

I en bikt läggs till: Fram till nyligen såg hon inte konsekvenserna av denna ohållbara globala utveckling, och hon utgick länge från att planeten var stark nog för att trotsa människans miljöpåverkan. 

Det är inte så konstigt att en moderat erkänner att hon varit blind och döv inför det som miljörörelsen och De gröna sagt i årtionden. Men visst är det konstigt att när de nuvarande språkrören på DN-debatt kunde skriva ihop sig med Göran Persson och Lars Ohly om att vi måste ha ekonomisk tillväxt för att klara miljö och social välfärd så biktar sig en moderat politiker.

Om det nu är en bikt. Och om nu Gunilla Carlsson inte bara skrivit under en text som hon inte riktigt läst - och framför allt inte förstått innebörden av... Men jag väljer att tolka allt till det bästa denna dag. Att leva i en dröm är också att leva...

Bästa låten vinner

Mikaela gör en Dreber?

Trött på att "bara" vara ekonomiskpolitisk talesperson?

Jag läser i Dagens Industri: "Miljöpartiets Mikaela Valtersson satsar allt på att bli nytt språkrör. Samtidigt lockas hon av näringslivet. Förlorar hon omröstningen nästa helg överväger hon att lämna politiken. 

- Just nu är jag helt fokuserad på att bli språkrör. Men går inte det så måste jag fundera över min framtid”, säger Mikaela Valtersson, Miljöpartiets ekonomiskpolitiska talesperson."

Lustig tanke att vara helt fokuserad på att bli språkrör. Det är nog den första kandidaten till rörposten som varit "helt fokuserad" på det under partiets snart trettioåriga historia.

Att vara ekonomiskpolitisk talesperson räcker tydligen inte -  blir det inte rörskap så blir det kanske dårskap, det vill säga gå direkt från att ha varit grön politiker med ansvar för den ekonomiska politiken till näringslivet. Hur mycket formar sådana funderingar kring karriären det politiska agerandet? Motståndet till arbetstidsförkortning och försvarandet av friskolor med vinstsyfte ligger förstås näringslivet nära om hjärtat, visar drag som säkert Svenskt Näringsliv anser vara modigt av en miljöpartist.

Kanske ligger det annat bakom, kanske är det så att Mikaela anar att politiken kan bli lite grönare och radikalare med nya språkrör? Med Åsa Romson kan det bli större förståelse för kritiken av tillväxt- och konsumtionssamhället, med t ex outsidern Annika Lillemets är risken uppenbar att det därtill bli en grönradikal syn på både socialförsäkringar och bredare inkomstbaser för det offentliga.

Agneta Dreber är en av dem som gått en liknande väg som den Mikaela ger luft åt, det vill säga toppjobb inom näringslivet. Dreber försvarar nu livsmedelsindustrin efter en runda i bland annat näringslivets välfärdsdödare Den Nya Välfärden.  Märkligt i en tid när till och med Svenska Dagbladet lämnar plats på nyhetssidorna för landets vassaste kritik av livsmedelsindustrin. Frågan är om inte karriär är viktigare för en del än vad man gör, säger och försvarar.Själva spelet är viktigare än vad man spelar för. Det kan vara förståeligt, för spelet är förstås spännande att spela även om man bli alibi för en utveckling som går på tvärs än den man sagt sig förespråka. Man kan alltid försvara sig med att man påverkat några bisatser.

I Dagens Nyheters pappersupplaga idag säger Ulf Holm att miljöpartister numera anser att valberedningens förslag väger tungt och att de senaste kongresserna gått på valberedningens förslag. Det måste vara ett av de mest korkade uttalande en partist gjort, vilket förvånar för Ulf är inte korkad... De senaste 8 kongresserna har bara Maria och Peter kandiderat och har också varit valberedningens förslag. När det senaste fanns motkandidater var Valberedningens förslag Claes Roxberg - och huvudförslaget var att han skulle bli partiledare och att språkrörsfunktionen skulle avvecklas. Mer om det här - del 11.

Anders Wijkman i fåtöljen

Klicka här, så ser du samtalet.

Att det inte blivit någon blogg tidigare i dag beror på att Blogger, som ägs av Google, har haft problem som omöjliggjort nya inlägg. Skulle ha skrivit att jag denna kväll intervjuar Anders Wijkman. 

Så här blev det - vi talar om tillväxt, konsumtion, jordens resurser, rekyleffekten, befolkningsfrågan och politikens villkor.

Repris i Kunskapskanalen vid midnatt samt klockan 09.00 på lördag och måndag.

Den arabiska våren blev inte så varm...?

Ikväll samtalar jag med Bitte Hammargren, som är journalist på SvD, om boken Revolution i Egypten i Kunskapskanalen. Boken handlar om vågen av revolutioner och upplopp i arabvärlden. 

Måste förstås fråga om hon delar tesen att Muslimska brödraskapet kan jämföras med Kristdemokraterna - något som flera av medförfattarna (Mattias Gardell och Jan Hjärpe) hävdar. Och hur kommer det sig att framsidan av boken förmedlar den traditionella vulgärbilden av en vrålande muslim - en bild som förstärker fördomarna om den andre.

Jag är också nyfiken på varför hon i inledningen av sitt kapitel känner behov av att skriva att hon inte är en revolutionsromantiker, att hon avskyr blod och våld, ogärna ser skräckfilmer. Men om det nu är så, varför ägnar man stora delar av sitt liv med att bevaka Mellanöstern?

Kunskapskanalen 19.00 torsdag.  
Repris vid midnatt samt 09.00 på fredag morgon. Extra repris söndag 09.00.

Tillväxtforum 2011

Det här skulle jag vilja ha sagt om jag deltagit.

På lördag slår Steg 3 till. På Kulturhuset i Stockholm arrangeras en heldag av det mastiga slaget. 

Tillväxtforum 2011 sammanför förespråkare och kritiker av ett samhällssystem där materiell och ekonomisk tillväxt blivit mer av ett mål än ett medel.

Forskare, samhällsdebattörer, ekonomer, beteendevetare, konstnärer, företagare, filosofer, journalister med flera träffas i paneldiskussioner, föreläsningar och samtal. Tillsammans försöker man förstå hur en ekonomi byggd på ständigt ökad tillväxt påverkar oss idag och framåt. Vad finns det för alternativ, för oss som människor och för vår planet?

Under en dag förvandlar således nätverket Steg 3 Kulturhuset i Stockholm till ett centrum för tillväxtfrågan.
Parallella program finns i stora Hörsalen, Studio 3, Ekoteket och “Mötesrummet”. Medverkar gör bland annat Anders Wijkman, Carl Schlyter, Nina Björk, Allan Larsson, KG Hammar, Gudrun Schyman, Svante Axelsson, Maria Abrahamsson, Sasja Beslik, Nina Jansdotter, Stefan de Vylder, Agneta Stark, Stina Oscarson och många fler. Tyvärr är jag sedan länge själv bokad på annan ort och kan inte närvara.

I pauserna kan du se artister som Zinat Pirzadeh, Odile Nunes, Bob Hansson, Ellinor Sterner, Nora Makander, Göran Rulander och Södra Fots teaterkör. Programmet är gratis och öppet för alla. Så här ser dagen ut!

Kulturhuset 14 maj 2011

Fler som vill ha mer?
Ökad materiell tillväxt, ökad befolkning - begränsade resurser. Håller vi för första gången i mänsklighetens historia på att slå i taket för vad jorden klarar av?

Helvetisk självbevarelsedrift

Avvecklat för säkerhets skull.

Hade en teologisk diskussion igår och blev bland annat påmind om att påven numera avvecklat helvetet.

Med tanke på katolska prästers vurm för små gossar så avvecklades nog helvetet av ren självbevarelsedrift.

Häxförföljelserna tog förresten ordentlig fart efter att påven Innocentius VIII välsignat själva idén - det var också då (1400-talet)  som den kristna bestsellern Malleus Maleficarum kom ut. Det var en guidebok till hur man identifierade häxor, torterar dem och sände dem till det helvete som man nu avvecklat. Så mycket jobb helt i onödan.

Surr från ställe där jag inte vill vara just nu

Arne Arvidsson hyllas. Enligt Adelsohn var allt bättre förr.

Noterar att Ulf Adelsohn inte fanns på hedersläktaren när Djurgården spöade Halmstad och därmed tog sin första seger i årets Allsvenska. Pa Dembo släppte inte in något mål, vilket möjligen innebär att den bastante målvakten är bättre när den gamle moderatledaren inte sitter på läktaren. 

Adelsohn har jämfört Dembo med Djurgården stora målvakter genom tiderna - Arne Arvidsson, Ronney Pettersson och Andreas Isaksson - och hävdat att han är "den sämste Djurgården haft". Att vara "sämre" än de tre uppräknade medför dock att man kan vara väldigt bra i alla fall.

Jag ska inte jämföra Adelsohn med andra moderata partiledaren, men bäst var han väl inte i alla fall... Trots att de han jämförs med inte kom upp i Arne Arvidssons eller Andreas Isakssons klass. Adelsohn hade vissa likheter med Dembo: starka insatser kontrades med grova misstag...


För övrigt sörjer jag över att jag inte sitter i en kajak på väg till någon av öarna i Tisnarens arkipelag utan mer eller mindre desperat i arbetsrummet med två snara deadlines för artiklar och en hög böcker som ska läsas inför En bok - en författare.

På våren bör man i detta mörka land vara ledig mer än de flesta är. När midsommaren kommer är den bästa tiden förbi. När de flestas semestrar landar i almanackan är sommaren redan mogen och naturen har tystnat. För den urbaniserade människan är våren reducerad till att sitta på en mer eller mindre skitig trottoar med en mer eller mindre välsmakande dryck och glo på mer eller mindre rollspelande medmänniskor som också sitter på skitiga trottoarer och tittar på varandra.

Fördelen med att bo på vischan är att man åtminstone på väg till eller från jobbet drabbas av naturens stora våryra. En annan fördel är att man slipper matas med nyheter från kvällspressens löpsedlar om vem som tagit sig en lina och vem som fått i sig av misstag.

Hur som helst sägs det att det är hockey-VM. Vem bryr sig när våren är här? Jag är gammal nog att anse att hockey ska spelas på vintern och att TV3 inte bör ha rätt att sända hockey i pauserna mellan reklamen.

För övrigt håller jag sällan med Timbros Roland Poirier Martinsson, men han är en trevlig man som kan sin Bob Dylan och idag skriver bra om huliganism och idrottsklubbars undfallenhet.

Till trogna bloggläsare ber jag om ursäkt för denna helt förvirrade och onödiga text. Ulf - var lugn, Djurgården reser sig, Dembo är bättre än du tror.

Carl Bildt och rättvisan

Kan det någonsin anses som ”rättvist” att döda någon? Tydligen anser den svenska regeringen det. Utrikesminister Carl Bildt hävdade nämligen häromdagen att avlivningen av Usama bin Laden var en akt av rättvisa. 

Ordvalet är intressant. Frågan är när det blir rättvisa att döda. Hur många måste den person man dödar ha dödat – eller planerat att döda – för att det skall bli rättvist att döda honom eller henne? 3.000? 300? 3? 

Carl Bildt var alls inte ensam om att utropa att avlivningen var rättvis. President Obama uttalade sig likadant. Det sistnämna är kanske inte så konstigt eftersom Obama är president i ett land där man fortfarande har dödsstraff. Då är det logiskt att se avlivning som en form av rättvisa – gör man inte det innebär det ju att man sågar hela sitt rättssystem. Men i Sverige har vi ju inte dödsstraff. Av goda skäl.

Men att den svenska regeringen skulle anse att avlivning av människor kan vara rättvis känns olustigt. Rent av förskräckande. Trodde vi hade kommit längre än så.

Missförstå mig inte. Det fanns förstås en mängd rationella skäl att döda bin Laden. En rättegång vid krigsdomstolen i Haag skulle bli utdragen och under många månader leda till att världen skrev om bin Laden. Vilket i sin tur skulle förstärka myten och kanske få några av hans beundrare att löpa amok. Hatet mot västvärlden skulle öka, sjuka hjärnor skulle gå igång, religiösa extremister skulle få vatten på sin kvarn.

Så visst kan dödande vara rationellt, politiskt gångbart, kanske rent av politiskt nödvändigt. Men rättvist?
Fortsättning i dagens krönika i BT 

Carl Bildt: "Rättvist att bin Ladin dödades"

Publicerat: måndag 02 maj kl 16:00, Ekot

Utrikesminister Carl Bildt sa på måndagseftermiddagen att en värld utan Usama bin Ladin är en bättre värld. Hans död, anser Bildt, är rättvisa.

Vi kan inte välja var vi blir födda

Dagens text är från min senaste krönika på Flyktingbloggen.

När vi simmar bland trädkronorna i ytterkanten av mangroveskogen  känns lusten att simma ner bland dess rötter stark. Vi är varnade för att dyka, risken att fastna i de långa rotsystemen är uppenbar. Vattnet är varmt, salt, kanske nästan som urhavet, det hav ur vilket livet föddes.

Vi hade tidigare under dagen sett delfinerna hoppa kring båten, uppmuntrade av skepparen som ihärdigt kallat på djuren. Och vem kan motstå frestelsen att simma i samma vatten som de smarta och lekfulla kusinerna från havet? Havet ligger stilla så här vid flodmynningen, solen känns nästan plågsam så fort vi tar oss upp på båten igen.

Vi äter och mörkret faller snabbt och ljuden är som hämtade ur ett vykort; trummor i fjärran som når en nästan extatisk hastighet. Vi närmar oss byn och doften av fisk blir nästan kvävande. Mamma låter barn få bröstet, pojkar sparkar boll i skenet av några eldar, män sitter och pratar om det jag inte har en aning om, näten hänger tunga och snart har vi barn runt om oss.

Den lilla killen, som snabbt springer fram och tar min sons hand i sin lilla hand, har såriga ögon och den lilla tjejen som får tag på min dotters hand har en trasig röd klänning. De tigger inte, är bara nyfikna och välkomnande.

Vi vita främmande människor går genom byn efter vårt äventyr, de hyrda jeeparna dyker upp och vi drar iväg till lyxen på hotellet, duschar, byter kläder, åker på snabba hjul ut till flygplatsen och landar några timmar senare på Arlanda. Tar flygtaxi till Centralen, tåget till Katrineholm och nästa dag skall barnen till skolan i Vingåker där mammor ger barnen bröst, pojkar sparkar boll och männen kanske pratar med varandra.

Världen är liten, vi kan inte välja var vi blir födda och vilka våra föräldrar är, vi kan inte förhindra åldrande och död. Och vår största längtan är att få uppleva kärlek och att bli bekräftade för de vi är. Vi är så lika och det mesta som gjort att vi blev de vi blev är tillfälligheter och något som vi inte kan göra så mycket åt.

Jag och mina barn kunde lika gärna vara de som bodde i fiskebyn vid havet, den kunde vara min son som hade såriga ögon och min dotter som hade en röd, trasig klänning.  De kunde vara min familj som såg fisket försvinna när utländska fiskeflottor dammsög haven för att förse världens redan mätta med än mer mat. Det kunde vara vi som planerade att fly från fattigdom och inbördes krig som vi inte hade med att göra.

Men vi lämnade byn, sittande i våra hyrda jeepar, tagna av äventyret och vårt inbillade mod, sedan vi med milt våld lossat våra händer från de där barnen som så gärna ville hålla i våra händer och få veta något om vår konstiga värld långt borta. I flyget hör vi råa vita skämt om kvinnorna och männen i Afrika och vi undrar över vilka som är mest värda ett garv. 

Nog är det vi i vår civilisation? Vi, som fått större förutsättningar än någonsin att leva ett gott liv, med tid för kärlek och lust utan hunger och materiell nöd, men som drunknar i strävan efter mer av det som aldrig någonsin kommer att ge oss tillfredsställelse. Är inte det värt ett garv? Civilisation?

I botten på varje flyktingdebatt ligger värderingar, erfarenheter, föreställningar och allt som oftast rädslor. Och som en väv för hur vi ser på världen och dess människor ligger ofta medvetna eller omedvetna stråk av det som byggt vår kulturs vurm för rangordning och hierarkier. Vit man överst, möjligen med Gud ännu högre. Sedan kommer de andra.  I detta ligger, mer eller mindre dold, rasistiska frön.

Det är ifrån den världsbilden – medveten eller omedveten – vi skall ta oss an flyktingdebatten. Det är utifrån den världsbilden vi måste resa oss, skaka av oss även sådant som vi kanske inte ens är medvetna om. Vi måste krypa ur föreställningar om den andre, måste sluta tala om kollektiv och om ”folket” och se individen.

Mina barn pratade länge om byn därnere, de funderade och det blev bra funderingar. Och jag kommer aldrig att glömma hur deras rädsla i den där fiskebyn rann av när små nyfikna händer höll deras där vi gick genom de främmande lukterna, de främmande färgerna och det främmande och lite skrämmande kollektivet.

Detta var min senaste krönika på Flyktingbloggen.

Inspirerad av Let´s dance?

Konstnärer kring sjön Tisnaren ställer ut under helgens konstrunda, där det också finns restauranger som medverkar. 

Mitt på konstrundan hittar man Galleri Sagoliden, där Lena ställer ut. Bland annat några beryktade pingviner.

Öppet lördag och söndag 10 - 18.

Karta finns här. Välkomna!

Kineser varnar för mobilstrålning

Parotis är öronspottkörteln

Tro det eller inte, men i landet som mer än de flesta kan gå över egna lik för att få tillväxt, har forskare rapporterat att mobilanvändning ökar risken för cancer i öronspottkörteln. En körtel jag inte hört talas om... Vanliga mobilanvändning på mer än 2,5 timmar om dagen ökar risken med upp till 31 gånger.

Dessa resultat från Kina har allmänheten inte fått kännedom om, skriver Mona Nilsson som aldrig ger sig när det gäller att söka information som de flesta av oss inte vill veta av eftersom det är så störande...Som teknikfreak finns en liten jävel i mig som verkligen inte vill veta.

"Inte heller svenska folket har fått veta att de senast årens forskningsresultat visar röd lampa för mobiltelefonins hälsokonsekvenser. Mörkläggningen kan förklaras med att varje resultat som visar hälsorisker innebär ett allvarligt ekonomiskt bakslag för mobilindustrin som omsätter tjogtals med biljoner kronor varje år", skriver Mona bland annat här.

Det är inte utan att man funderar över att Skogsstyrelsen höll tyst när industrin vädjade om det, vilka håller tyst när det gäller något, för vårt samhälle, så centralt som mobilstrålning? Har vi råd att ifrågasätta det som håller uppe samhället för både hög och låg...? Hur mycket krångligare blir det inte när trådlösa nätverk börjar ifrågasättas? Och våra pensionsfonder, som har aktier i industrin som lever på att tillverka elektromagnetisk smog som våra stenålderskroppar inte fått utvecklas till i evolutionär takt?

Hur som helst: hade inte kritiker funnits hade ny teknik fått löpa amok, genom kritikers försorg mildras effekterna, minskar säkerhetsriskerna - kritiker av kärnkraften har tvingat från ytterligare säkerhetsbarriärer, kritiker av kemikalieindustrin har åtminstone lyckats tvinga fram punktvisa förbättringar skett, kritiker av mobilstrålning gör att tillverkare inte kan slå sig till ro. Hylla eldsjälarna som ifrågasätter, som söker bland trista forskarrapporter, som tar på sig den obekväma uppgiften att gräva, gräva, gräva. Som tar på sig rollen av budbärare av sådant som vi inte vill veta.

 TISNAREN

Bor du i trakten av Tisnaren så glöm inte Rädda Tisnarens årsmöte på lördag i Brenäs skola klockan 11.00. Som ev. ordförande på mötet lovar jag att de tradiga frågorna kommer att gå fort och att vi snabbt kommer fram till väsentligheter som handlar om sjöns sviktande syreförhållanden, engelska sjömansvisor med den ständigt lika eminente Fred Lane och en kanonintressant (jo, faktiskt!) liten föredragning om gös av Fiskeriverkets Ulrika Beier. Ni kan för övrigt vara lugna, jag kommer inte säga ett ord om vare sig Cadillacs eller rocklegender...

Stefan Edman i fåtöljen

Planeten Havet, text Stefan Edman. Bilder bland annat David Doubilet.

Så har det äntligen blivit dags för mig att intervjua Stefan Edman som kommit ut med ett praktverk som fått namnet Planeten havet. Fina bilder och edmanska texter burna av hans berättarförmåga.

I slutet av 80-talet läste jag en liten bok som hette Ett litet grönt ord. Den var skriven av Stefans far, som försökte förena naturvetenskap med kristen tro. Det försöker Stefan också, ska pressa honom lite på det, som ni säkert förstår... Av hav av vi komna, till havet skall vi vända åter. Förresten: hur sjutton kan det komma sig att den politiskt invaderade blåsippan är Stefans favoritblomman?

Sedan måste jag förstås fråga lite om havets mysterier: till exempel hur krabbor gör när de älskar - honorna är ju helt inlåst i ett hårt pansar... Och så har vi det här med havens alla mer eller mindre okända djur. Nog ska jag få Stefan att berätta om t ex havsborstmaskarnas helt sanslösa liv. Garanterat värt att höra på det svaret!

Måste också komma in på klimathotet och hur vår ständigt ökande konsumtion påverkar havet. Ser fram emot ett samtal med en gudabenådad berättare.

Kunskapskanalen ikväll, torsdag, 19.00. 
Repris vid midnatt samt fredag morgon 09.00. Extra repris på lördag morgon 09.00.

Nästa torsdag: Samtalar med journalisten Bitte Hammargren om vågen av revolutioner och upplopp i arabvärlden utifrån boken Revolutionen i Egypten.
Nästa fredag: Samtalar med Anders Wijkman om hans och Johan Rockströms nya bok Den stora förnekelsen.

Begreppet rättvisa solkas...?

Är döda, kan det var rättvist?

"Rättvisan hann äntligen i kapp Usama bin Ladin", skrev DN igår på ledarplats. 

SvD skrev: "Efter tio år hann rättvisan ikapp al-Qaidas ledare Usama bin Ladin." 

Ordvalet är intressant. Två stora tidningars ledarredaktioner anser att det är rättvisa att döda. Frågan är när det blir rättvisa att döda. Hur många måste den man dödar ha dödat - eller planerat att döda - för att det skall bli rättvist att döda honom eller henne? 3000? 300? 3?

Den traditionella synen på hämnd är att man skall skipa någon form av "rättvisa". Har du huggit av min hand, så ska jag hugga av din hand. Har du dödat mitt barn, så skall jag döda ditt barn. Har du mördat så skall du dödas. Var går gränsen för att vi skall uppfatta det som rättvist att staten dödar någon? Våldtäktsmän och pedofiler, skall de dödas? Skall mördare dödas? Kinesiska dissidenter?

Jag tycker nog att ledarskribenterna på SvD och DN bör fundera ett tag. Över hur man använder begreppet rättvisa.

Usama bin Laden togs av daga på ett sätt som han själv förordat att andra skall tas av daga. Personer som befann sig på samma plats - skyldiga eller oskyldiga - sköts också ihjäl. Också det helt i linje med de principer som bin Laden själv stått för. Målet helgar medlen. Folkrättsligt lär det också varit helt OK att ta kål på såväl bin Laden som de personer som omgav honom - kriget mot terrorism är klassat som krig, och i krig tar man kål på varandra.

Om rätten att döda i krig kan man ha olika synpunkter. Om rätten att döda överhuvudtaget kan man också ha olika synpunkter. Jag ska inte diskutera dem här och nu. Däremot blir jag orolig när ledarredaktioner i ledande morgontidningar talar om dödandet som en akt av rättvisa. Då sitter man på ett sluttande plan. Och reducerar sig själva till något farligt nära små hämndgiriga lortar, som i upphetsad stämning kan komma att stå på barrikaderna och ropa döda, döda. Och sådana saknar jag respekt för. Precis som jag saknat respekt för bin Laden och hans syn på rätten att döda.

Av ledarskribenter på DN och SvD hade jag förväntat mig något visare än det man nu uppvisat, även om det skett i upphetsat tillstånd.

TILLÄGG:
Även på torsdagen hävdar SvD att avlivningen "är en seger för rättvisan" och lägger dessutom till att man kan tala om "rättvis hämnd". Det är Claes Arvidsson som skrivit ledaren. Han bör fundera över vad begreppet "rättvis hämnd" innebär. "Rättvis hämnd" är grundbulten i argumentet för dödsstraff, precis som det är grundbult i avrättningar i gängbråk, i släktfejder, i krig. Man önskar att en ledande skribent i en ledande tidning skulle ha större moralisk resning än den han visar upp.

Sagan om pingviner som sökte och fann...

Med anledning av Håka Juholts tal häromdagen, där oskyldiga pingviner nyttjades i retoriken, har funnits skäl att berätta hela sanningen om pingvinernas öde.

 

I borgarnas land är pingvinen så ensam och frusen,

blickar mot fjärran och tänker: Reinfeldt, den busen,

har gjort mig så illa, ledsen och stum

ja, borgaralliansen är så väldigt dum.

Jag rymmer, bort från den kalla världen

och ger mig ut på den stora långa  färden

jag ska söka så ensam i varmare nejder

efter sossar som Juholt och Göran Greider.

Och ensamma kvar på den kalla isen

- huttrande i den kyliga borgarbrisen -

står mor och far alldeles blick stilla

och undrar hur det kunnat gå så illa.

Månen lyser över is och snö i borgarland,

ja, kylan är bister vid dödens rand

"Kom min flicka, kom min gosse",

låt oss följa den lille som gick till en såsse".

Tillsammans igen i pingviners sosseland,

där Håkan sträcker fram  paraply och hand

där finns kärlek, gemenskap och hetta

ja, nästan så att pingviner blir svetta.

Ja, värmen blev ljuvlig, gemytlig och skön

så isen den smälte - nu räckte ej bön

så pingviner blev snart blott imperfekt

ty Juholt visste intet om växthuseffekt.

Så for pingviner till sin egen himmel,

på vägen dit var det ett väldigt vimmel.

Väl framme i eget paradis

där fann de både värme och is.

Dom sa: det här är riktigt jävla skönt,

det är varken rött eller blått utan grönt.

Det är annat än Juholt och sossar som såsa

här styr Fridolin och Åsa.

Om senaste klimatforskningen som rör pingviner: läs här!

Akvareller och skisser är av Lena Rosén Schlaug 
- några av dem finns med på utställningen i Sagoliden samband med konstrundan den 7-8 maj. Info här.

Två dussin år

För exakt två dussin år sedan spelade Eric Clapton in den här låten för originalplattan, vilket kan vara värt att notera denna kyliga gryning när frosten på kanoten är på väg att jagas bort av solen:




För övrigt läser jag att MP vill att företag med färre än tio anställda skall slippa betala sjuklön till anställda, staten skall stå för ansvaret. När tog partiledningen bort det gamla kravet, som fanns med redan på de avdankades tid, från partiets politik??? Likadant är det förstås med förslaget om en generell sänkning av arbetsgivaravgifterna upp till en viss summa - också det ett gammalt krav som tydligen legat på fäfot under blockpolitikens era. Det gäller bara att inte romantisera småföretagandet, det gäller att inte låtsas att det är finare att vara småföretagare än att vara anställd, det gäller låta bli att ställa naiva krav på att anställda skall starta småföretag för småföretagandets egen skull.

Med anledning av den röda Första maj blir det ingen söndagsskola...

Första maj - trädgårdens första gröna sparris nackas...

... men den som vill få sig söndagsskola till livs kan ju alltid kolla här, där en hel termins söndagsskolor finns samlade. 

Hur som helst: hade jag hållit ett tal första maj så hade det nog - i år också - låtit ungefär så här:

Huvudproblemet i vår tid är inte att de borgerliga driver sin ekonomiska politik. Eller att vi har en moderat statsminister. Problemet är att de röda och det gröna partiet i grunden driver samma sorts politik som moderaterna. Det är inte någon artskillnad mellan borgarna och de partier som gick under betckningen rödgröna i valet. Det är gradskillnad.

Världsbilden är densamma - konsumera mer! Problembeskrivningen likartad - vi måste arbeta mer! Ordvalen skrämmande lika - jobbpolitik, tillväxtfrämjande... Lösningarna snarlika. Visionen gemensam - vi ska arbeta mer, konsumera mer, producera mer i någon sorts evighetsspiral på det att vi skall bli rikare och lyckligare och få råd att rädda planeten... Tyvärr är partierna för rädda för att tänka nytt - eller när det gäller det gröna partiet: för räddhågset att berätta vad som utgör grunden i grön ideologi...

• Grundproblem är nämligen inte om tillväxten sviktar – grundläggande problem är istället att politiska och ekonomiska beslutsfattare inbillar sig att det är önskvärt, nödvändigt och ens möjligt med ständig ekonomisk tillväxt. En matematiklektion om vad exponentiell tillväxt är vore på sin plats också i Björklunds skola...

• Grundproblem är inte att vi skulle bli fattiga därför att vi “bara” är lika rika som förra året – grundläggande problem är att man byggt upp system och idévärld på falska premisser om evigt växande konsumtion på en begränsad planet.

• Grundproblem är inte att vi i den redan rika delen av världen konsumerar för lite – grundläggande problem är att vi konsumerar över våra ekonomiska och ekologiska resurser.

• Grundproblem är inte att vi har hög arbetslöshet – grundläggande problem är att man envisas med att uppfatta 40 timmars arbetsvecka som en naturlag trots att vi ständigt rationaliserar, effektiviserar och automatiserar.

• Grundproblem är inte att vi genom ökad arbetslöshet minskar skatteinkomsterna – grundläggande problem är att det är arbetstiden, och inte produktionen eller omsättningen som helhet, som finansierar välfärden.

• Grundproblem är inte att vi får mer fri tid i tid genom minskad mängd formellt arbete – grundproblem är vi blivit så mentalt handikappade att vi inte vet vad vi skall göra med den fria tiden.

• Grundproblem är inte vikande siffror i orangea kuvertet – grundproblem är att vi känner tillit till siffror på konton.

• Grundproblem är inte att det finns för lite järnväg och för små vägar - grundproblem är att vi utgår från att antalet transporter skall öka, att mängden gods skall öka, att avståndet från bostad till arbete skall öka, att lokaliseringen av företagen skall styra människor istället för tvärt om.

• Grundproblem är inte att världens redan konsumtionsstinna inte blir rikare – grundproblem är att det finns de som tror att världens rikaste måste bli rikare för att det ska droppa ner till de fattiga.

• Grundproblem är inte att vi tappat styrfart – det grundläggande problemet är att vi styr åt fel håll.

• Grundproblem är att vi fastnat i en konservativ tro på tillväxtsamhället, och inte förstår att nästa steg i samhällets evolution är utvecklingssamhället där fri tid, kultur och social närvaro prioriteras framför ekonomisk och materiell tillväxt.

Riksdagens partier färdas i själva verket åt samma håll på samma motorväg, enda skillnaden är att några far fram i högerfil, andra i vänsterfil och några vinglar mellan filerna. Men målet är detsamma: evig ekonomisk tillväxt. 

Ett samhälle med detta mål är visionslöst och mentalt fattigt - och vad värre: det leder i sin förlängning till att planeten riskerar att kollapsa medan människor reducerar sig själv till duktiga idioter vars uppdrag är att vara spelpjäser i ett självgående ekonomiskt system. Men vi är biologiska, sociala och kulturella varelser. Och det är en oändlig skillnad på att bygga samhälle för ekonomiska varelser och riktiga människor. 

Det finns partier som borde begripa detta. Det värsta är inte att moderater eller socialdemokrater ser ekonomisk tillväxt som den naturliga utvecklingen även i ett materiellt moget samhälle som det svenska. 

Det mest tragiska är att det gröna partiet inte har modet, kraften och viljan att driva en politik bort från konsumtions- och tillväxtsamhället. Istället legitimerar man en utveckling som går tvärt emot sin egen ideologi. Man har blivit enbent - är duktigt på sitta i riksdagen och sköta det formella demokratiska hantverket. Men för att förflytta både sig självt och världen krävs två ben - även det ben som innebär opinionsbildning, visioner och modet att försöka få nya världsbilder att blomma.