Bob Dylan. Punkt.

70 år - när blir det Nobelpris i litteratur?

God morgon. Idag fyller Bob Dylan år. Funderar på att hedra honom genom att hela dagen gå omkring och muttra, se sur ut och försöka skriva fantastisk poesi. 

De två första delarna i projektet kan jag möjligen, med viss ansträngning, nå. Det sistnämnda - att skriva poesi - föranledde mig att fundera över att lägga ut några av mina mer elaka rimmade rader från åren som politiker. Men, med visst sinne för god smak, avstår jag. Vill inte bli beskylld för att kränka någon... 

Och  når man inte ens upp till fotknölarna på den man skall hedra är det bäst att ligga lågt.

Hur som helst: Dylan fyller år och det föranleder mig att lägga in några rader ur min bok Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac. Det är Elvis Presley som berättar om sitt liv, och här berättar han om ett möte med Bob Dylan:

Bob Dylan var av annan sort. Vi stötte på varandra en gång i slutet
på sextiotalet, även om det inte var något vi snackade om.
Han odlade myten om kufen ganska bra. Hans fans odlade myten
om gurun. Men han var bara en vanlig snubbe som ville ha lite
kul, som inte fattade vad i helvete man höll på med när man analyserade
hans texter och upphöjde honom till nån sorts ledare för
proteströrelsen som ville göra hela världen till en flummig kvart
där alla låg med alla för fredens skull.

”Jag vill leva mitt familjeliv som vilken annan snubbe som
helst”, sa han till mig.
”Berömmelse är ett jobb i sig”, sa jag.
”Det sa Tony också”, sa han.
”Tony?” undrade jag.
”Curtis”, sa han.
”Jag gjorde en cover på hans barr”, sa jag.
”Jag vet”, sa Bob.
”Och du?”
”Jag gjorde en cover på ditt.”
”Covers ska vara bättre än originalet”, sa jag.
”Jag vet”, sa han. ”Därför la jag av med rock’n’roll.”
”Och blev guru”, sa jag.
”Fy fan”, sa han.
”Myten är hård att leva upp till”, sa jag.
”Varför kan inte idioterna låta mig vara ifred”, sa han.
”Jag älskar mina fans”, sa jag.
”Jag hatar mina”, sa han. ”Dom gör mig till nåt jag inte är.”

Men det var ju inte det fansen ville höra. De ville ha en rebell,
inte nån jäkla borgarbracka som tyckte glina som protesterade
mot allt och alla var korkade.

Dylan var gurapoet och folksångare, inget annat. Lite kufig
blev han väl med åren. Men han gick aldrig och gifte sig med en
sån där japanska som tvingade honom att visa snoppen i kampen
för love, peace and understanding.

Många av Dylans låtar är bra. Hans rötter i Minnesota har väl
gjort sitt till.

Kanske hade han blivit ännu bättre om han inte dragit till New
York och blivit smittad av skiten däruppe. Vad vet jag. Hur som
helst gillade jag en del av hans låtar. Tomorrow Is A Long Time
är en kanonlåt. Jag spelade in den 1966 men bolaget gömde den
som en bonuslåt på ett sånt där jäkla soundtrack med skitlåtar
från en skitfilm.

Faktum är att den Dylanlåten är en av de bästa låtar jag gjort.
Ingen vidare rock’n’roll är det. Men ändå.
Världen är stundom större än rock’n’roll.