Därför vill jag se avveckling av kärnkraften - det handlar inte bara om teknik...

Kärnkraften är mer än teknik. Det handlar också om samhällsmodell. För mig som är grön är stora centrala system, där vi som enskilda blir absolut beroende av staten eller stora bolag, något jag i möjligaste mån vill komma bort ifrån.

Det handlar inte bara om sårbarhet, det handlar också om överblickbarhet och det som kan kalla självtillit - och därmed också frihet.

Jag menar att detta är avgörande argument för den som vilar i grön ideologi. Tyvärr har jag inte hört ett enda ord om samhällsstrukturen i den debatt om kärnkraften som blossat upp. Blockpolitiken riskerar medföra en fattigare samhällsdebatt, där allt som ligger utanför dagens godkända samhällsparadigm försvinner. När nu energisamtalen, mellan de två blocken, rapporteras ske i positiv anda så bygger det förmodligen på att den djupare ideologiska motsättningen inte får komma till uttryck i blockpolitiken - grön syn på decentralisering, småskalighet och självtillit krockar ju totalt med socialdemokratins tro på centralisering och storskalighet.

Både här och i mejl har flera av er som håller koll på den här bloggen bett mig utveckla min syn på kärnkraften lite mer genomgripande. Okej då, så här:

Jag tror alltså mer på en samhällsutveckling där man tar steg bort från storskaliga, centrala system som skapar beroende som man inte själv har överblick över - och än mindre kontroll över. Det gäller naturligtvis även annat än energisystem - jag har skrivit en hel del om detta: bland annat om de sociala strukturerna där vi borde inse att trygghet inte finns i siffror på konton, utan i sociala nätverk och fungerande vardagssamhällen. Har man den åsikten vill man givetvis att samhället skall prioritera en utveckling där fri tid, kultur och social närvaro får växa på bekostnad av mer formellt lönearbete och ständigt växande materiell konsumtion.

När det gäller just elförsörjning så lever vi redan med fast cementerad vattenkraft som är ett storskaligt system. Det räcker med det, kärnkraften bör därför fasas ur till förmån för decentraliserade former av eltillförsel.

Till detta kommer en riskanalys där jag inte med bästa vilja i världen kan dela den attityd som många har. Kärnkraftsolyckor är och förblir sällsynta, men ju mer vi bygger ut ju närmare kommer vi en stor sådan med risk för omedelbara, kaotiska effekter för såväl naturen som för människans sociala liv. Det är som om vi glömt den utredning som låg till grund för avvecklingen av Barsebäck: den visade att en svensk reaktor kan släppa ut lika mycket som den i Tjernobyl, samt att stora delar av Köpenhamn skulle behöva utrymmas för åratal. vid ogynnsam vindriktning. Osannolikt? Javisst. Omöjligt? Nej.

Jag kan inte heller se slutförvaret som löst (här är ett av alla skäl)), jag ser inte hanteringen av klyvbart material som något som gagnar vare sig miljö eller fred, jag är fortfarande skeptisk till uranbrytning - jag uppfattar att den, liksom bland annat kolbrytning, är något vi bör fasa ur snarare än utvidga. Även om det skulle ske till priset av minskad ekonomi. Vi bör helt enkelt prioritera miljö- och överlevnadsfrågor framför jakt på ökat materiell tillväxt. Jag hör inte längre någon säga detta i den politiska debatten,och det bekymrar mig.

Min uppfattning är att vi, som en del av byggandet av det intelligenta samhället, bör ta oss ur den samhällsmodell som innebär att vi ständigt bryter upp allt mer av jordens mineraler etc. Det är ett fattigdsomsbevis,och ett mänskligt nederlag, att vi till stor del ännu på 2000-talet lever på naturresursernas kapital istället för på dess ränta. Det är ett problem att vi ständigt plockar upp alltmer lagrade molekyler och atomer ur jordskorpan och därmed, faktiskt mer än rent filosofiskt, tar steg tillbaka i utvecklingen som ju - sett ur jordens historiska perspektiv - gått åt andra hållet, det vill säga från den totala molekylsörja som kännetecknade jordens tillblivelse till att molekyler och atomer under årmiljoner lagrats i jordskorpan. Nu ägnar vi oss i stigande takt med att plocka upp dem igen. Vilket i sig skapar miljöproblem, och förmodligen också förlamar utvecklingen mot smartare lösningar.

I grund och botten ligger också - även om det inte är någon absolut förutsättning för avveckling av just kärnkraften - min syn på konsumtionssamhället. Jag menar att vi måste ta nästa steg i samhällsevolutionen: från konsumtionssamhälle till utvecklingssamhälle. Det vill säga till ett samhälle där kultur, utbildning, personlig utveckling och mer tid till engagemang och ansvarstagande för barn, anhöriga och närsamhälle växer i omfång på den materiella konsumtionens bekostnad. Att mäta ett lands rikedom via det penningekonomiska flödet genom landet kommer i framtiden att uppfattas som ett led i samhällsevolutionen, men inte mer än det.

Jag är teknikfreak, och har därför med sorg sett hur kärnkraftsdebatten i Sverige blockerat alternativ: varje förnyelsebart alternativ har uppfattats som någon sorts provokation mot kärnkraften, vi har tappat oändligt mycket tempo när det gäller såväl vind som sol - MP kunde i slutet av 1990-talet i en utpressarsituation med regeringen få fram pengar till solcellsutvecklingen i Uppsala när den höll på att kapsejsa på grund av de attityder som såväl politiker som tunga opinionsbildare hade, och som jag menar bottnade i kärnkraftsdebatten. Jag upplevde att de helt enkelt såg de lyckade solcellsframgångarna just som en provokation - de reagerade med reptilhjärnan och försvarade sin prestige. Det är tack vara denna blockering som Sverige inte hängt med ens när det gäller vindkraftutbyggnad. Det enda som vuxit rejält är biobränslen, men där har det funnits starka markägarintressen bakom.

Jag tror också att vi den dag nya kärnreaktorer kan sättas i drift har kommit så pass långt inom andra områden att kärnkraften kommer att kännas mossig. Vid besök i Kina hade jag för en tid sedan tillfälle att samtala med energiansvariga och där finns - på gott och ont - en kraft som kan utveckla energialternativ oerhört fort om man sätter ner foten. Jag hör också vad Obama säger: visserligen ingenting om att avveckla kärnkraften, men offensiv satsning tycks ligga på ett helt annat plan: sol, vind och vatten. Även om det låter som en slagdänga från Linje 3. Jag tror också att kärnkraftverk kommer att bli mål för terrorism så småningom, allt annat vore mycket märkligt.

Jag är mycket skeptisk till att den blockpolitik vi nu ser utvecklas i Sverige helt uppenbart förytligar det politiska samtalet ytterligare. Det är väl nog illa som det varit. Idéer om andra utvecklingsvägar än den som dominerat kommer att försvinna från debatten. Syftet med nya partier som startat på mer genomtänkt ideologisk grund - det må gälla allt från Socialdemokraterna för mer än 100 år sedan till senare skapelser som KDS och MP - har varit att föra in nytt tankegods i den politiska vardagen, att utnyttja den partipolitiska plattformen för opinionsbildning och nytänkande.

Det vi ser idag är två politiska block som är någon sorts poler på samma utvecklingsväg. Vilket i sig medför att det politiska samtalet snävats in och därmed riskerar att överträda den gräns där man inte kan göra annat än att definiera det som intellektuellt undermåligt. Den politiska debatten förs inom allt snävare ramar, där sådana utvecklingsvägar som ligger utanför den socialdemokratiska respektive moderata tankesfären helt enkelt elimineras.