"När nyhetsjournalister driver kampanj vill de inte själva stå för sin åsikt. De jagar i stället fram en expert som de kan gömma sig bakom. Har experten fel ståndpunkt får hon/han inte vara med. Då ringer journalisten vidare tills man hittar någon annan."Det hävdar Bo Rothstein på DN-Debatt. En artikel som fått oförtjänt lite uppmärksamhet. Gissa varför...
Känner igen det där från politiken. Det hände då och då att man fick frågor från journalister när ett drev gick - sa man något som inte passade in i drevets egen logik så blev man självfallet inte citerad.
Två exempel: När Laila Freivalds kritserades,och fick lämna regeringen, för att hon gjort tvärtemot partiprogrammet och köpt sin hyresrrätt så ringde några journalister av någon anledning till mig - kanske för att man visste att jag ansåg henne vara en synnerligen otrevlig politiker. Men när jag framförde att det kanske var resultat av ett familjeråd så lade man snabbt på luren. Allvarligt talat: varför skulle hon bestämma i familjen bara för att hon var statsråd?
Vid ett annat tillfälle ringde man och ville ha min synpunkt på att Britta Leijon, som var demokratiminister, ville ha rösttvång i riksdagsval, dvs att alla måste rösta. Jag berättade att det ville hon inte alls, det där var en tidningsanka. Då lade man på luren för det ville man inte höra. Och medier, inte minst ledarredaktioner, kunde ostört skriva hur korkad hon var... För det var ju så roligt att skriva att en demokratiminister i en sosseregering skulle tvinga folk att rösta. Sanningen var inte alls lika kul.
En bekant berättade för en tid sedan att han på stan blivit tillfrågad av ett teveteam från en av de stora tevekanalerna. Vad tyckte han om ett inslag i ett program med så kallad undersökande journalistik som just sänts? Han hade "fel" åsikt, så man valde bort honom. Folket skulle ju vara upprört, inte resonerande.
Så journalister är alltför ofta som alltför många politiker: de jagar bekräftelse på något de vill ha bevisat. Jodå, det gjorde jag också emellanåt när jag var politiker.
Än värre blir det när man i utredningar söker bekräfta ett ideologiskt redan fattat beslut. Gissa om det förekommer!
Sympatisk självbekännelse som Schlaug gör, att politiker använder liknande metod som journalister för att få sina ståndpunkter bekräftade. Vi har sett detta när Sd väljer sina bakgrundsfakta, men vi ser det lika mycket när etablerade partier för det. Jag har också deltagit i utredningar där alltför mycket varit inrikttat på att bekräfta en tes som en majoritet redan har. Detta är bekymmersamt. Mycket klädsamt av Schlaug att öppet tala om detta!
SvaraRaderaBirger, det är väldigt intressant att läsa dina ord, om det mesta egentligen men i det här fallet media. Jag vill höra mer om hur det var att vara politiker, sånt jag aldrig får reda på annars som vanlig människa. Tackar för en mycket intressant blogg!
SvaraRaderaTack för det, Matte. Ska då och då återkomma med bilder och minnen från åren som politiker.
SvaraRaderaTack för det, Matte. Ska då och då återkomma med bilder och minnen från åren som politiker.
SvaraRaderaTack för det, Matte. Ska då och då återkomma med bilder och minnen från åren som politiker.
SvaraRaderaJag skrev ett inlägg här förut men antingen blev det bortcensurerat eller så föll det bort i den så bångstyriga cyberrymden.
SvaraRaderaI alla fall, det jag skrev handlade om att det agerande man ser hos journalister (som Rothstein ondgör sig över, comme habitude) inte på något sätt är unikt för journalister: Tvärt om, det är en ganska allmänmänsklig egenskap att söka konfirmation på att det man redan anser är korrekt. I förlängningen leder detta till att det är fasligt bekvämt att sålla bort åsikter som strider mot vår bild av verkligheten. Det är väldigt enkelt att vara irrationell, speciellt när man bara har ett par timmar till deadline. Att det är journalister som får klä skott för denna typ av kritik är ju främst för att väldigt få andra människor i samhället har i uppgift att ringa runt till folk, samla kommentarer och bygga en artikel som skall gå i press kommande kväll.
Rent generellt gäller ju för människor (och det lär du ju ha stått på under åren som Miljönisse) att det är fruktansvärt jobbigt att vara rationell. Det ställer ju oerhörda krav på en människa om denne helt plötsligt skulle agera rationellt 100% av sin vakna tid. Ett sånt slit det skulle vara.
Nu avser jag inte att försvara journalister, men det är av vikt att se det här problemet ur ett större perspektiv. Hade jag varit politiker eller opinionsbildare så hade jag ju tyckt att detta är en oerhört viktig fråga och att begränsa den till att enbart gälla journalister är, enligt min inte vidare ödmjuka åsikt, direkt galet.
Viktig fråga som Schlaug (och Rothstein) tar upp!
SvaraRaderaHenrik har rätt i att det inte bara är journalister som är funtade på detta sätt, men de har ju enormt mycket större inflytande på opinionen än vad en optiker i Säffle eller barnmorska i Flen har.
När man dessutom vet att journalisters partisympatier, och säkerligen åsikter i många viktiga frågor, skiljer sig från folket i stort så ser man att detta är ett allvarligt demokratiproblem.
Folk får höra "sanningar", från noggrannt utvalda experter, och tror sedan att det "vet hur det är"
och att de bildat sig en självständig åsikt, när de i själva verket blivit manipulerade.