Parentesen är fullgången

Varning för journalistikens tolvtaggare....

Det mest spännande inför valet till språkrör har varit hur medierna, och inte minst de politiska kommentatorerna, skaffat sig en bild av partiet genom att befinna sig i maktens centrum. 

Det är där - kring rikskanslier och en liten Stockhomlsbaserad elit - man har sina källor. Det är där man springer i korridorerna och tror att man får veta hur det ligger till.  

Det är därför man envisats med att meddela att språkrörskampen skulle bli jämn, trots att Mikaela Valtersson aldrig skulle kunnat bli vald, även om hon varit valberedningens förslag. 

När nu den journalistiska eliten misslyckats så totalt i sina bedömningar när det gäller såväl språkrörsval inom MP som valet av ny partiledare i S så vore det ju lovvärt om tolvtaggarna taggade ner och sökte förstå att sanningen inte finns paketerad i några korridorer på bekvämt avstånd i Stockholms innerstad.

När nu de tre som mer än några andra såväl reducerat miljöpartiets sakpolitiska som ideologiska profil - och som dessutom byggt blockpolitikens strategi  - lämnar sina positioner som språkrör resp språkrörskandidat så kan man se slutet på en ganska olycklig parentes. Strategin med blockpolitiken blev ett fiasko - och vi som insåg det omöjliga i projektet redan från början kan glädja oss åt att Gustav Fridolin sågar det med fotknölarna. 

Vi som med både sorg och förvåning sett hur partiets hjärtefrågor tonats ner kan med viss förtröstan konstatera att den som symboliserat detta mer än de flesta - Mikaela - blev rejält akterseglad av, den för de flesta kongressdelegater ganska okända, Åsa Romson. Åsas bästa vapen var Mikaelas kampanjstab som hela tiden agerat totalt kontraproduktivt, men det näst bästa var alla de - för gröna hjärtan främmande - symboler som den senaste åren kladdats fast på den på många sätt kompetenta Mikaela.

När nu blockpolitikens arkitekter lämnat ledningen avslutas således en parentes i MP:s historia. Rent formellt har parentesen varit framgångsrik räknat i drygt två procentenheters högre valresultat än någonsin tidigare och i antalet medlemmar - i praktiken har resultatet faktiskt varit magert. Rent av skrämmande magert - vilket bevisas av något så groteskt som att partiet inte ens lyckades lyfta miljö- och klimatfrågan inför det senaste valet.

Mona Sahlin blev utkastad från sitt parti efter blockfiaskot, vilket påpekas av Göran Eriksson (SvD), men språkrör behövs inte drabbas av den sortens interna debatter eftersom de ändå roterar ut. Jag hade själv glädjen att rotera ut innan det blev försent...:-)

Genom sitt ointresse för att lyfta klimat- och andra miljöfrågor i valet har partiet faktiskt legitimerat mediernas ointresse för klimatfrågan. Nu gäller det att den nya ledningen inte reducerar vår tids stora ödesfråga till en fråga om att lägga ny räls och bygga nya klimatsmarta bostäder - det räcker inte. Ett grönt parti måste ha modet att berätta det som nästan alla egentligen vet: vi konsumerar upp vår planet, vårt sätt att jaga ekonomiskt tillväxt sker på planetens bekostnad.

När till och med en moderat biståndsminister kan säga det, så borde väl rimligen också nya gröna språkrör kunna tala klartext. Och Gustav Fridolin är faktiskt medlem i nätverket STEG 3, något som förpliktigar eftersom nätverkets nyckelmening är: "Vi anser att det är hög tid att på ett öppet och ödmjukt sätt se över vår inställning till produktion, konsumtion, arbete och tillväxt."

Parentesen är fullgången, med en ny ledning kan partiet definitivt avsluta den misslyckade blockstrategin. Man kan nu vidga perspektiven, fördjupa analysen och förklara pratet om mittenparti med att mitten i svensk politik inför valet 2014 skall vara politiskt modigt grön. Inte att MP skall vara ett mittenparti i den nuvarande sörjan inklämt mellan två block som kör på samma motorväg mot samma mål, utan att den gamla sörjan skall få börja förhålla sig till den gröna idén om miljön, människan och livet.

Då, och först då, börjar MP åter fylla en reell funktion i svensk politik som är större än att vara reducerad till en formell maktpjäs där andra sätter dagordningen och där målet är större än att bli statsråd med uppgift att administrera en utveckling som styrs av andra och som går stick i stäv med partiets program och ideologi.

Det är alltid tragiskt när begreppet realpolitik reduceras till att gälla "vad är politiskt möjligt just nu" (vilket bland annat DN gör idag) än att förstå realpolitik som något som behövs göras med tanke på det vi faktiskt vet om jordens tillstånd. Med DN:s inställning till begreppet realpolitik är sådant som murens fall och revolutionen i Egypten något orealistiskt.

För övrigt: Grattis Gustav och Åsa! Ni har ett uppdrag där det gäller att balansera mellan innanförskap och utanförskap, mellan politiskt hantverk och visioner. Er främsta uppgift borde vara att visa vad verklig realpolitik innebär.